Karaktärsbrister, inget hinder för att lyckas i det sociala och i kärleken?

Har funderat lite kring beteenden som jag ser gå igen lite överallt i samhället. Kort är det den här kopplingen mellan att vara burdus, risktagande och i det närmast obrydd, eller oeftertänksam i sitt beteende och samtidigt ändå kunna få det sociala livet och kärlekslivet att gå ihop utan uppenbara problem?

Allt ifrån de som skrev könsord på skoltoaletten och höll sig med ramsor och nedlåtande tilltal i samma anda under barndomen till att till synes ha samma beteende kvar långt upp i vuxen ålder. Hur ska jag tolka det? De har ändå lyckats i livet medans jag står förbryllad vid sidan av.

Är jag kanske alldeles för känslig, mjuk eller rent av naiv? Om jag skaffade tatueringar, började röka, skrev hårda kommentarer med könsord som/i fokus och tog risker, skulle det då förändra något till det bättre? Jag förstår att man ändå kan lyckas trots sådana, vad jag skulle kalla för, uppenbara brister.

Kanske har de flesta människor ändå överseende med detta, eller är tillåtande, alternativt lider i det tysta utan att säga ifrån? Men de brister jag har som är av ett annat slag tycks verkligen vara emot mig, rent av något andra dömer mig hårt för.

Vissa karaktärsbrister är såklart mer acceptabla än andra, men jag är inte helt säker på hur man tycks rangordna dem? Jag känner mig lite som en utomjording i allt det här, i den här världen. Det är så främmande från mitt eget perspektiv.



Kanske är självförtroende och måttlig social förmåga det enda som krävs för att lyckas socialt och relationsmässigt i livet? Sedan kan man vara lite hur som, som person i övrigt?

Mina tankar är kanske lite oraffinerade kring detta. Det blir kanske lite luddigt också. Ska tillägga att jag med min beskrivning av beteenden åsyftar både män och kvinnor, även om män nog är en något större andel.

Känner du någon som saknar karaktärsbrister?
Tror inte jag känner en enda perfekt människa när jag tänker efter. Det är väl klart som fan att man inte måste vara perfekt för att klara sig socialt. Glöm inte att grottmänniskor lyckades vara sociala och skapa attraktion, varför ska någon behöva ha det perfekta utseendet, perfekta jobbet, perfekta karaktären för att dra till sig människor?

De flesta människor i världen är medelmåttor, medelmåttor parar sig med andra medelmåttor. De som sticker ut på både toppen och botten är i minoritet. De flesta fluktuerar någonstans mellan hela spektrumet av märkligheter i större utsträckning skulle jag vilja påstå. Känner mig också ofta som en utomjording trots att jag är ganska duktig på att fejka det ”normala”. Lärde mig det sociala spelet tack vare schysta polare som drog med mig överallt trots mina karaktärsbrister.

Nä det är inte en fördel att ha tatueringar eller att röka. Ja det är en fördel att vara framfusig och risktagande. Ja det är rätt att vara aggressiv och använda svordomar vid rätt tillfälle. Svenskens föreställning om att man ska vara pacifistisk och mesig och tillbakadragen är ett recept på misslyckande.

Tatueringar kommer göra dig ful och rökning kommer göra dig sjuk så låt bli det.

Skulle vilja svara dig här. Jag har svarat i en av dina tidigare trådar där det inte idag är tillåtet att tala om utfallet. Men jag skulle vilja säga att jag är betydligt mer nyanserad IRL än vad jag oftast är här. Även jag är känslig IRL, ibland förstås även här. Men du och jag förhåller oss olika till sociala medier och det tror jag kan vara en sak som stör för din egen del.

Du är vältalig och receptiv. Men det betyder inte per automatik att du är för känslig, mjuk eller naiv. Har du huvudet på skaft kommer det gå bra. Jag må ha varit orätt emot dig men jag har svårt för mång-trådstartare som inte formulerar sin essens eller sitt problem men lider och samtidigt tycks må bra. Som liksom bara vill prata. Det är där jag har uppfattat dig och det är så jag har bemött dig tidigare.

Jag är mer mångfasetterad än jag är här och har kanske inte förstått vidden av det du vill säga men det här var min enkla förklaring som du kanske kan ha någon insikt av. Vill du prata vidare så är det ok men jag är inte intresserad av att lägga allt till allmän beskådan.

Det förstår jag, att alla har brister. Jag var nog inte tydlig nog med att jag menar att det är sådant som definierar en person så till den milda grad att det för mig blir obegripligt, från perspektivet av en utomstående.

