Citat:
Ursprungligen postat av
Lantbruk
Rubrikens citat, eller varianter av densamma, används ofta i hånfulla sammanhang för att beskriva män som hyser en ynklig rädsla inför kvinnor med högt självförtroende och välbetalda jobb o.s.v..
Det jag vill diskutera/fråga er är om denna rädsla dock är högst rationell?
Vad jag menar är inte att de ytliga aspekterna är rationella och att män ska vara rädda för kvinnor bara för att de är starka.
Vad jag däremot iakttagit är att kvinnor, till skillnad från män, i regel inte verkar vara benägna att kunna älska en man som är svagare än henne.
^ detta är en aspekt som man ofta glömmer bort när det diskuteras att män bör "flytta på sig och dela med sig av sin makt"; det handlar inte bara om minskad materiell och ekonomisk makt, utan att maktlösheten också leder till ett minskat existentiellt värde.
Nu spekulerar jag bara, men jag tror att exempelvis en framgångsrik börsmäklare, medvetet eller undermedvetet, inser att hans höga värde som man är intimt förknippad med hans höga materiella och ekonomiska värdetillgångar.
Bör män sluta vara passivt aggressiva i sin "rädsla för starka kvinnor" och istället vara öppna med att de fruktar den brist på kärlek från kvinnor som ökar i sannolikhet desto svagare männen är rent materiellt och ekonomiskt?
Nej, tvärt om.
Män bör aktivt öka sin passiva aggression gentemot korrumperande kvinnor, så att ett större socialt "ingenmansland" genereras på deras destruktiva slagfält. Som att bespruta deras asymetriska djungel med agent orange.
I kombination med det drar man mycket tydliga personliga gränser, där man vill själv. Dessa upprätthålls med aktiv agression. Något kvinnor aldrig någonsin kan vinna eller behärska i sin aktiva parasitism mot män som grupp.
På så vis finns noll ofrivillig/okontrollerad(av män själva) tillgänglighet till "mannen".
