Många överskattar vad som krävs för att ha ett någorlunda socialt liv

Denna afton då många (ofta svenska män) blir påminda om sin ensamhet och lättar sin frustration i "Vi som är ensamma" - tråden tänkte jag ta tillfälle där jag lägger fram en tes, den är kort och gott kortfattad som att många verkar överskatta vad som krävs för att ha ett socialt liv.

På internet verkar det nästan vara en naturlag numera att man måste vara en "Chad". 2 meter lång, fyrkantigt ansikte och perfekta käkben, en social naturbegåvning med charm som Bill Clinton och en historieryggsäck så stor som Gene Simmons.

Jag känner personligen till en hel del killar i relativt ung ålder som går ensamma, helt ensamma. Den gemensamma faktorn verkar inte vara något särskilt bristande utseende eller extremt underutvecklade sociala färdigheter.

Nej, istället grundar det sig nästan alltid i en gemensam faktor:

Man tar inte för sig/Har ingen hunger.


En väldigt nära bekant till mig, kille, relativt ung, väldigt klipsk, han ser bra ut, men han har fan inte gjort mycket i livet (Jag har startat en tråd om honom, till och med). Han kan prata för sig och ses inte av någon som en kuf, men likförbannat är han väldigt ensam och har inte direkt kommit långt varesig det gäller ekonomi, karriär eller såklart socialt.

Å andra sidan ser jag alla sorters människor (ja verkligen alla sorters), puckade 55 åriga lagerarbetare, drogberoende, alkoholister, hela köret. Korta, tjocka, skalliga "you name it", människor som inte direkt är några verbala Einsteins men som fortfarande har ett aktivt och till synes rätt roligt socialt liv, med likasinnade.

Den grundläggande nyckelfaktorn verkar vara att bara ta för sig, inte vara så brydd om hur man uppfattas av omgivningen, säga som man tycker och vara närmare "otrevlighetsgränsen" än "inte-säga-något-fel-gränsen".

Det är faktiskt rätt bisarrt vad för slags typer man ser omkring sig som har det rätt bra socialt, med vänner, en partner och ett par ungar. De är långt ifrån rika, ej snygga, ej talets gåva, ingenting, men likväl finner de likasinnade att ha umgänge med.


Vad säger ni? Överskattas det något grovt vad snubbar på internet vad som faktiskt krävs att få ett någorlunda drägligt socialt liv?

Är det deras egna ... "försiktighet", "mesighet" (??), avsaknad av initiativ som är den stora boven i det hela?

Om så är fallet: Vad grundrar sig detta i, värdelös uppfostran?

Deras enorma överskattning av dig själva och kräsenhet, kanske?

Kan du utveckla det där med enorm självöverskattning närmare? Kanske gäller en del, men det är nog ett fåtal av de där "gampojkarna".

Intressant beskrivning du har kring de här frågorna.

Är lite samma tankegångar jag har i min tråd (FB) Karaktärsbrister, inget hinder för att lyckas i det sociala och i kärleken?

Tror du det har mer att göra med att folk är mer intoleranta jämtemot de som är mer "försiktiga" i sitt sociala liv, och inte har lika stora problem med burdusa typer?

På ett sätt blir det ju självklart när jag tänker på det. Utifrån det perspektivet att just självförtroende är attraktivt, kanske även om man nyttjar det på ett sätt som inte uppskattas utav omgivningen eller är rent destruktivt?

Kan bara prata för mig själv men i min situation är det till 99% alkohol inblandat av de vänner jag skulle träffa på nyår. Att få en givande diskussion idag utan alkohol inblandat verkar princip vara omöjligt. Jag försöker undvika det så gott jag kan vilket gör att jag har två val. Antingen umgås med fulla människor eller vara själv.

Du har mycket rätt i det du skriver, dock så har jag alltid tagit för mig men då folk ser att jag inte har någon som står vid min sida och tar mitt parti så blir det som en dominoeffekt och alla tar avstånd ändå. Ingen vill bli vän med någon som inte har några andra vänner. Skiter det sig tidigt i livet så skiter det sig ofta senare också.

Jag tar för mig men historien dömer ut mig då man redan måste ha vänner för att i sin tur bli accepterad av nya personer.

Jag håller med om att utseendet är sekundärt. Däremot är klädsel och hygien viktigt.