Det är som att en del liksom är som 13 åringar trots att de är närmare 40. Vad är skillnaden? Vad har hänt under alla dessa år, har personen haft några insikter i livet? Tycker det är märkligt.

Ja, det är väl en "friskt vågat"-grej helt enkelt. Den som försöker 50 gånger och är ganska tafflig och straffar ut sig emellanåt men ändå lyckas 20% av gångerna blir mer framgångsrik än den som är försiktig, planerar allt i minsta detalj och alltid lyckas när de väl försöker, men bara hinner försöka 2 ggr på samma tid som buffeln kört på 50 försök, blir helt enkelt mindre lyckad trots att man aldrig misslyckas när man väl försöker.

Ja, att vara för mycket åt det andra hållet är inte heller bra, det förstår jag ju.

Jag är snart nästan villig att göra vad som helst för att andra människor ska se mig, acceptera mig och till sist vilja ha mig nära sig.

Kom att tänka på det här citatet.

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

― Hjalmar Söderberg

[quote=puckatvarre|78362786]Känner du någon som saknar karaktärsbrister?
Tror inte jag känner en enda perfekt människa när jag tänker efter. Det är väl klart som fan att man inte måste vara perfekt för att klara sig socialt. Glöm inte att grottmänniskor lyckades vara sociala och skapa attraktion, varför ska någon behöva ha det perfekta utseendet, perfekta jobbet, perfekta karaktären för att dra till sig människor? /QUOTE]

Här har du svaret ts. De flesta människor ( som jag känner till ) som ser perfekta ut utåt brukar vara raka motsatsen.
Bara för att något ser perfekt ut så betyder det inte att så är fallet.

Jag själv är en medelmåtta, har en medelmåttig ekonomi, en "medelmåttig familj" osv.
Men vet du vad ? Jag har fan aldrig varit lyckligare.

Heh, jag är nog lite den där som planerar allt i detalj, med den lilla tvisten att jag ändå misslyckas.

För en man är dessa positiva karaktärsdrag, men jag ser att du är en kvinna och då skall det inte spela någon roll. Antingen är du för kräsen och vill bara ha de snyggaste killarna eller så är du oattraktiv.

Du kan skicka en bild i PM om du vill ha tips på hur du kan förbättra ditt utseende. Men om du inte är bekväm med det kan jag ge en kort sammanfattning på det jag kan komma på nu:


* Har du glasögon, sluta att använda dem bland folk. Även om du inte klarar av att använda linser eller kan operera ögonen, så kan man vänja sig vid att gå runt med dålig syn. Det kommer att förbättra ditt utseende avsevärt oavsett hur du ser ut i övrigt. Dessutom är det rent fysiskt skönt att slippa glasögonen och huvudvärken försvinner snabbt.

* Gå ner i vikt om du är överviktig.

* Har du t.ex. fett under hakan som är omöjligt att bli av med om du inte bokstavligt talat svälter dig, är fettsugning den enda rimliga åtgärden. OBS MAN SKALL INTE FETTSUGA MAGEN, FÖR DÅ KAN FETTET LÄGGA SIG PÅ ANDRA STÄLLEN DÄR DET SER VÄRRE UT, T.EX. HAKEN ELLER NACKEN. Fettsugning handlar inte om viktminskning, utan om att bli av med små mängder fett från specifika punkter där det ser för jävligt ut. I korta drag tar man bort fettceller och då går överskottsenergin in i fettceller på andra delar av kroppen istället.

* Oönskad kroppsbehåring kan du lätt ta bort via laserbehandling.

* Har du fula tänder finns olika alternativ, t.ex. tandblekning och fejktänder.

* Om dina anletsdrag är ofördelaktiga, lär du passa bättre i brunt hår än blont hår.

Tror du missbedömer folk på småsaker som inte spelar så stoll roll i helhet. Bara för någon har kvar delar av barnet inom sig betyder det inte att den personen ej växt upp. Livet tvingar en att växa upp, vare sig man vill det eller inte. Man hör fortfarande samma röst i huvudet när man är 18 eller 40.

Man behöver inte döda barnet helt, den vuxne kan existera i symbios om verklighetens utmaningar är alldeles för påfrestande. Istället för att döma utifrån ett par karaktärsbrister tycker jag man ska ta en titt på helhetsbilden och se hur personen fungerar överlag som vuxen, hur möter personen kaoset och hur blir det ordning av det. Om det är helt infantila vuxna du syftar på måste jag utgå ifrån att de lider utav diverse utvecklingsstörningar. Även dessa lyckas skaffa umgänge på något sätt med andra likasinnade, så svårt kan det väl inte vara. Det är skillnad på att förstå att andra lider av brister och att acceptera dessa med allt vad det innebär.

Är du kvinna eller?