Är det en anknytningsstörning att inte släppa in nya människor i sitt liv?

Jo, jag vet. Utredarna har varit inne på det spåret och vissa tycker det. Andra menar att jag har en genomgripande störning eftersom jag inte svarade på deras batteri av tester som väntat, och det var ganska uttömmande prövningar.

Det finns en tolkningsfaktor i kognitiva test där principen är att alltid välja den enklast lösningen. Jag gör inte det. Jag kan svara fel på fråga 4 och rätt på 25. Det inkluderar IQ-test. Jag har fått se svar och blivit förbluffad hur löjligt enkelt det rätta alternativet var.

En psykolog sade ärligt att för vissa funkar inte testen alls som avsett. Det inkluderar testsubjekt som gör väldigt bra ifrån sig och sen inte visar sig vara särskilt begåvade i verkligheten.

När jag utreddes som vuxen såg de inget behov att göra ett IQ-test, men psykologen var genuint nyfiken och erbjöd en hel dags testande gratis. Sen var hon villig att kompromissa och göra 50% av testet. Jag var så deprimerad att jag var tvungen att avböja.

Skit i utredarna de flesta fattar ändån inget. Snacka/skriv med andra autister/adhd/asberger och se hur hög igenkänningsfaktorn är. Lived experience är viktigare än såkallade skrivbords experter.

Du undrar om du är störd för att du inte vill ha folk du ogillar i ditt liv?

.....

Det var en ADHD-tjej som befann sig på samma våglängd som mig. Hon hade enorma personliga demoner, drack som en sjökapten, och kunde svänga i humöret. Men aldrig mot mig. Jag brukade tilltala henne som KVINNA för att väcka reaktion men hon var lika varm tillbaka. Då är det riktig vänskap. Skulle fel person säga det hade hon slitit av kulorna på honom.

Jag kan inte förstå varför just hon och jag hade kopplingen. Men morsan tyckte inte att det var något större mysterium om vi säger så.

Nej, autism,

Du har uppenbara svårigheter att läsa av andra människor. Det märks.

Det är inget konstigt. Men dina övriga trådar är helt mongo. Är du savant?

Det är inget konstigt. Så är jag med.

Jag har ångest inför att låta ny människor bli en del av mitt liv. Det gäller allt ifrån ligg, dejter, och vänner. Det har dock alltid hängt ihop med graden av djupare gillande för personen som saknats. Beteendet brukar utmynna i att jag raderar personen helt och hållet. Det sker oftast så fort den personen vill ta nästa steg.

Jag tycker det är äckligt att ha en relation med någon som jag inte älskar. Jag vill inte ha de deras bekräftelse. Deras kropp, deras lukt, deras vardag. Men jag kan ändå tycka om dem på avstånd. Som kollegor, studiekamrater, träningspartner, etc

Uppvisar jag en osunt hög integritet eller är detta en störning i era ögon? Går det att ändra på något som verkar vara en del av ens natur?


Hur konstig är jag?
[/quote]
Det är inget konstigt. Så är jag med.

Det du beskriver är skillnaden mellan att ”söka efter en relation” och att trivas i sitt egna sällskap helt enkelt. Jag låter ingen komma in i mitt liv heller. Man jobbar ju och har fullt upp, inte tid eller ork för andra. Det är tillräckligt slitit att ha barn.

Samma med vänner: kollegor och på universitet funkar det, där är man ju ändå, men eftersom man sällan har samma värderingar osv räcker det så.

Slösar inte min tid på andra. För man jobbar ju och det är inte mycket tid som blir över till sig själv.

Är det här en specifik störning kanske? Vad säger FB 😈