2006-06-10, 09:44
#1
För några dagar sedan var jag hemma hos mitt ex och käkade middag.
Det bjöds på snabbmakaroner och stekt falukorv, något som jag älskar! MUMS!
-"Snabbt och lättvindigt!"
Sade mitt ex urskuldande och såg liksom lite skamsen ut.
Vadå? Varför finns det överhuvudtaget ett behov av att urskulda sig bara för att man har tillrett något som går både snabbt och är enkelt att tillaga, är billigt och dessutom asgott?
Det är ju bara dumt att tillaga något som är dyrt och som är både tidskrävande och svårt att tillaga. Hur intelligent är det? Ofast så är det inte heller lika gott som enkel och billig mat.
För några dagar sedan lovade jag att bjuda min nya flickvän på middag. Äkta husmanskost gillar hon och det skulle det bli.
Potäter är en viktig beståndsdel i svensk husmanskost och redan där börjar problemen på allvar. Fan, först ska skiten skalas vilket tar en jävla tid, sedan ska de kokas länge, minst femton minuter.
Kokta potäter är helt smaklöst, nu måste vi fixa till en sås! Det ska redas, blandas i steksky, buljong, kryddor, potatismjöl (vem fan har potatismjöl hemma?) och fan och hans mormor. Det bränner fast i botten, det kokar över och det jävlas på alla sätt och vis.
Nu har man blivit förbannad, svetten rinner och matlusten börjar att försvinna.
Då är det dags för sovlet!
Potäter med brunsås kräver oftast köttbullar och eftersom jag ska göra det så besvärligt för mig som möjligt så ska de vara... Tadaa! Hemlagade.
Folk har felaktigt fått för sig att hemlagat alltid är godast, antagligen så tror folk att smakupplevelsen stiger i takt med svårighetsnivån. Det enda som stiger hos mig är blodtrycket.
Jag blänger ilsket på spisen. Den har redan blivit grisig, jag förstår att det inte bara kommer att ta tid att laga maten, jag kommer även att få lägga extra tid på att rengöra spisen efter att jag lagat maten också. Nu börjar det kännas personligt.
Vissa tycker det är kul att laga mat, det har det som hobby!
Jag står i min lilla kokvrå och glor ilsket på bunken med köttfärs och vid det är laget håller jag inte bara på att tappa matlusten utan även förståndet. Kommer på att det måste vara ägg i köttfärsen eftersom smörjan måste bindas på något sätt, det måste hålla ihop när jag sedan ska rulla dem för hand.
Springer ned till affären och köper ägg. Tar bara det femton minuter.
Tillbaka. Försöker att forma köttfärsen till små bullar vilket får till resultat att jag får händerna fulla med köttsmet, det fäster överallt, på skåpluckornas handtag, det hamnar små rosa klickar på golvet och hela diskbänken är fullkomligt nedsmetad.
Ger upp, det går inte att rulla köttbullar för hand, det är antagligen bara gamla tanter i storblommiga förkläden som föds med en köttbullerullar-gen, inte fyrtioåriga män som bor i små ettor.
Öser i hela bunken med köttfärs i stekpannan. Det blir ett berg med köttfärs, en vulkan som genast börjar att bolma svart rök. Har glömt att ha i smör i stekpannan. Vräker snabbt i ett halv paket smör (där tog jag kål på myten om att hemlagat skulle vara nyttigt) och vispar runt med stekspaden. Nu håller jag helt plötsligt på att göra köttfärssås istället! Öser i ketchup och medans jag håller på att hacka löken så bränner naturligtvis köttfärsen fast igen. I med mer smör!
Nu ser det ut som en stor rödbrun och fet smet, det skulle kunna vara tomatsoppa med köttfärs. Öser i löken och brunsåsen och nu stabiliseras det en aning. Eftersom jag naturligtvis glömde att försteka löken innan (vem fan har två stekpannor hemma?) så blir löken kokt.
