Ni som bara går hemma, vad gör ni om dagarna?

Ja, jag vet folk som är precis så. Jag vet människor som aldrig går i pension, som bara jobbar trots att de står med ena foten i graven. Livet kretsar bara kring att flacka och gapa och skrika från morgon till kväll om diverse sysslor.

Pengarna samlas på banken och en dag dör de av stresshjärta.

Frågan man dem varför de bara jobbar och jobbar då säger de "vad skulle jag annars göra?"

Att ha ett intresse eller något annat finns inte på kartan. Bara jobb från morgon till kväll.

Man behöver inte arbeta för att få pension. Gör ingen skillnad om man arbetat 47 år eller 0 dagar.

Det är otroligt lätt att få dagarna att gå. Men, stort men: När man blir äldre och frågar sig- Vad har jag faktiskt gjort i mitt liv? Och då kommer fram till att man kommer att dö utan att egentligen ha levt.
Ja, då tycker man synd om sig själv, precis som man gjorde när man satt på avbytarbänken utanför arbetsmarknaden.
Där har man haft ett liv fullt av dåligt självförtroende, långa perioder av ensamhet och längtan efter något obestämt som ska fylla tillvaron med något som liknar den lycka som man ser i tv-reklamen.
Vinna på lotto eller något.
Så priset för denna inaktivitet är högt.
Samtidigt blir tröskeln att ta sig över, ut ur detta, högre för varje dag som sinnet och kroppen vänjer sig vid tillståndet och man i praktiken är mer död än levande.
Stundtals känns det som att man vore mer betjänt av en lobotomi än att medvetet uppleva sin situation.
Som tur är medför depression och negativa tankar att kroppen bryts ner fortare, så att det till slut inte behövs någon lobotomi längre.
Kampen är förlorad och slaget är över, lyckan fanns inte att få.
Rent filosofiskt sett kan man säga att man kanske på ett buddhistiskt vis förberett sig för döden, och på det viset är före alla andra som fortfarande försöker att leva.
Naturligtvis finns det emellanåt ljusa stunder, då världens skönhet förgyller tillvaron och allt skimrar i rosa, men, som alla vet, är dessa ögonblick korta, och försvinner snart i backspegeln.
Därför lever jag mest i nuet, och försöker vara beredd på ett sådant ögonblick, för att kunna njuta, kanske för sista gången.
Tillvaron förskjuts alltså från att försöka leva sitt liv genom konsumtion och aktiviteter till ett andligt plan.
Jag är ändå tacksam för allt jag har fått uppleva i livet, men nu är det som det är. Att acceptera det oundvikliga är något alla, 100%, kommer att få göra, förr eller senare.
Så man flummar runt o filosoferar, och försöker sluta fred med sina inre demoner, och stå ut, helt enkelt.

Hoppas du inte lever på våra pengar bara som skattar

Jag är sjukskriven. Mycket av min tid går åt till att tjafsa med försäkringskassan, socialtjänsten, chefen och hennes chef, HR, facket, söka nya jobb, försöka få kontakt med läkare, rehabkoordinator och annan sjukvårdspersonal, fixa diverse omöjliga intyg till alla dessa instanser, gå på behandlingar. Orimligt mycket tid går till detta faktiskt, det är enklare att klara av att ha ett arbete att gå till, tyvärr känner jag inte att nuvarande arbete hade fungerat heller.

Resten av tiden tittar jag på serier, läser på flashback och en del andra forum, läser böcker, försöker träna varje dag, tar hand om mina husdjur, umgås eller pratar med familjen, tar promenader, lagar mat och bakar, träffar någon vän ibland, men ganska sällan, då jag inte så ofta har orken att hitta på saker, och heller inte mycket pengar att lägga på aktiviteter.

Det där är en så sorgligt frågeställning. Den antyder att det enda som betyder något i livet är arbete och att man enbart fördriver tiden tills det är dags att arbeta igen.

Jag arbetar enbart för att ha råd leva. Övrig tid lever jag!

Det finns tusentals och åter tusentals aktiviteter att fylla sin tid med. Hobbies, familj, naturaktiviteter, kultur/böcker/målning/spela instrument, träning/sport, spel/underhållning, matlagning o.s.v.

Tydligen gick du aldrig i skolan heller. Afrika är en kontinent, inte ett land.

Jag har inte förstått det själv riktigt men jag har varit borta från mitt jobb i över 6 månader. Känns knappt som jag hunnit sätta mig ner och andas. Är sjukskriven 50%.
Sömnstörningen jag burit på merparten av mitt liv är förmodligen en katalysator till kollapsen som gick av stapeln efter att ha bitit ihop och kämpat på, enligt min uppfattnig, mer än vad en självrespekterande samhällsmedborgare vanligtvis står ut med. Är snart 30 f.ö.
Har haft en nedåtgående sprial med ångest, stress, oro och sedemera kollaps med apati, håglöshetens gammelmoder, depressionen är inte fastställd men det är tydligare än en flashback-kuk's verkliga storlek.
Självskadebeteende med stegrande suicidal-tanke & verksamhet.
_________

