Hur vanligt eller ovanligt är det att med god uppväxt bli missbrukare?

Tjena,

har befunnit mig på ett par behandlingshem men aldrig riktigt kunnat identifiera mig med de andra trots att jag anser mig själv missbruka droger. Dels är det på grund av att 95% av de jag stött på har haft en ofta väldigt svår uppväxt med grava missförhållanden, svåra trauman eller kriminalitet. Jag kommer ifrån en kärleksfull familj. Det har varit vilkorslös kärlek, fin julafton, mamma och pappa som varit gifta under lång tid, alltid fått stöttning, kramar, pussar, godnattsagor, filmkvällar och allt som går att önska sig. Ingen i familjen har använt droger eller är missbrukare. Jag blev det och undrar vad som gick åt helvete?

Okej. Min självkänsla var åt helvete under många år. I tidiga tonåren hade jag mycket svårt för det sociala. Jag övertänkte allt, precis allt. Tar ett exempel. Jag visste inte vart jag skulle ha ögonen om jag gick förbi människor. Tänkte om det är konstigt att titta på människor jag går förbi så jag gick som en robot med tunnelseende och missade vad som skedde omkring mig. Jag var alla tillags och hade inte riktigt en personlighet pga jag var så in i helvetes osäker. Det var inte förrän jag testade uppåt men också neråt som jag förstod hur sönderbränd min hjärna varit och hur många kilo stenar som släpptes. Jag var någon, jag kunde föra mig socialt, ögonkontakten var stabil, jag var skämtsam, ja jag var trygg helt enkelt.

Kring gymnasietiden började jag utveckla en personlighet nyktert också och i dag kvarstår bara små defekter skule jag säga. Däremot kvarstår tanken på droger även om jag inte brukar det dagligen, men kanske 5 gånger per månad. När jag tänker på att jag provat precis allt så briste det l hjärtat. ”De” har en konkret anledning att missbruka, inte jag. Så går tankegångarna. Det känns iaf så efter att ha träffat på missbrukare. Känner inte till någon som haft det så bra som jag har som utvecklat ett missbruk, visst har många jag känner provat men alla har gått vidare så att säga..

God afton på er,

nextlife

Intelligenta människor löper dubbelt till tre gånger så stor risk att bli missbrukare då de av naturen är mer nyfikna, självständigt tänkande och vetgiriga. Du hittar nästan aldrig en narkoman som är/var efterbliven.

Du drog slutsatsen att endast människor som växer upp i trygga hem blir intelligenta. Skulle säga att intelligens inte har med miljön att göra. Hjärnan söker stimulans och det är ett gränsbrytande beteende som man inte kan placera i ett fack. Koppla det till miljöuppfostring och andra saker.

Själv tänker jag att missbrukarbeteende har att göra med att vissa människors hjärnor är mer känsliga för yttre stimuli vad gäller dopaminintag.

Det går att spåra tillbaka till stenåldern. Vissa människor fick en högre stimulans av att hitta bär och nötter i naturen efter flera dagar av svält.

Det är en överlevnadsmekanism som har blivit missförstådd i dagens samhälle, med alla dessa syntetiska substanser och allt vad det innebär.

Du låter som en missbrukare som rationaliserar ditt eget missbruk med att du har i varje fall din intelligens. Av naturen nyfikna och självständigt tänkande människor måhända prövar droger, men som vi alla vet blir man inte missbrukare av att pröva. Det som i min erfarenhet snarare gör att en person trillar dit är en allmän beroendetendens (förmodligen delvis genetiskt betingad), helt oavsett intelligens.

OnT: En ganska stor andel av mina vänner i ungdomsåren blev helt eller delvis missbrukare. Den stora merparten av dem kom från 100% välordnade hemförhållanden, inte ens många skilsmässor i de familjerna. Så de kan alltså inte skylla sitt missbruk på hemförhållandena.

De flesta hemlösa knarkarna vill jag påstå ligger innanför autisme-spektrumet som går sträcker sig från adhd till autism, eller en blandning av flera syndromer. Att knarka räknas väl i så fall som självmedicinering?

Hoppas det löser sig, och att du kommer väck från behandlingshem och förmynderiska-institutioner, det gör folk passiva i längden och för inget gott med sig.

Förstår precis hur du menar och jag är likadan

Jodå, intelligens eller inte intelligens har mycket med t.ex. ev. brist på jod, alkoholiserad mamma m.m i fosterlivet att göra, bl.a. blyföroreningar, stimulans som barn m.m..
Men om allt lika så till 2/3 ärftligt i vuxen ålder, främst via x-kromosomen. Idioter knarkar inte. Däremot kan man bli en idiot av narkotika.

Det är ingen som skyller ett eventuellt missbruk på någon. Var och en gör sina beslut efter eget omdöme, prioriteringar och vilja.

Jo det kan de eventuellt. Att något ser välordnat ut hindrar inte att familjen är dysfunktionell. Lättare att dölja för omgivningen vad som pågår. TS föräldrar .. brydde de sig om att h*n stegade fram med tunnelseende av rädsla för att möta andras blickar? Hur agerade de när de märkte att TS mådde dåligt? Osv.

Tja, det har ju TS redan beskrivit:

Det är det jag menar med välordnade förhållanden, inte bara att det är bra på ytan (som det kan vara i rikemansområden). Faktum är att vissa personer, oavsett hur bra grundförutsättningar de hade, har mycket större risk att trilla dit i ett missbruk. Det som är skillnaden är att de som har bra hemförhållanden har mycket större stöd för att kunna rehabilitera sig och på så sätt överleva och i bästa fall lägga av med missbruket.

Farsan hade ju en riktigt fin och bra uppväxt i en kärleksfull familj men han började ändå missbruka alkohol ändå redan som 12 åring.

Två vänner jag hade, som båda är döda idag kom från fina och stabila familjeförhållanden de också men drogerna tog dem ändå.

Vad fick TS för stöd när den dåliga självkänslan bredde ut sig, och hur uppkom den? H*n var ju barn då, så hur agerade föräldrarna?

Hur skulle de agera? De påtalade ofta hur fin jag är och att jag duger, att de älskar mig. Pappa vet jag hade liknande problem som liten, säkert har jag ärvt det där att känna sig mindre än andra människor. Men de peppade mig men kunde inte riktigt göra så mycket då det kvittade vad de sa, för jag intalade mig själv motsatsen.

Edit: Som barn vet jag det var annorlunda, inte förrän i början på tonåren som är en ganska känslig inledning i livet så började problemen. Alltid haft kompisar och fått det jag ville och det ända jag behövde göra var att vara ett barn som fick mina föräldrar att bli stolta. Det kanske gick lite för långt från barndomen i form av curlande och en hel del känslighet som fick mig att vara dumsnäll och inte så grabbig, högljud och tuff.