20-årsåldern jämfört med 30-årsåldern. Insikten är total därför även likgiltigheten

Pengar driver inte mig. Jag har så det räcker. Detsamma gäller social framgång, status, tävlingar, hälsa, utseende, matlagning, boende m.m. Jag har så det räcker, så att jag klarar mig.
Mycket bra och nära vänskap är något jag också har men som jag skulle kunna leva utan. Vore trist men inte hela världen. Ny vänskap är inte lönt. Wallenberg, Einstein, Bandidos, HemlöseHarry, LasseTruck m.fl. Troligtvis psss.. Vad ska vi prata om..

Förr i tiden liksom nu beror utgång, fester, studier, resor, sysslor m.m. på om kvinnor finns att dejta och rimligheten att få en längre och fruktbar sexrelation med en smal och petit kvinna att fungera. That's all. No more, no less.
I 20-års åldern gladdes jag i min naivitet att gå ut med vänner och förberedelsen inför fest och dylika aktiviteter. Efter arbetet dansade jag samtidigt som jag körde bilen hem... Jag skulle; shoppa, träna, sola, göra mig i ordning, dricka öl och rejva för att visa upp mig. Jag levde på en numera pinsam inbillning.

Nu synar jag allt direkt för vad det är. Jag är inte deprimerad och har aldrig varit. Jag är bara så pass lite glad som är rimligt att vara.
För övrigt drivs jag inte av t.ex. miljörörelsen, politik, bråk, huliganism, jaga, golf, träning osv. Om jag skulle känna behov av älgkött eller narkotika - whatever - så kan jag teoretiskt sett köpa det. Jag har kommit till insikt och växt ifrån allt detta.

Hur känner ni som inte håller med om min känsla av förståelse, och som vaknar med ett leende på läpparna, känner myror i kroppen och driv att göra något "viktigt"? Ni som tror och hoppas olika saker på måfå i blindo? Eller vilken är er lösning, ni som känner ungefär som jag?

Med åldern landar man i sig själv. Vid trettio infaller en större skillnad. Ingenting konstigt.

Då kan man fråga sig hur 60 och 70-åringar känner meningen med att äta morgonbullar eller bry sig om att pissa annat i en sportflaska sidan om sängen.
Hur resonerar rätt många bl.a. 60plussare singelmän som rejvar i tillvaron, och som gör det av lust och glädje?
Beror deras glätta och skojfriskhet på naivitet och bristande insikt? Min glädje gjorde i alla fall det, liksom att likgiltigheten numera till 100% beror på förståelse och självkännedom i all utsträckning. Jag vet vad som är värt besväret och inte.
Vet inte 60plussare, skolungdomar, giftaskranka medelålder husspekulanter och de flesta övriga detsamma?
Exempel: En gubbe skulle öppna en korvkiosk och sälja mat... Han brann av förhoppning. Jag lovade honom pga att var sant att det inte skulle gå runt.

Om inte pengar driver dig så har du så det räcker av den varan. Eller är munk. Då kan du ta det lugna gatan vid 30 börja fundera på vilket arv du kommer lämna efter dig. Skönt att inte behöva jaga pengar. Eller du kan ju fortsatt jaga och bli som Musk den med mest när han/hon dör vinner!

Har du sett 60-åringar? väldigt sällan de eller ens 70-åringar inte kan ta sig till toaletten.

Jag vet inte vad du pratar om. Vid trettio kommer alla misslyckanden ikapp en. De stördaste blir bittra. Men normalt släpper känslan. Åldern innebär stabilitet och välmående. Har aldrig mått så bra i mitt liv som jag gör nuförtiden trots att det dippar då och då, motgångarna står som spön i backen osv. Känns väldigt bra att bli äldre om du frågar mig.

Nej pengar skulle hjälpt men summorna som skulle behövas är helt osannolika och därför inte ens värt besväret att tråna efter.

Då miljoner som trillar in varje år livet ut utan att göra ett enda handtag inte är möjligt för någon, samtidigt som man ska vara ung och ha hälsan i behåll, inga sorger, inga brustna hjärtan, ej cancer samt att solbrännan ska sitta rätt på ålderns höst.
Frågan handlar därför egentligen om hur man lurar sig själv och åter blir "troende" på något "viktigt".
Något som man själv tycker och anser är betydelsefullt oavsett hur meningslöst det är. För att kunna det kan man inte samtidigt ha förståelse och insikt.

Frågar är vad som är meningen med att brinna i ett vaccintåg, i en proteströrelse eller hur man är involverad i att havet stiger 100 meter, Musks röda planet osv.
Hur angår något av det mig, på vilket sätt är det viktigt? Om jag skulle råka leva år 2100 så kan jag faktiskt sätta på luftkonditioneringen, eller hur?

Allt snack hittills om ufon över kärnkraftverk, kriget i Ukraina som aldrig kommer eller ändå inte skulle ändra en millimeter, Sverigedemokraterna, pandemin osv visade sig bara vara egna falsarier.
Allt emellan födseln och döden verkar bara vara trams.

Jag tycker precis tvärtom, som 20-åring var man ständigt begränsad medan man som 30-åring har alla möjligheter och äntligen har kommit någonvart med sitt liv. Eget boende, möjlighet att jobba med vad man vill, ett bra sparkapital, utbildning, osv. gör inte läget sämre.

Dock är det ju väldigt viktigt att ha mål hela livet, bara för att man har det bra i nuvarande sitsen så är det inte bra att nöja sig då man tappar driv och motivation. Att bara jobba och göra hushållssysslor är inte heller bra om det inte finns några framtidsmål. Det låter som att du har väldigt lite mål i ditt liv, och då är det ju rätt logiskt att det inte känns meningsfullt heller om livet blir så inrutat. Så att hela tiden har något man vill göra bidrar mycket till motivationen.

Har du några målsättningar i livet som det ser ut idag?

"fruktbar sexrelation med en smal och petit kvinna att fungera. That's all. No more, no less."

Jag kan inte komma på vad syftet skulle vara att göra något annat, eller att som vanlig medborgare alltmer inse att det inte är lönt, inte möjligt, inte värt besväret.

På vilket sätt hjälper utbildningar? Ska du jobba som forskare eller hjärnläkare och ha ett radhus därhemma... Vad har du vunnit?

Tycker man som du gör så ser man fan inte verkligheten.

Har du chans att lyckas med detta mål?

Funderat på att skaffa familj? Eller är det vad som avses med 'fruktbar'?