Sen håller jag inte med det sista du skrev om uppfostran. Jag har haft en väldigt bra uppfostran med föräldrar som tvingade iväg mig på cykeln för att träffa kompisar när jag var barn. De lät mig inte sitta och ruttna framför någon dator eller nåt annat destruktivt. (Det började komma lite elektronikgrejor när jag var liten).

Det är du själv som verkar ha fåt för dig att man måste vara jättevacker och 2 meter lång för att vara socialt lyckad. Det man behöver vara är social och framfusig.

Folk som har som enda intresse att t.ex. spela dator och ser ingen mening i något annat kommer inte ha några kompisar oavsett hur snygga de är.

Ja det är fel uppfostran och fel värderingar. Det finns t.ex. många svenska idioter som tror att allting är meningslöst för solen kommer slockna om en miljad år och att livet bara går ut på att sova och äta och jobba. Man behöver inte vara trevlig eller ha några sociala kontakter för det är "onödigt".

Tror att många män överskattar sig själv, både utseendemässigt och intelligensmässigt, speciellt efter lite dricka. Personligen bryr jag mig inte nämnvärt. Jag ser till mer än både utseende och intelligens, men kan inte påstå att intelligens inte är trevligt att råka på.

Män går fram till kvinnor, stupfulla, sluddrande med en tanke i huvudet "jag är ett kap".. men är dom verkligen det?

Sen kan jag hålla med om att det inte gäller alla. Många underskattar sig själva istället, vilket är tråkigt, de går miste om saker i livet.

Jag lyssnade jag på Esther perel häromdagen som argumenterade för att det finns 2 typer av personer.

De barnen som får och de barnen som inte får.

Om man redan i tidig ålder lär sig att man inte är älskad, att det man säger bara skrattas åt, att man inte kan förvänta sig någon speciell julklapp. Då är det lättare att forma sig till att alltid stå tillbaka.

Detta behöver "läras" om. Och man behöver inse att man duger oavsett hur värdelös man är.

Medan folk som ofta får, kärlek, presenter, uppskattning. I regel är det tjejer som nog alla kan peka ut i sin lågstadieklass. Som blir översociala på ett narcisistisk vis.

Det behövs en balans i denna uppfostran. Tyvärr är det mest pojkar som får stå tillbaka i barnuppfostran.

Kanske. Jag kan minnas ha läst en studie där man kollade om det egentligen "fanns något" som var "för högt självförtroende", vilket man ofta hör.

De kom fram till att det inte existerade. Människor som antog en attityd av extrem självsäkerhet/självförtroende långt förbi gränsen av "för mycket" fick till viss del motstånd, visst, men de var något så ofantligt mycket mer lyckade i det sociala än de som var mer försiktiga.

Det verkade också finnas någon form av fascination av personer som var "för självsäkra", det kom till en punkt där man nästan ville att de skulle "vinna" så att säga, då det var så fascinerande att se.

Ett exempel skulle väl då vara Donald Trump i USA 2016, extremt ego, attityd och självsäkerhet, många haters men även extremt många som älskade honom och VILLE se han vinna, mycket på grund av just detta.

Att kunna lägga fram ord 100% korrekt och forma avancerade meningar verkar vara av föga betydelse, kom ihåg att reptilhjärnan är just det, en reptilhjärna och väldigt gammal. Den kommer från en tid där vi bara använde kroppspråk och ord inte existerade, således verkar nästan allt sitta i hur man beteer sig, hur man för sig, bär sig själv, istället för vad man egentligen säger.

Är du väldigt försiktig så visar du låg status i gruppen, vilket gör att människor knappt har något intresse i dig.

Jag är ung, har jobb och kompisar. Inga nära däremot, blir inte ofta inbjuden till något. Lämnade kompiskretsen för något år sedan då jag inte gillade dem, otrevlig aura och alla snackade bara skit om varandra. Det var mitt bästa val jag gjort, mår mycket bättre idag men ensamheten tar på en.

Jag socialiserar mig under veckorna men aldrig på helgerna, har typ slutat att dricka också. Man kanske inte behöver så mycket mer egentligen? Vet inte om jag går under kategorin för att vara ensam.

Människor mår givetvis dåligt av att vara ensamma, vi är trots att sociala flockdjur, ensam är absolut inte stark och det finns ju en hel del undersökningar som visar att "kronisk ensamhet" är hälsofarligare än rökning.

Du borde försöka få dig ett umgänge, du är helt klart ensam, om så väl självvalt.