Det känns som livet har stannat

Senaste veckan har känts som en evighet, bor hemma med mina föräldrar o går på gymnasiet men har lov just nu. Lyckats vända på dygnet så jag vaknar klockan 17 på dan, har inte sett soljus på länge. Min flickvän besöker mig ibland.

Jag är ung, har hela livet framför mig, en framtid med utbildning, tidigare haft drömmar o planer. Mat på bordet, kärlek runt om mig. Vänner, flickvän o föräldrar i livet. Men jag mår inte bra,

Jag är arg på mig själv. Ligger efter i skolan o skäms för mina föräldrar. Dagarna går otroligt långsamt o jag märker hur jag skjuter ut folk. Har väldigt minimal mänsklig kontakt och är mest för mig själv, jag hatar mig själv och känner ångest för att jag gör det och hatar sen mig själv ännumer för det. Har börjat tänka på döden mycket. Det känns som jag tappar greppet, slutat äta. Känner mig inte hungrig. Brukar älska att laga mat men kan knappt rosta en macka nu för tiden. Kännt såhär ett tag men senaste veckan måste vara den jobbigaste tiden jag haft på länge. Vägrar dela med mig av det jag går igenom (förens nu) skriver detta bredvid min flickvän som sover. Har gått undan för att gråta. Allt är grått.

Blir irriterad av alla, hur mår du frågor jag får av min flickvän. Märker att hon blir sårad och jag skäms, det måste märkas att jag är nere eller nått. Vet inte vad jag ska göra. Hatar bara allt det här. Kan inte komma ur sängen, spenderade 20 timmar i sängen senaste dygnet. Känns så jävla mesigt o skriva o kommer säkert få hat. Men aja. Tror jag innerst inne kräver uppmärksamhet. Känner mig ensam. Känner mig genomskinlig. Men att jag typ förtjänar det. Känner att jag är hur jävla fittig som helst som liksom bara sitter på toa o får en tsunami av ångest över mig och börjar gråta för att torka bort det o gå tillbaka till mitt rum och inte låtsas som nått för min flickvän som e här.

Iallefall känns det som livet har stannat. Det känns som det är över. Att liksom det inte kommer nått mer än dethär. Liksom pandemier. Vara inlåst. Dricka för mycket alkohol. Fantisera om döden. Spela bort pengar. Jag känner mig inte redo eller tillräcklig för denhär världen.

Jag tror jag har gett upp

Förstår att det är jobbigt, men vad är det som vi ska diskutera?

Gör inte det. Livet är faktiskt rätt tufft ibland och särskilt i ungdomen.

Har du inget du siktar mot? några intressen?

Du låter vilsen så försök att sikta mot något och jobba hårt mot det.

Börja även träna regelbundet. Det är oerhört viktigt även för den mentala hälsan

Du har en depression helt enkelt!

Varför skäms du över dina föräldrar?

Det du beskriver är sjukdomen depression. Är man sjuk, ska man ha medicin. Så enkelt är det.

Jag blir så JÄVLA trött på folk som ba: "motionera mer", "ät bra", "umgås med vänner", "prata med nån".

NEJ. Om du har cancer, brutit benet, diabetes, så behöver du medicinsk behandling. Vilket gäller alla andra sjukdomar. Har man sjukdomen depression börjar den behandlingen med medicin som återställer kroppens hormonbalanser så att du över huvud taget har möjlighet att må bra.

Det är ju helt jävla absurt att någon kommer och säger att du ska motionera mer om du fan inte ens kan komma upp ur sängen eller äter. Ursäkta med dra åt helvete. Herre gud. Skärp dig du som lägger den kommentarer. Då vet man fan inte hur det är.

Du behöver först och främst behandling.

SEN, när du kan gå upp ur sängen igen. SEN, när du ser att du folk omkring dig som du faktiskt gillar. SEN, när du tycker att nånting är kul igen. Jamen då kan du väl gå ut och springa eller vafan.

Men första steget är att gå till vårdcentralen och säga till dom "jag har visst fått depression, ge mig medicin".

Och efter det kanske dom erbjuder dig samtal hos kurator eller liknande och det är ju OCKSÅ skitbra. Men det kommer inte hjälpa DIN KROPP ur obalansen den är i.

Jag vet inte HUR många samtal jag gått på, och det hjälper ju att få prata med nån som är betalad för att lyssna på min skit, och veta att personen inte kan säga det till nån. Jag kan säga vafan som helst. Om kuratorn dömer mig är skit samma.

Du beskriver ju också en existentiell kris som uppstått av den enkla anledningen att du växer upp just nu och det är så jävla svårt att inse att livet "bara" är det här.

Det kanske låter som en klyscha, men jag kände ändå att det hjälpte mig när nån sa;

- Det finns ingen mening MED livet, men du kan hitta meningen I livet.

Jag, med extremt många här, har gått igenom det du beskriver. Vissa kommer ut på andra sidan, vissa gör inte det. Personligen har mitt liv alltid varit mer eller mindre skit, och nu när jag är 36 år så tycker jag det är jävligt nice ändå. Jag gillar att livet inte är slätstruket. Ibland saknar jag till och med en del av den ångesten jag hade som tonåring som jag självmedicinerade med cigg, sex, långa samtal hela nätterna osv.