Eftersom det är helt omöjligt att laga två maträtter samtidigt så har jag naturligtvis glömt bort potatisen som vi det här laget har kokat sönder till en enda smet, det har blivit vattnigt mos av alltihopa.
Mos går att äta det också. Vräker i resten av smöret jag har kvar men det vill sig inte riktigt, något fattas. Ska det vara ägg i mos också? Jag tror det och knäcker i två stycken och rör om.
Dukar upp två tallrikar på bordet och hällee - jag just det, häller - mos på tallrikarna. Moset rinner, det blir en gul smet, en smet som sedan blandar sig med köttfärssåsen och det blir en sjö av brunbeige gegga med små öar av klumpad köttfärs lite här och där. Mellan öarna simmar det omkring gråkokt lök. Naturligtvis hade jag glömt att salta.
Min flickvän dyker upp men hon vill inte ha något, hon bantar säger hon. Av någon anledning så får hon alltid en släng av anorexia när hon är hemma hos mig.
-"Här bjuder man till och lägger ned sig!"
Säger jag men det hjälper inte. Hon vill inget ha. Jag får slafsa i mig skiten själv.
Vad vill jag ha sagt med detta nu då? Jo, tänk vad enkelt det hade blivit om jag som sagt hade gjort det lätt för mig, för att inte tala om vad gott det hade blivit!
Om jag istället hade nöjt mig med att koka makaroner och stekt falukorv, eller varför inte beställt pizza, så hade det inte bara blivit gott, jag hade även sparat både tid och pengar och jag hade sluppit storstäda köket efteråt.
Så kom ihåg detta, urskulda er inte för att ni bjuder på något enkelt och lättvindigt, inse istället att ni har kommit jävligt billigt undan och att ni tillhör den intelligenta och rationella delen av befolkningen som har vett på att uppskatta verkligt god mat (kokta rotknölar fyllde en funktion i det gamla statarsamhället, det är över nu) och som föredrar att lägga tiden på viktigare saker än att stå och slabba vid någon jävla spis.
Era läckergommar där!
Det bjöds på snabbmakaroner och stekt falukorv, något som jag älskar! MUMS!
-"Snabbt och lättvindigt!"
Sade mitt ex urskuldande och såg liksom lite skamsen ut.
Vadå? Varför finns det överhuvudtaget ett behov av att urskulda sig bara för att man har tillrett något som går både snabbt och är enkelt att tillaga, är billigt och dessutom asgott?
Det är ju bara dumt att tillaga något som är dyrt och som är både tidskrävande och svårt att tillaga. Hur intelligent är det? Ofast så är det inte heller lika gott som enkel och billig mat.
För några dagar sedan lovade jag att bjuda min nya flickvän på middag. Äkta husmanskost gillar hon och det skulle det bli.
Potäter är en viktig beståndsdel i svensk husmanskost och redan där börjar problemen på allvar. Fan, först ska skiten skalas vilket tar en jävla tid, sedan ska de kokas länge, minst femton minuter.
Kokta potäter är helt smaklöst, nu måste vi fixa till en sås! Det ska redas, blandas i steksky, buljong, kryddor, potatismjöl (vem fan har potatismjöl hemma?) och fan och hans mormor. Det bränner fast i botten, det kokar över och det jävlas på alla sätt och vis.
Nu har man blivit förbannad, svetten rinner och matlusten börjar att försvinna.
Då är det dags för sovlet!
Potäter med brunsås kräver oftast köttbullar och eftersom jag ska göra det så besvärligt för mig som möjligt så ska de vara... Tadaa! Hemlagade.
Folk har felaktigt fått för sig att hemlagat alltid är godast, antagligen så tror folk att smakupplevelsen stiger i takt med svårighetsnivån. Det enda som stiger hos mig är blodtrycket.
Jag blänger ilsket på spisen. Den har redan blivit grisig, jag förstår att det inte bara kommer att ta tid att laga maten, jag kommer även att få lägga extra tid på att rengöra spisen efter att jag lagat maten också. Nu börjar det kännas personligt.
