Tycker religiösa själva att deras religion är rimlig? (Sammanfogad tråd)

Varför skulle det vara orimligt att världen är skapad och planerad av någon och den som har skapat den tittar på den är intresserad av hur den utvecklas?

Det är som att ni troende MÅSTE tro att anledningen att vi ofrälsta inte tror på Gud är för att vi vill synda. Det sitter verkligen djupt förankrat och trots mothugg så vägrar ni ta till er när man säger att man inte tror för att det inte är övertygande.
Vad säger du själv? Finner du det troligt att det finns ateister som inte tror eftersom vi tycker Gud är osannolik, eller kan du inte släppa din övertygelse?
För mig låter det som att du själv har ganska mycket komplex över syndernas frestelser. No offense.

Det har jag aldrig sagt men jag tror att det finns många som inte går över berg för att få veta för de vill bestämma själva hur de vill leva och inte få höra att deras livsstil är fördömd. Tror du inte det själv?
Fast det var inte det vi pratade om. Jag håller med om att det finns icke trovärdiga saker i Bibeln och att man därför gärna sköljer ut barnet med badvattnet. Samtidigt påstår jag att man kan bli vetande om man inte nöjer sig med mindre. Men ni nöjer er med mindre och det kan ha olika orsaker. En av dem är att man vill fortsätta som man gör och inte behöva ändra på sig.
Naturligtvis har man inga problem med avhållsamhet om man inte avhåller sig.

Det är en liten paradox som finns här också. Många av de som är kristna, speciellt de som blev aktivt kristna i vuxen har nästan alla en ganska jobbig uppväxt och syndfullt liv, dvs man har skadat sig själv eller andra människor och även ofta levt med tunga droger eller kriminellt liv.

Normala ateister lever ett mycket lugnt och stabilt liv och när de ska berätta om något hemskt de gjort mot någon annan människa så är det så skrattretande harmlöst.

Så de som inser att de är syndare drar sig till Gud men ateisterna tror att de är okej så de behöver inte Gud, är det så du menar?

Lite så ja. Syndarna har inte ett bra inre lugn och är otrygga och osäkra på sina liv och vilken roll de ska spela i samhället. De är lättpåverkade och en del finner då att någon bryr sig (kyrkan) och om de tror så får de lite lugn och trygghet.

Men en trygg och lugn människa som mår bra utformar själv sitt liv och däri ingår att de inte behöver någon gud som tar hand om dem eller ger dem förlåtelse.

Sedan då givetvis aspekten med att vara lugn inför döden eller vara rädd inför döden. Är man rädd för döden så hoppas man på att få veta vad som händer efter döden och att komma till något annat, då förslagvis paradiset eller helvetet.

Men är man lugn inför döden så accepterar man att livet är slut.

Så om Gud finns och det finns en dubbel utgång så kommer det vara de ödmjukade, de som insåg att det inte fanns något gott i deras köttsliga begär, som kommer att befolka himlen och de stolta och självtillräckliga som tror att de är goda, fast de är onda, står utanför?

Vilken gud?

Varför skulle en ateist ens godta påståendet om att en gud finns, ett himmelrike och ett helvete?



Edit:

Jag förstår vad det är för problem du är ute efter och att det måste lösas. Folk kan inte springa runt och vara ansvarslösa, synda och skada andra människor.

Men religionerna har trots att de funnits i tusentals år inte löst problemet och det beror på att det är fel verktyg att lösa problemet med.

Så nu har du sagt det du sa att du inte sagt.
Nej, jag tror inte att folk inte söker för att de inte vill höra att deras livsstil är fördömd.
Jag tror att folk inte söker för att själva konceptet är löjeväckande för dem.
Däremot tror jag att troende som själva har problem med missbruk gärna anklagar andra för att ha det och använder det som en bortförklaring för varför andra inte tror så som de själva gör.

"Det finns inga ateister i skyttegravarna" är väl något man brukar säga.
Men ja, min poäng är ju just att troende bortförklarar ateisters brist på tro med att det är för att vi vill fortsätta synda. Att det är ett medvetet och själviskt val. Att det även förmodligen springer ur att de troende konstant brottas med sina "synder" känns som att det är en sorts projicering de sysslar med.

Det var ju märkligt för aldrig tappade kyrkan så många troende som efter första och andra världskriget.

Var ju många som insåg då att det fanns ingen gud.

Ja, om ateister så håller jag med. De troende verkar tro att en ateist syndar och vill fortsätta synda och därför inte blir troende.

Men det vet vi ju alla som är ateister att det är fel. Har ingenting med det att göra utan är helt enkelt att man inte alls förstår det där påhittet som folk tror på med gudar, himmel och helvete.

Som troende hamnar man nog i ett lite knepigt läge. Man får syndernas förlåtelse, men man kan ändå inte glömma sina synder helt för isåfall är man inte ödmjuk. Lite olika infallsvinklar här. Att man kan få syndernas förlåtelse av prästen och sedan gå hem med gott samvete till att man får göra botgärning för sina synder resten av sitt liv i hopp om att sankte per säger man botgärnat tillräckligt för att få komma in i himlen.

Sedan också att det någonstans där finns att bara 144.000 kommer till himlen, en siffra som många troende inte riktigt vill kännas vid då det innebär att nästna ingen kommer till himlen.

Jag tycker lite synd om alla troende för det måste innebära väldigt mycket ångest och många år av tankeverksamheter kring det här när de lever sina liv i gudstron.

Tron handlar inte om logik och trovärdighet, det handlar om känslan. Vi alla struntar i logik i livets början då det mesta handlar om känslor. Det finns dom som styrs mkt av önsketänkande och de vill skapa en egen verklighet där önskemål uppfylls. Rädslan för t ex döden försvinner om man tror på ett evigt liv efter döden. Om man önskar att det finns en rättvisa och att den onde får sitt straff i helvetet och den gode sin belöning i paradiset, hittar man lösningen i sin religion. För människor som är mer känslostyrda än styrda av sunt förnuft funkar fantasier.

De som lämnat den fantasistyda verkligheten bakom sig kan inte mera trösta sig med fantasier, utan de sträver efter mer logiska och trovärdiga lösningar. De kan inte mera hitta lösningar för problem i fantasier, utan allting går nu genom en verkighetsprövning. De som lever i fantasier förstår inte emotionellt de mer förnuftiga, de har ju aldrig själva använt verklighetprövning på samma sätt, de har inte ens något behov av det. De som är mer förnuftsstyrda ser att de andra lever i fantasier, de har ju själva lämnat det stadiet bakom sig när de insett att allt var bara önsketänkande och inte verklighet.

De här två grupperna kommer aldrig att förstå varandra och varandras sätt att fungera. De som är kvar i fantasier saknar mognad att förstå de som är mer förnuftiga och de som styrs mer av verklighet kan inte förstå varför de andra lever kvar i fantasier. De som är mer fantasistyrda har mer idealiserad än realistisk bild av sig själva och de andra, medan de mer verklighetsstyrda har en mer realistisk bild av båda.