Citat:
Ursprungligen postat av
Snorren-Kukegaard
Jag har lyssnat ganska mycket på Björn N L, och många sörjer hans bortgång. Det är förståeligt. Kanske okänsligt av mig, men då vurmen blivit så stor och Göteborgs spårvägar översvämmas av mejl som kräver en spårvagn i hans namn, då känner jag att denna idoldyrkan behöver nyanseras.
Mitt intryck av det jag hört av honom är att han tar sig själv på väldigt stort allvar, och verkar vara ett ganska stort ego. Han citerar inte sällan sig själv, och verkar vara mycket mån om sin kändisskap och eftermäle. T.ex. har HAN SJÄLV föreslagit att en spårvagn i Göteborg ska uppkallas efter honom. Denna utmärkelse är en fin heder i Göteborg. Björn har dock ingen speciell anknytning till Göteborg.
Han vill även att en Lex Natthiko ska införas efter hans död för att tillåta aktiv dödshjälp. Ingen värdering om det, men ja han vill bli ihågkommen. Och inget fel i det heller, men är det bara jag som retar mig på denna helgonförklaring av Björn?
Lite komiskt är att han i sociala medier skrev i imperfekt (efter sin död) "Jag somnade in lugnt och stilla".
Ja nu talar vi i, Åsa-Nisses-Sverige liv och död, på riktigt!
Jag har privat erfarenhet av ALS.
Denna obarmhärtiga skoningslösa långsamma sjukdom mot en säker död. Och ingenting i Björns liv m den historia han hade, syftar till något annat än ett helvete.
Hans långsamt plågsamma död stod på spel.
Ingen läkekonst. Inget liv. Plåga och smärta.
En kompromisslös plåga.
Det var allt han med rätta visste.
Och att inse hur det känns går inte. Noll.
Det kan vi inte.
Och att då hantera detta på det sätt han valde, efter hans frivilliga och självvalda död, det är inget någon av oss kan förstå. Det måste få vara hans rätt till liv och död.
,