Hypotetisk frågeställning ang etisk eller moralisk rätt vid dödshjälp

Ponera följande senario, du träffar en person runt 30 år med en nästintill fullständig förlamning, personen i fråga lever i konstanta smärtor vid varje vaken stund och med obefintlig livskvalitet, personen ber dig sedermera ge denne en hög tabletter för att framkalla en dödlig överdos, var vid du sedan lämnar denne åt sitt valda öde.
Allt har varit planerat sedan länge och du löper då ingen risk att själv åka dit på på något straff så som vållande till annans död eller annan rubricering, hade du gjort det?

Om svaret blir nej, på vilken logik eller synvinkel baserar du ditt beslut på?

Om svaret blir ja och du gör det, hur isåfall rättfärdigar du ditt handlande?


Du har rätt till livet, men har du rätt till egen vald tid, metod och plats att dö på?

Personen lär ju vara psykiskt sjuk... så ne

Hur kommer du fram till det?

Tänk om dagen efter så kommer nån typ av medicin/behandling som skulle ha kunnat bota personen i fråga, så är det en del som resonerar som motargument till dödshjälp.

Den logiken tycker jag är lite märklig, att vänta på något som kanske kommer, lite som att sitta och vänta varje dag på att gud ska svara vid bön. Jag kommer aldrig förstå det riktigt då jag inte är troende, men jag köper att vissa människor resonerar som så då dom inte vill ha ett ”onödigt” liv på sitt samvete.

Det har nog med "hoppet" att göra.

Vad är livet om man inte kan hoppas?

"Hoppet är längtans blomster, tron är vishetens frukt"

"Hoppet är en bra sak - kanske den bästa saken, och bra saker dör aldrig"

Kan mycket väl vara så, jag har dock aldrig haft ”hopp” om något, vill man det, vad nu det är så får man jobba för det, inget kommer ju av att bara hoppas.

Jag kanske är för mycket realist för att ha hopp, men härligt för de som har det och kan leva på det, måste vara skönt.👍

"Välsignad är den som aldrig förväntar sig något för han ska aldrig bli besviken"

Det stämmer bra, jag blir nästan aldrig besviken 👍

Vi börjar ju inom vården närma oss det mer och mer och ibland är det snarare en fråga om vad man kallar det för än vad det är. Det du beskriver kan förekomma även om det inte är uttalat på så sätt.

Alltså en person som är döende och lider av svåra smärtor kan sövas ner. Man kan ge så pass mycket smärstillande att man vet att det förkortar livet på personen. Skillnaden är att man smärtstillar medveten om vad det medför istället för att överdosera med avsikt att döda men gränsen är hårfin och det är inte alltid lätt att se det.

Dock är det inte vanligt förekommande på vanliga avdelningar, utan främst på intensivvårdsavdelningar.

Jag tycker det är svårt. Jag är som sjuksköterska inte rädd för döendet. Jag är inte rädd för att vara där. Jag är inte rädd för att smärtstilla och ge lugnande i sådan omfattning att det hjälper, men kortar liv. Men att ge en spruta medvetet för att avsluta ett liv, det hade jag haft väldigt svårt att göra även om jag hade vetat att det var den personens önskan. Det är möjligt att det hade varit annorlunda om personen hade varit en närstående till mig och inte en patient, exempelvis en partner eller ett barn eller en mycket nära vän.

Det är en viktig diskussion. Vi får inte förlora vår mänsklighet i det, om det nu låter rimligt.

Livet är levande och organiskt i sin natur, det finns inga tydliga gränser, och däri ligger alla problem med moral och etik. Vem kan dra en gräns, när blir spermien ett barn, i vilken millisekund inträffar det vi kallar döden osv osv i all oändlighet. Gå ned på micronivå, och du kan inte avgöra när spermien som produceras i en kropp har utvecklats till ett barn, det är bara en enda lång process, från pungen till graven. Sedan fortsätter förmultningsprocessen, alltså en never ending grej det här med livscykeln.


Nu kanske detta blev obegripligt, men hopps ni fattar vad jag menar. Hur ska ett gäng män på ett kontor komma fram till vad som är rätt, och vad som är fel? Språket och intellektetet krockar med ”djuren” i oss, de två kan aldrig mötas

Jo som du säger är gränsen hårfin för när det är smärtlindring alt dödshjälp.

Debatten borde få mer utrymme då det är många som hade velat avsluta sina liv på ett lugnt och stilla sätt men som blir tvingade till andra mer dramatiska metoder istället för hemma med familjen.

Det är en intressant fråga, vilka och hur man går tillväga om man ska göra det eller inte.