Det är på eget bevåg jag är hemma sjukskriven, vilket är en skam i sig... Men det gör inte situationen mindre svårhanterad eller allvarlig.
För att få en paus överlag samt motverka att jag går av stapeln (kan bli den plötsliga orsaken med jag vet) så har jag gått på rusmedlens temporära hjälp. Men, eftersom jag gick ner i tid ett år innan från över 100% till 65% så är det knapert i kassan, som egentligen är slut. Nu lånar jag pengar av bekanta och har börjat kunna försöka få hjälp på annat håll än tidigare.
Men nu blev det lite snyft Off-topic! Ska svara på frågan vad jag gör:

Gjorde absolut ingenting de första månaderna förutom att försöka andas, få lite sömn utan att behöva förhålla mig till någon tid samt försöka förklara vad fan som pågick/hände för de få jag (egentligen inte) klarade av att prata med.
Sen gick det över till en hopplöshet men också en acceptans, vilket fick mig att iaf umgås nån timme med någon, eller åtminsone gå utanför dörren ett tag. Firade midsommar och en skolavslutning (dock med 10 alprazolam som back-up så jag inte skulle få för mig att avsluta livet i panik framför de nyexade, lyckliga stundenterna!

Sedan började kraven komma från diverse håll och kanter, vilket för mig bara betytt att jag ej kunnat förmedla allvaret i situationen. Men, medgörlig som man är försökte jag bemöta kraven med krav på mig själv att vara och verka enligt mitt gamla glada och produktivt sociala manér... Vi säger hej till Tjackelinas vrålintag vilket snart är inne på månad 4.
Fick en del löst och fixat första veckorna tror jag. Men sen kom en personlig tragedi som vände mörkret till känslan av att vara den ljusa lösningen efter att fått den kallaste pissen i mun och svalj från vad vi kallar psyk"vården".

Summering: Promenerar korta bitar, pratar och umgås med vänner om jag är rejält fjuttad och berusad, lika så men lägre krav på ruskraft om det är över nätet, skriver texter till mig själv med tillhörande illustrationer, tänker mycket, försöker vila, försöker äta, försöker göra det jag egentligen vet att jag vill och som till 78% ockuperar mina tankar - Men INTE kan utföra. Börjat umgås en del med främlingar/alkisar/pundare jag hittar i diverse stadsdelar eller städer där jag planlöst glider runt... Vilket är det enda som ger mig ett sånär fullbordat inre lugn tills jag kommer hem igen. Börjat lyssna på musik igen nu på senaste, även spelat lite dataspel ca 2h på kvällarna med närmsta vännerna. Försöker vara med min familj så mycket jag orkar vilket är max en gång i veckan helst mindre.
Men svarar i högsta möjliga mån familjen i telefon och meddelar samtliga vid varje samtal att jag verkligen älskar dom... Känns viktigt att de får en minimerande risk för dåligt samvete ifall något skulle ske spontant och oplanerat. Vilket också tar upp en del av vardagen då jag nästan blir provocerad av mitt, livet självt då jag skulle vilja kunna ta avsked då det är en av de sorgligaste bitarna i kategorin död. Att en inte vet, att man faktiskt inte fick säga just hejdå. Men, är rätt kreativ så har ju givetvis massa finurliga och fina idéer som jag INTE kan genomföra, haha ah, oh you... me.
Vill tex att det ska vara rent och fint i mitt hem när det är deras stackars uppgift att ta hand om skiten som är kvar.
Vill skriva ett par utförliga uppskattande brev till de jag känt för i livet/känt gott för/haft en inspirerande inverkan.
Summering nr 2: 80% går åt som tidigare nämnt att sitta och tänka, eller mer försöka få mig till att göra allt det jag vet att jag behöver och i vissa fall verkligen vill göra.

Summering av båda mina summeringar och mitt inlägg i stort: Slog i mig en alldeles för stor dos av dos. Ser nu att jag skrivit jävel helt i onödan dessutom. Eventuella upprepningar, tryckfel och osammanhängande procentsatser tar jag ej ansvar för i detta läge. Återkommer eventuellt när jag fått sova mina första timmar på de 40 timmar som gått sedan mina senaste sömntimmar.

Ps! Knarkandet påbörjades efter negligeringen från vården. Innan följdes allt godtroget och lydigt. Sa till och med tack i tid och otid för den hjälp jag aldrig fick

Ja, det finns goda exempel men många lever bara för att jobba.

Att människor skulle ha intressanta fritidsliv känner inte jag till. Människor bara super och jobbar. Ungdomar bara tränar och studerar.

Även när människor har ett intresse så är det för att tävla och vinna något eller fortsätta tjäna pengar.

TS tycker jag verkar lite väl deprimerad.

De som verkar njuta mest av livet är bidragssoffliggarna som inte super eller missbrukar utan istället är i naturen varje dag och har någon rolig hobby som inte är för att tjäna pengar eller vinna något.

Alla andra springer bara runt i ett tråkigt ekorrhjul utan slut.
Pandemin är väl det enda spännande de upplevt på år och dar, stackarna.

Lol, har aldrig haft bidrag en enda gång, utnyttjar sällan nånting skattefinansierat mm.
Jag bara lever på utan att beblanda mig med matrix så gott som det går..
Då slipper man få ångest över att betala för massa genus trams och flyktingar etc.

Ta till Dig att Du inte är ensam. Knark och rusmedel får Du nog se upp med.
Det här blir en ”rop-på-hjälp” tråd, olycksbådande.

Antingen har du gift dig rik eller är kriminell.