Vissa tycker det är kul att laga mat, det har det som hobby!
Jag står i min lilla kokvrå och glor ilsket på bunken med köttfärs och vid det är laget håller jag inte bara på att tappa matlusten utan även förståndet. Kommer på att det måste vara ägg i köttfärsen eftersom smörjan måste bindas på något sätt, det måste hålla ihop när jag sedan ska rulla dem för hand.
Springer ned till affären och köper ägg. Tar bara det femton minuter.
Tillbaka. Försöker att forma köttfärsen till små bullar vilket får till resultat att jag får händerna fulla med köttsmet, det fäster överallt, på skåpluckornas handtag, det hamnar små rosa klickar på golvet och hela diskbänken är fullkomligt nedsmetad.
Ger upp, det går inte att rulla köttbullar för hand, det är antagligen bara gamla tanter i storblommiga förkläden som föds med en köttbullerullar-gen, inte fyrtioåriga män som bor i små ettor.
Öser i hela bunken med köttfärs i stekpannan. Det blir ett berg med köttfärs, en vulkan som genast börjar att bolma svart rök. Har glömt att ha i smör i stekpannan. Vräker snabbt i ett halv paket smör (där tog jag kål på myten om att hemlagat skulle vara nyttigt) och vispar runt med stekspaden. Nu håller jag helt plötsligt på att göra köttfärssås istället! Öser i ketchup och medans jag håller på att hacka löken så bränner naturligtvis köttfärsen fast igen. I med mer smör!
Nu ser det ut som en stor rödbrun och fet smet, det skulle kunna vara tomatsoppa med köttfärs. Öser i löken och brunsåsen och nu stabiliseras det en aning. Eftersom jag naturligtvis glömde att försteka löken innan (vem fan har två stekpannor hemma?) så blir löken kokt.
Eftersom det är helt omöjligt att laga två maträtter samtidigt så har jag naturligtvis glömt bort potatisen som vi det här laget har kokat sönder till en enda smet, det har blivit vattnigt mos av alltihopa.
Mos går att äta det också. Vräker i resten av smöret jag har kvar men det vill sig inte riktigt, något fattas. Ska det vara ägg i mos också? Jag tror det och knäcker i två stycken och rör om.
Dukar upp två tallrikar på bordet och hällee - jag just det, häller - mos på tallrikarna. Moset rinner, det blir en gul smet, en smet som sedan blandar sig med köttfärssåsen och det blir en sjö av brunbeige gegga med små öar av klumpad köttfärs lite här och där. Mellan öarna simmar det omkring gråkokt lök. Naturligtvis hade jag glömt att salta.
Min flickvän dyker upp men hon vill inte ha något, hon bantar säger hon. Av någon anledning så får hon alltid en släng av anorexia när hon är hemma hos mig.
-"Här bjuder man till och lägger ned sig!"
Säger jag men det hjälper inte. Hon vill inget ha. Jag får slafsa i mig skiten själv.
Vad vill jag ha sagt med detta nu då? Jo, tänk vad enkelt det hade blivit om jag som sagt hade gjort det lätt för mig, för att inte tala om vad gott det hade blivit!
Om jag istället hade nöjt mig med att koka makaroner och stekt falukorv, eller varför inte beställt pizza, så hade det inte bara blivit gott, jag hade även sparat både tid och pengar och jag hade sluppit storstäda köket efteråt.
Så kom ihåg detta, urskulda er inte för att ni bjuder på något enkelt och lättvindigt, inse istället att ni har kommit jävligt billigt undan och att ni tillhör den intelligenta och rationella delen av befolkningen som har vett på att uppskatta verkligt god mat (kokta rotknölar fyllde en funktion i det gamla statarsamhället, det är över nu) och som föredrar att lägga tiden på viktigare saker än att stå och slabba vid någon jävla spis.
Era läckergommar där!
