Överklasskärringar och deras uttal av sj-ljudet.

Det gör de naturligtvis. (Margot Wallström vet jag precis hur hon låter utan att behöva lyssna på henne i någon länk.) Men däremot verkar det ju vara så att många yngre svenskar nuförtiden faktiskt inte klarar av att höra skillnad på - den i sig fullt tydliga - distinktionen mellan [ʃ] och [ɕ]. Ju mer blattegutturalt ett sje-ljud låter, desto lättare har de att höra skillnaden mot tje-ljudet.

Varför är det nio gånger av tio överklasstanter som inte kan prata ordentligt, Elisabeth Tarras-Wahlberg, Antonia Ax:son Johnsson och Margot Wallström kan nämnas som några exempel.
Jag finner det oerhört störande och stötande faktiskt, när de helt ogenerat talar som de gör, har de inte gått i skolan?
Jag använder ordet: skinnkjol som exempel, överklassen uttalar det då som: sjinnsjol, mycket enerverande.

Bifogar några länkar:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sj-ljudet
https://sverigesradio.se/artikel/3963073

Sådär pratar man ju i Norrland också. Har inget med överklass att göra.

Jag skulle kanske nämnt kungen också, som helt säkert har suttit och glott på sjidsjytte under dagen.

Varför väljer du sj-stavningen i din parodi av uttalet? De konkurrerande uttalen är lika mycket eller litet sj-iga, och folk som använder det ogillade uttalet gör det ju oavsett om stavningen är sj, sk, skj, ch eller något annat. En tydligare stavning kunde vara sh eftersom nyare engelska lånord som milkshake tenderar att få en snarlik konsonant i de allra flesta dialekter.

Du kansje har rätt. Det krävfs nog ett tränat rasistöra för att höra och inte minst förstå sjillnaden.

Närå. Det krävs bara att man inte har plåt i örona och är någorlunda van vid att höra båda ljuden. Det spetsiga "överklass-" eller "Skellefteå"-sjeljudet uttalas med tungspetsen mot tandvallen, och tje-ljudet uttalas med mitten på tungans rygg mot gommens tak.

Här minns du alldeles fel. Hypotesen om ursprung hos semesterfirare i Bohulän gäller de trånga, surrande i-ljuden, det s k Lidingö-i:et, och den är för övrigt med all sannolikhet felaktig också för dem. Trånga i-ljud har uppenbarligen uppstått oberoende av varandra på flera ställen inom det svenska dialektområdet - innan de började förknippas med Stockholms nordöstra förorter brukade de t ex kallas för Viby-i:n efter Viby på Närkeslätten, där de förekommer sedan gammalt - och just de trånga bohusländska i-ljuden är öppnare än Lidingö-i:na och Viby i:na.

De spetsiga sje-ljuden är inget nytt påfund, utan är förmodligen de äldsta sje-ljuden vi har haft i svenskan. De är än i denna dag det normala sje-ljudet i norra och mellersta Västerbotten, därav deras förekomst i Kåge/Skelleftetösen Margot Wallströms tal. Varför de har hållit sig kvar bland kvinnor i huvudstadsregionens högre sociala skikt är inte helt utrett, men deras annars nere i Mellansverige ålderdomliga karaktär kan ha gjort att de har uppfattats som skriftspråkliga, och därför fina och lämpliga för överklassdamer.

Jag uttalar alla sj-ljud med tungspetsen mot tandvallen. Jag blev förbannad på min svenskalärare när jag blev tillsagd att ord som kött inte har ett sj-ljud. För mig finns det ingen skillnad mellan sj-ljud och tj-ljud.

Varför uttalar många "skit" eller "sjunga" så som araber gör? Ungefär som när man ska harkla upp slem från halsen, som när en arab säger "Ahmed".

Självklart ska man inte uttala "skit" som "Kina" eller "kändis", men vad är grejen med harklingen? Har vi ens det i svenskan?

Den kan även leta sig in i ord som "situation" där "tion" blir harklingen.

Harklingen hörs inte alltid så tydligt bland svenskar givetvis utan det är i brist på andra ord jag använder den liknelsen.

Det har i år och dagar funnits betydande inhemsk variation i sje-ljudets uttal så det var mottagligt (sårbart) för ytterligare varianter, däribland det invandrade [χ]. De inhemska ljuden är exotiska i ett språktypologiskt perspektiv.