Citat:
Ursprungligen postat av
Heauxm
De gav mig absolut inget stöd alls. ”Du får söka hjälp genom det statliga vårdprogrammet”…. What the fuck?
Jag får ingen som helst behandling då de på psykiatrin hade ingen aning om att hantera detta.
Jag var deppig såklart, mest väldigt pessimistisk, negativ självhatande och självömkande person. Jag ville vara att hela världen skulle brinna. Men jag var också modig, bedövad, social och listig.
Efter studien fick jag Ångest, panikångest, jag urinerade i sängen ett par ggr (aldrig skett förut, jag är en ung vuxen kvinna) jag kunde inte skilja på dröm eller verklighet. Känslig för ljud, känslig för ljud. Jag satt ofta och grät eller skrek i mitt rum likt en galning. Jag tror att jag stod inför avgrunden till evig galenskap. Det är inte likt mig och aldrig skett tidigare.
Jag har alltid varit en vanlig människa, en deppig och ledsen sådan.
Så dåligt, hur kan dom inte ta hand om dig? Har dom absolut ingen samtalsterapi efter själva behandlingen? Om dom inte kan ta hand om dig hur ska det statliga vårdprogrammet göra det?
Nä jag har pratat med många psykologer och ingen i Sverige verkar kunna hantera ptsd, cptsd mm., dom som söker sig till att jobba inom psykiatrin och som psykologer är väldigt gröna på alla sätt och vis, har knappt nån livserfarenhet eller vågat ta hand om sina känslor eller möta dom. Tex träffade jag en psykolog som var i 60-års åldern och hon var rädd för ilska så jag bytte för uppenbarligen var hon ju rädd för rädsla också… Vet visserligen en kille som har hållt på med ”plant medicines” men när jag och en kille, som gjort många såna resor (aya och svamp i Sv och utomlands i ceremonier), fick reda på att han anordnar svamp-trippar så kände vi även där att han och hans gäng är för unga för det här. Inget vi kände förtroende för att testa.