Vad är motsatsen till kärlek?

Många säger ju detta "Motsatsen till kärlek är inte hat, utan rädsla ".
Jag har lite svårt för att acceptera detta som någon självklarhet.

I kombination med hat och rädsla, så är det väl något man önskar att det slutade existera.

Men det finns ju såna där fall när rädsla finns samtidigt en önskan om att det man är rädd för ändå ska fortsätta existera och att man inte upplever hat.

En del destruktiva relationer verkar innehålla både rädsla och kärlek, vilket är konstigt om det nu är motsatserna till varandra?
Man kan vara livrädd för en person men samtidigt vilja skydda den, är det inte märkligt i så fall?
Man skyddar däremot inte det som man hatar.

Även om man fruktar en tiger så kan man ändå beundra på ett avstånd och tycka om den så sätt, och vilja skydda arten.

Varför börjar folk prata om att motsatsen till kärlek skulle vara rädsla och inte avsky?
Även en del påstår motsatsen till kärlek skulle vara likgiltighet, varför då?

Tänker att rädsla är roten till allt negativt. Dvs att UR rädsla föds hatet och föraktet... eller avsky som du kallar det. Även avsky lär komma ut rädsla, rädsla för det okända, rädsla för att acceptera, rädsla för att känna som det man inte tycker om känner...
För rent krasst sett så är det ju så att allt "bara" ÄR, vilket innebär att när något blir bra eller dåligt, vi tycker om eller inte så lägger vi våra egna värderingar på. Värderingar som är färgade av vår perception som ju är formad av våra erfarenheter..
Om erfarenheterna är dåliga kommer vi bli RÄDDA för att uppleva något liknande igen och där med tycka illa om sådant som påminner om dessa känslor. Rent naturligt försöker man då skapa distans genom att uttrycka sina negativa känslor kring en sådan händelse/beteende osv.

Detta innebär ju då oxå att vi två kan vara i samma situation men uppleva denna helt olika, varför tex syskon kan uppleva uppväxten helt annorlunda trots samma miljö. Ett kärlekspar kan älska och värna varandra men ändock leva i en extrem rädsla för att bli sårade, vilket direkt kommer ge upphov till drama eftersom den rädde kommer försöka skapa distans.
Det går runt runt i min förklaring, du kanske förstår.


Att älska innebär ju att man bryr sig vilket är den direkta motsatsen till likgiltighet.

En av följande: apati, avsky eller hat

Varför skulle nu allting ha motsatser? Annat än sin egen negation.

Kär - Okär
Lek - Allvar
Motsatsen är väl då okärt allvar...

Jag vet inte om du känner till teletubbies .
Men jag tänker om världen fick fred och total trygghet och färgglada kläder och allt vara sådär bara kramar och gulligt , totalt ofarligt, inga dramatik , inget våld, allt ska vara säkert och tryggt.
Så känner jag avsky, det är en värld för bebisar.
Vart är rädslan där?

Jag står annars upp för sånt jag tycker är orättvist och har ett hjärta, men för att vara uppriktig jag är inte någon som känner livet skulle vara roligt om allt bara va tryggt och säkert.
I min natur som människa är jag ju ett rovdjur , och jag antar det betraktas som ondskefullt om jag skulle säga sanningen men livet är ju så.
Jag har ju instinkter som slår på när saker går åt fel håll.
Vad är då rädsla? Det rör sig inte om något hotfullt, eller är det hotfullt på ett plan där instinkterna drar igång? Det är ju ändå en omöjlig värld att leva som bebisar, men jag upplever det mer som tråkigt.

Fast bäbisar är ju inte rädda, det formas ju i takt med att de lever. Rädslan är ju baserade på negativa upplevelser. Annars så bara ÄR barnet precis som djur. Djur kan ju oxå bli rädda för saker och ting. Tex kommer en hund eller katt som från början älskat dig kunna komma att sky dig som pesten om du är elak (er upphov till negativa upplevelser) mot den.


Instinkter är något annat och kommer från reptilhjärnan och är direkt kopplade till överlevnad och lust. Där finns inget långsiktigt tänkande utan styrs av direkt överlevande eller tillfredställelse. Kärlek sägs även vara en INSTIKT till skillnad från resterande känslor tex rädsla..

Vill även tillägga att vi lever i en värld som utgörs av motpoler. Det ena kan inte existera utan det andra vilket för mig innebär att lycka och glädje inte kan finnas utan smärta och tråkigheter. För HUR ska någon veta vad som är bra om inget är dåligt?

Hat är ju bara mörk kärlek typ men innehåller ändå en känsla för ngt, rädsla är ju en byggsten till hat.

Motsatsen till kärlek är likgiltighet

Apati i så fall de andra två är baserade på känsla. Motsatsen till kärlek är det som inte alls innefattar känsla

Likgiltighet

Nej, det är en feltolkning av Carl Gustav Jung.

Jung menade att rädslan av att våga acceptera delar av sig själv bidrog till att inte kunna nå kärlek. Denna del av oss kallar han för ”skuggan”.

Rädslan är alltså ett hinder för att nå kärlek, men absolut inte dess motsats. Du borde ta ett snack med den som tutat i dig detta.

Motsatsen till kärlek sägs vanligen vara likgiltighet.

Det sista du tillade kan jag väl argumentera emot.
Lycka är enligt mig när man gör det som är tänkt att göras.
En katt blir inte deprimerad av att leva som en katt ska göra.
Människor däremot lever totalt fel, alla djur leker sig fram till de blir vuxna på ren instinkt.
Vi däremot växer upp i ett annat system där våra naturliga roller inte får ta plats utan man går genom skolan där man ska passa in i samhället, inte går efter naturens anpassning genom instinkter.
Människan som art är unik genom "komplexa sociala band" därför ska vi ha olikheter och samarbete men en bredare intelligens/förmågor/intressen som enhet, vilket vi inte gör idag som det är tänkt.
Den lycka man upplever i samhället bygger mest på konstgjord substitut , det är falskt och därför konstant faller, inget där går ihop som helhet.
Det är mer komplicerat och svårare att föreställa sig att det ens är möjligt efter bara ha erfarenhet av detta livet.

Och som du pratar om bebisar , det är en fas då man inte är utvecklad till att bli en vuxen man redo för livet, en anledning till att vara mer försiktig men det finns ändå en längtan till att bli vuxen och kopiera äldre.
Att då återgå till att leva som en bebis är fel.
Jag hatar tanken av att vuxna vill leva som bebisar, där man inte är tuff och vågar möta livet.
Skulle jag vara fast i livet och bli behandlad som en bebis så hade jag känt hat mer än fruktan, jag hade sökt mig till utföra risker och valt att våga möta rädslor för nöje för att utsätta mig själv.
Det är inte samma sak som att andra skapar otrygghet, det är bara det att livet ska innehålla något.
Men jag vill själv styra över de strider jag tar och vad jag utsätter mig för.

Att det behövs smärta och tråkigheter som du sa beror helt på.
Ingen får ut något bra av se sin familj svälta till döds för fatta lycka, däremot att ta en strid/risk och lyckas överleva ger mer poäng om det var värt det för något.