Är jag bipolär eller bluffmakare?

Hej,

Jag har sedan ett drygt decennium haft återkommande djupa depressioner. Under åren har jag eventuellt eller sannolikt haft några episoder med hypomani. Däremellan är jag högfungerande, har pluggat krävande utbildning och har normala relationer.

Jag har vid flera tillfällen fått diagnos bipolär sjukdom typ 2 men inte velat ha den diagnosen alternativt misstrott diagnostiken eftersom den baserades på mina egna uppgifter om hypomani. Jag har nån tanke om att jag hittat på de här perioderna själv för att få en förklaring alternativt verka *intressant*, men tänker ibland att jag egentligen kanske är personlighetsstörd och att diagnosen därmed är fel. Ibland tänker jag att jag verkligen har diagnosen och det gör mig så ledsen eftersom prognosen är så dålig och det innebär att de hemska depressiva episoderna kommer komma tillbaka. Det känns som att jag trollar mig själv och jag får ingen ordning på nåt.

Har någon av er någon klok input på mina tankar? Har jag dålig sjukdomsinsikt eller har jag bluffat mig till en diagnos som jag egentligen inte har? Hur gör man för att acceptera en sån här diagnos?

Vet inte om du har diagnosen men var inte rädd för den. Går att behandla väldigt väl.

egentligen är det väl oväsentligt vad du har för diagnos, så länge du kan medicineras korrekt och uppleva förbättring?

Hej

Seriös tanke men lite out there kanske.

Hur hade ditt liv sett ut om du levt i en urstamsbefolkning i Amazonas?

Mvh

Nej för om jag skulle hittat på alltihop och inte är bipolär behöver jag inte vara rädd för att jag ska få en depression igen, inte ta förebyggande mediciner osv. Och det är nån identitetsgrej också, jag vill på ett sätt att diagnosen ska stämma för det skulle förklara så mycket i mitt liv som jag annars tillskriver dålig karaktär. Men samtidigt vill jag inte ha den pga pissigt liv

Haha lite out there. Jag antar att du frågar om det västerländska samhället ger mig depression osv? Ingen aning. Men jag har ju varit deprimerad även när livet varit ”perfekt”. Depressionernas existens är inte det jag klurar på

Egentligen kanske det är viktigt att leva på liv och död varenda dag.

Inte för att du ska gå ut och göra massa galenskap nu.

Men om man vet att man kan dö imorgon kanske man njuter extra mycket av idag.

Fånga dagen

I en naturstam vet man att om man inte jagar / hämtar mat den dagen ja då dör hela stammen.

Man hjälps åt att hämta föda för dagen och känner sig fullständigt lycklig eftersom man inte över huvud taget funderar på vad som ska hända imorgon eller vad som hände igår.

Man har inte tid med sådant helt enkelt, man måste ju hämta mat för dagen

Prova att gå ut och vandra i skogen 60 minuter varje dag och lär dig göra upp eld och lär dig vilka växter som är ätliga i naturen.

Prova att kanske sova i skogen en natt i tält och sovsäck.

Läs på om allemansrätten.

Då kan du låtsas att du är med i en naturstam i Amazonas och måste hämta mat för dagen.

Då kanske ditt liv blir lättare

Men ta det i små etapper annars blir det nog alldeles för svårt alldeles för fort.

Du kan alltid prova och se om det är för dig

Lycka till nu

Tack för svaren men det verkar som att vi är två i denna tråden som behöver medicin

barnrumperesonemang

Även återkommande depressioner är ett tillstånd så oavsett om du varit hypoman eller inte har du troligtvis ändå en sårbarhet för fler depressioner.

Nej varför det?

vad du har för självbild gör inget avtryck på historien