Ja vafan. Vad ÄR livet egentligen?

Vår hjärna gör revolt emot den fiktiva verklighet vi matas med idag.

Istället för att tillsammans uppleva, upptäcka och utveckla vår existens i enlighet med vår kulturevolution så präglas vår verklighetsuppfattning idag främst av film, nyheter, ideologi, gaming, porr, sociala medier, makt, pengar, influens m.m. Detta i kombination med skräpmat, godis, piller, droger, alkohol och koffein resulterar i kraftiga signalsubstanser och intryck som får vardagen att framstå som tråkig, livlös, kall och skrämmande.

Vad många av oss behöver är att skrubba rent belöningscentrat så att vardagen återigen blir kul, fascinerande och full med möjligheter. På så sätt återfår vi vår verklighetsförankring istället för att ständigt befinna oss i ett ideologiskt tillstånd där vi drömmer och fantiserar om en tillvaro som inte existerar.

Det här innebär dock att göra det vi absolut inte vill göra. Att ignorera de signalvägar i hjärnan som ligger i grund för vår psykiska ohälsa är som att ta sig igenom en kall, mörk och snårig skog utan någon tillsynes belöning när vi kan ta bilen till närmsta affär för att inhandla ett kortvarigt rus.

Känns som depression ja. Boka en tid hos läkaren. Se om du kan få tid till en psykolog också.

Sen känns det som du är väldigt instängd med dina känslor. Av egen erfarenhet så kan jag rekommendera dig att visa känslor och börja prata med dina nära om det. Det är svårt att öppna upp sig men det är en stor lättnad efter!!

Lycka till

Att börja träna är ett naturligt sätt att få fart på belöningssystemet och att man mår bättre psykiskt, skaffa ett gymkort och börja träna. Sluta att dricka alkohol också, det kommer få dig må bättre också.

Hej

Gå ut och vandra i skogen 30 minuter per dag.

Lär dig hur man gör upp eld och lär dig vilka växter som är ätliga.

Var försiktig. Starta inte en skogsbrand

Skaffa dig en sysselsättning du kan utföra 2 timmar per dag som du tycker är rolig och som du kan utvecklas i.

Avsluta alla sociala medier. NU.

Läs böcker om psykologi och depression.

Gå till läkare och prata med psykolog en dag i veckan resten av ditt liv oavsett hur bra eller dåligt du mår.

Är medicinen. Den förhindrar din värsta psykos och depression.

Lär dig vara nöjd med det du har. Det finns människor som svälter varje dag.

Bygg om tankebanorna i hjärnan.

Egentligen har du ett ganska bra liv

Skaffa ett anteckningsblock och skriv varje dag i procent hur bra du mår idag.

Du kommer bli förvånad över att du egentligen inte mådde så dåligt som du trodde från början.

Det kändes som 0 procent kanske egentligen var 40 procent.

En väsentlig skillnad.

Och avslutningsvis.

Du har flickvän

Berätta för henne varenda dag att du älskar henne innerligt och att du dör för henne.

Och köp en blomma till henne varje dag.
Varje dag.

Du är ung. Livet kommer bli bättre. Du har ett helt fantastiskt liv att se fram emot.

Du måste bara leva det

Lycka till

Livet har faktiskt stannat, det gjorde det vintern 2020. Vi lever just nu i kris och då är det viktigt att alla lyder blint och gör exakt som de blir tillsagda från myndigheter för att leva så länge som möjligt och betala skatt så att våra barn föds till de skulder som vår regim har satt oss i.

Det är inget fel på dig som mår skit, utan det är faktiskt nåt som är rätt inom dig att du mår skit. En klen tröst.

Det finns de där ute som bestämt "vet allt" och som vill diktera för dig hur du ska leva ditt liv. Det alla missar är att verkligheten skiter fullständigt i vad vi tycker. Cancer gör inte skillnad på vita eller svarta barn. Havet skiter i om du är i vattnet av misstag eller medvetet. Gravitationen bryr sig inte om hur "woke" du är. Din katt bryr sig inte om du är nazist eller stalinist.

Frigör dig från rädsla och sök efter din själ, bevisa för dig själv att du är mer än bara kött och ben. Vi lever i köttmaskiner som är ganska begränsade. Men våra själar (om man väljer att tro) har inga gränser. Låt inte propagandan få dig att bli nihilist, säg nej till dekadens, sök högre värden och mening. Välj att medvetet lida lite för en gångs skull.

Jag har varit i djupa svackor som ung. Lite bokstäver och använt droger. Men så hörde jag någon säga en jävligt bra sak som jag ofta använder:

"Livet är helt jävla meningslöst och tomt, det är ju det som är så jävla bra för då kan du fylla det med precis vad du vill."

...jag lever ett bra liv idag och gör det jag vill. Använd fokus på vad du vill göra och inte vad du inte vill göra.
Ta reda på vad som är största orsaken till att du inte är tillfreds och ändra på det, eller så börjar du med den lättaste saken att ändra om det blir för stort att vända den största.

Om du är tom och tycker allt är meningslöst. Perfekt 👍

Ta hjälp och våga öppna dig för din flickvän. Det är ok att inte må bra. Man får det och dom närmsta ska veta det.