"Delete from Disk" - foton och tider som aldrig kommer åter. Hur hantera?

Jag gick igenom datorn och raderade gamla foton. Även om allt är uppbackat på USB så kommer dessa aldrig att tas fram igen, utan bli liggandes för alltid. Jag vill inte minnas. Dessa tider återkommer aldrig av personliga anledningar. De är för alltid över.
Då var jag lycklig och kände framtidshopp, jag levde - idag känner jag tomhet och sorg. Jag är ledsen. Jag tror inte att jag kommer återfå den känsla av hopp jag hade då.

Det finns både vänner och kvinnor i mitt liv som jag saknar men samtliga har gått vidare med sina liv - utom jag. Detta är sista bilden jag har, och även den kommer att raderas efter en viss tid: Där bodde och satt vi den gången
Jag har ingen att dela mina minnen med. Ingen att dela mitt liv med. Smärtsamt är det. Hur går man vidare utan att vara "jagad" av smärta och sorg från vänner och kärlek som aldrig kommer åter och som är borta för alltid?

Egentligen vet jag inte. När det hänt mej har jag levt en dag i taget och sökt någon form av nytt sammanhang och/eller spirituell utveckling. Lycka till.

Man föreställer sig ett nytt sammanhang, en ny "bild" och ny kärlek, och fokuserar på den.
Även om de som gick vidare förmodligen inte har det roligare så är det ingen tröst. Över är över oavsett. Det gäller att inte tänka på det.
Allt som kan avleda ens tankar underlättar, om det så bara må vara en fantasi för tillfället eller på obestämd tid.
Just att man inte vet vad dom gör är extra jobbigt, ens om de lever eller vad som händer. Jag tror vissa av de vänner jag hade och som stod mig nära har gett upp.
- Jag dricker en coca cola och äter en bulle om dagen. Det är allt jag gör om dagarna. Jag är äldre nu och kommer låta resten gå dit det vill.

Jag kunde inte se att denna tid skulle komma.

Hur gammal är du?

Har du möjlighet att göra ett nytt försök med ditt ex eller ta upp kontakten med någon eller några som du förlorat?

Vad är det som har hänt egentligen? Hur hamnade du här? Är det en stor händelse eller många mindre som lett fram till där du är nu?

Måhända gammal i vissas ögon men inte så gammal i andras. Mellan 35 och 40 år, och ser nog inte illa ut (även om fotot på avataren är slitet).

Jag hittar inte de vänner och flickvänner jag söker i Sverige eftersom jag inte är sådan och inte vill leva det liv ett sådant förhållande med sådan vänskap innebär. I give two shits.
Här finns bara vanligt folk och vanlig vardag för de allra flesta. Tjejer med husdjur och småbarn som ska hit och dit.
Folk jobbar, sitter i sina lägenheter och hus, håller några veckors semester, spelar tv-spel och kollar Let's Dance. Jag är inte bättre eftersom Sverige är byggt så och kretsar kring detta.

Jag hamnade här jag är nu för att jag inte kunde förutse att jag kunde gå miste om det jag hade. Jag levde i en dimma där allting flöt på någotsånär.
Bilden är Margarita Island på något ungefär. Corona kom och jag åkte hem för vad jag trodde skulle vara en kortare period. Jag visste inte men kunde inte föreställa mig två års isolering. Förvisso självvald isolering men jag ser inget annat än precis det jag inte vill ha.

Vännerna hade sina liv som de var tvungna att ta itu med och där skildes vägarna. Nu har de gått vidare och jag får inte tag på dom.
Exakt vad som hänt vet jag inte men ingen svarar längre. Allt är avklippt och jag vet inte var de tagit vägen, och troligen vet inte dom heller var jag är mer än i Sverige (någonstans i Europa typ..)

Problemet är att jag inte har ett ställe där allt och alla är samlade utan det har alltid varit ensamma själar på drift i världen.
Om tiden inte hade varit bra som jag tyckte att den var så hade jag inte saknat, men den var vacker, fri och den var finare än vad jag förstod.
Det var kärlek och vänskap som höll många många år, och det blir svårt att hitta något liknande. Vem, var och hur...? Jag kan åka kanske framåt våren eller sommaren men då kommer jag att vara helt ensam och ingen av dom lär finnas kvar, alla gånger inte så som det var.

Man är aldrig för gammal för att starta något på nytt. Själv har jag lovat mig själv att starta på nytt om det behövs när jag är 85 år, 95 år osv. Tänk dig gammal, sjuk och dement på ett ålderdomshem. Du har inga vänner och ingen att dela dagarna med. Sträck ut handen till den gamla sjuka dementa granne. Nu har du en vän, det är inte svårt.


Svenssonlivet är meningsfullt för många, men kanske inte för alla. Om du på allvar någon gång måste välja mellan ett svenssonliv med familj, vänner och ett sammanhang eller inget sammanhang alls hoppas jag du väljer svenssonlivet och skapar mening i det. Om det inte passar dig så finns det många andra möjliga liv att leva.


Tror du mest mår dåligt och är negativ just nu på grund av att du har varit isolerad i två år. Det kan inte ha gjort bra saker med ditt huvud. Bryt isoleringen så snart som möjligt. Människan är i grunden ett socialt djur. Hitta några att hänga med.


Om du någon gång återvänder till ön tror jag du kommer att kunna ta upp kontakten med några av dem igen. Så länge det inte är något som har gått ordentligt snett mellan er.


Du träffar nya. Dessutom kanske några av dem faktiskt finns kvar? Det låter som att du hamnat i en depression och ser allt svart och negativt just nu. Försök bryta depressionen med social aktivitet, bra mat, god sömn och någon sorts fysisk träning som passar dig. Du kommer att se ljusare på världen så snart som du börjar må bättre.