Är det en anknytningsstörning att inte släppa in nya människor i sitt liv?

Jag har ångest inför att låta ny människor bli en del av mitt liv. Det gäller allt ifrån ligg, dejter, och vänner. Det har dock alltid hängt ihop med graden av djupare gillande för personen som saknats. Beteendet brukar utmynna i att jag raderar personen helt och hållet. Det sker oftast så fort den personen vill ta nästa steg.

Jag tycker det är äckligt att ha en relation med någon som jag inte älskar. Jag vill inte ha de deras bekräftelse. Deras kropp, deras lukt, deras vardag. Men jag kan ändå tycka om dem på avstånd. Som kollegor, studiekamrater, träningspartner, etc

Uppvisar jag en osunt hög integritet eller är detta en störning i era ögon? Går det att ändra på något som verkar vara en del av ens natur?


Hur konstig är jag?

Tycker inte du är konstig alls. Allt är inte för alla.

Haha…. är precis likadan. I mitt fall har jag kommit fram till att jag är lite störd 😉

Det låter som att du är rädd för intimitet, eller så är du kanske inte intresserad av att vara emotionellt intim med andra människor. Det är helt och hållet upp till dig. Jag tycker personligen inte att det verkar konstigt. Förmycket intimitet dödar relationer.

Kan mycket väl vara anknytningstörning.
Har lite samma problem..

Du blev uppenbarligen inte älskad som liten. Dina vårdnadshavare körde nog någon modern gråta-ut-metod med dig, varpå du aldrig blev hållen, har anknytningsproblen och dessutom låg IQ. Sucks to be you.

Medan du satt och vred Mensamatriser och försökte lista ut hur man böjer ordet "blomkål" så blev jag jämförd med John Stuart Mill, för en text som jag skrev 2 timmar innan läggdags.

Ta nu ditt teoretiska konstrukt och kryp tillbaka under stenen som du kom ifrån.

Jag fick kärlek som barn. Men jag hade en negativ episod väldigt tidigt i livet som kan ha präglat mig. Det involverade två pojkar som vände sig emot mig, varav den ena var min bästa vän ursprungligen.

Vad tror Flashback? Kan det ha startat där?

Nej. Jag är överkänslig och känner för mycket åt det ena eller andra hållet. Det leder till låsningar i beteendet. Jag ser det potentiella utfallet i relationen redan från start. Intelligensen spoilar känslolivet.

Du verkar beskriva en rädsla för att bli avvisad som ger upphov till att du intellektualiserar. Om du tror att incidenten du tidigare nämnde i den här tråden gett upprinnelse till dessa känslor så kan hypnoterapi med en terapeut du litar på vara en effektiv behandling.

Jag ska vara helt ärlig med dig gigantiskmegakuk. Jag har haft en fatalistisk syn på livet och min plats i kosmos.

Jag har haft en övertygelse sedan jag var 18 år att det finns en och endast en person därute för mig. Mitt relationsliv har styrts av en magkänsla som vägrat lämna mig.

Den känslan sattes på prov första gången 2010. Jag följde strömmen några veckor tills den aktuella tjejen började prata till mig som min flickvän och omfamna mig. Det uppstod kalla kårar genom hela kroppen och jag drog mig ut. Skyllde på att jag skulle hämta mer dricka. Hon börjar snacka med andra killar. Jag går till henne mot kvällens slut och omfamnar henne. Ambivalent var namnet.

Tiden går och jag saknar henne och bekräftelsen (ja, jag erkänner det) och vill göra rätt för mig.
Polarna säger att det är kört. Det måste vara kört. Jag tror inte på dem. Hon har inte släppt mig..än.

Jag fick rätt. Det plingar i luren två helger i följd, men hon svarar inte i den. Hon ville att jag skulle bevisa för henne att det var allvar och telefonen var inte rätt medium. Men hon skickade signalen.

Där och då visade jag anknytningsfittorna att jag kan visst det gå emot felaktig inlärning, och jag tog tåget. Till fester hon bör befinna sig på.

Hon var inte där. Varken första eller andra gången.

Jag tar tåget till hennes jobb den här gången. Nu kan jag väl ändå inte misslyckas. Då har hon lämnat för säsongen och åkt till sin hemstad. Vi ses aldrig igen.

Jag blir fullkomligt hjärtkrossad. Men jag har visat att jag kan, och jag får väl bära med mig det tills min tid är kommen.

Om inte den händelsen var en kosmisk konspiration, vad fan är det då? Hon ringer två gånger!! Jag åker in minst tre gånger!...Hon har sagt att hon vill träffa mig, inte bestämma något över telefon.

Den tjejen inspirerade ett arbete jag skrev i filosofi som de ansåg hade kunnat göras till film. Inte historien som sådan, men jag använde mig av henne som inspiration, referenspunkt. Jag sökte inom mig själv....

Ni får ursäkta utviket men vill bara visa på att det är inte svart och vitt. Jag är ett fuck-up men det finns en annan sida av mig också.

En normal person hade bara knullat.

Känner igen mig lite. Vet inte om det är nåt fel.

För mig verkar det som om du är autist och jag menar inte det negativt.