Konsekvens om man berättar för psykatrin om självmordsplan

Om man berättar för någon på psykatrin att man planerar att ta sitt liv och att allt är klart, vad händer? Trycker de på den där larmknappen de har på sig och tillkallar mer personal/låser dörrarna och håller kvar en så polisen kan köra en till psykakuten eller skickar de polisen hem till en? Antar att det kanske beror på om man planerar att göra det samma eftermiddag eller på sin födelsedag om 3 veckor.

Anledningen att jag frågar är att jag av någon anledning känner ett behov att berätta för en psykolog jag träffat några få gånger och kommer göra en gång till men ändå byggt ett ganska nära band till att jag ger upp för jag vill inte bara dö bort ensam utan att få chansen att motivera mig för någon som faktiskt bryr sig lite om mig. Jag ville ju inte dö egentligen men min hjärna är så trasig att det är hopplöst vid det här laget och jag vill inte dö ensam bärandes på den tyngden utan i något slags vagt samförstånd även om han säkert inte kommer att förstå att jag är hopplöst fall, ingen vill ju helst tro på att sånna fall finns, men han kanske i alla fall kan känna hur jag känner. Jag vet inte. Hursomhelst vill jag absolut inte bli medsläpad till ett psyke och spendera mina sista dagar i livet där innan de släpper ut mig så jag kan göra det. Vore bara förnedrande. Så är jag fri att gå utan våld även om jag berättar det eller kan jag inte berätta det?

Kämpa vännen! Livet är en gåva även om du mot förmodan inte ser det just nu. Om du har så lite att förlora att du överväger ta ditt liv varför inte testa göra lite galna förändringar? Någonting du aldrig gjort förr

Anledningen till att du går hos psykologen är ju för att du ska få den hjälp du behöver och som passar dig bäst. Jag tycker absolut att du ska berätta för din psykolog, det finns faktiskt och även fast du inte tror det hjälp att få. Finns väldigt väldigt många olika behandlingsmetoder att testa innan man ger upp sitt värdefulla liv.

Livet kanske är en gåva men vad spelar det för roll om allt jag upplever varje dag är lidande och mitt liv bara fortsätter sjunka i kvalitet år efter år för att min hjärna inte klarar av att uppehålla det hur mycket jag än försökt? Visst jag skulle kunna flytta till en ny stad i ett nytt land och börja praktisera hindiusm men då skulle jag också förlora de få sociala kontakterna jag faktiskt har och jag har i nuläget och förmoderligen större delen av min framtid om jag skulle fortsätta leva knappt ork att gå till ICA

Vad är egentligen värde? Bygger det inte i grunden på en illusion? Vad finns det för behandlingsmetoder kvar att testa då? Min psykiska ohälsa verkar inte te sig normalt och jag har mått dåligt sedan innan tonåren. Har visserligen inte testat ECT men är inte så sugen på det men har testat de flesta mediciner vården erbjuder, all terapi jag fått, regelbunden och även hård träning och allt vad jag kommit på

Berätta för psykologen, och betona varför du berättar och dina tankar och oron som finns där bakom. Resonera lite och lufta tankarna i ord, det är viktigt.
Det går som det går, men du måste prata med psykologen.

Du är inte ensam om att gå o bära på såna tankar du är inne på, relaterar!
Ta dag för dag timme för timme, i taget.

Det hade jag faktiskt inte tänkt på, att berätta varför jag berättar. Men även om det finns någon tråd av vilja inuti mig tror jag den är ganska svår att göra någonting av.

Varje minut är en pina, försöker leva överallt annat än i nuet men har svårt att koncentrera mig på i princip allt så det är också svårt att avleda. Kan inte ens hänga med i en film.

LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård.
För att beredas vård enligt denna lagen krävs det att personen lider av en allvarlig psykisk störning, alltså ingen störning av övergående, tillfällig karaktär. Krävs också att störningen leder till att personen har ett oundvikligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt, eller behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård (3 § LPT).
Planerat självmord kan anses som allvarlig psykisk störning.
Man kollar väl på hur sannolikt det är och hur akut så det är ju inte hugget i sten vad som händer.
---------------------------------------------------------------------------------------------------- --
Men anledningen till att du vill tala med den där personen är också skälet till att du inte skall ta ditt liv.
Du vill egentligen ha meningsfulla relationer och utbyten med andra människor för det är ju det som är kärnan i livet.
Ta samtalet med psykologen och få hen att begripa hur allvarligt ditt behov är.

Var i din sits 2008 typ. Åkte in på psyket i två veckor.

Slutade med alla piller när jag kom ut och tog mig upp på egen hand. Såg därinne andra som hade det värre än mig kämpa på. Tänkte att jag kan klättra uppåt nu när jag nått botten.

Har fortfarande deppiga perioder, men tänker inte längre på att avsluta livet seriöst. Bläddrar bara i broschyren ibland, om man säger.

Tänkt på att testa LSD som en lösning, men aldrig haft kontakter. Letat svamp med, men inte hittat. Läst om att det kan hjälpa oss som behöver "terapi" därav frågan:

Hur upplever du att hjärnan är "paj"?

Själv gjorde alla piller allting grått"och meningslöst. Testade också allt utom att bränna hjärnan med ström. Även med i tester av meds som sedan inte kom ut. Att sluta helt och tänka om lite, typ att jag klarar mig utan deras hjälp, nu fan är det min tur, det hjälpte mig.

Sen gjorde jag lite tokiga saker som att köpa alkohol istället och sätta mig på parkbänkarna med random fyllos och börja snacka skit och bjussa på bärs. Från att typ inte snackat med någon. Drack mig salongsberusad, bara precis sådär så man blir lite modigare, sen provade jag saker jag inte provat förut, som att snacka med tjejer osv. Slutade med en resa till thailand, där självförtroendet byggdes upp av alla förslag man fick på kvällsrundan vid barerna. Värmen, vattnet och brudarna hade helt plötsligt vänt på deppen och jag gick från psyket till charmör på typ fem års arbete på min självutveckling.

Jag tvingade ansiktsmusklerna att le och log med flit åt främlingar. Det var kul. Så jag ville ju bli bättre, någonstans. Tror man måste börja där, att bestämma sig för att kämpa vidare, med så lite friktion som möjligt, så man kan ta en dag i taget.

Sverige la ner sin psykvård på 90 talet.

På SIN HÖJD kommer polisen och hämtar dig för några timmars tvångsvård, mer än så finns det varken resurser, befogenheter eller vilja för så oroa dig inte, och berätta för vem du vill.

Tyvärr är det så. Jag har berättat hur jag har känt men jag blev ändå inte tvångsvårdad. Inte konstigt att psykiskt sjuka tar livet av sig. Det finns ingen objektiv extern grund för att avgöra patientens psykiska mående om patienten inte ger konsekventa svar.

Varför ska du berätta? Dom är inte dina vänner, dom skiter faktiskt i dig, har inte hjälpt dig.

Tycker inte du ska ta livet utan ta droger istället men OM så tycker jag inte dom förtjänar att veta någonting.