Har droger förstört dig psykologiskt?

Jag har i grunden en långvarig, till synes kronisk depression och i bästa fall har tjack hjälpt mot det någorlunda men självklart bara kortsiktigt. Övriga droger har antagligen inte ens hjälpt på kort sikt.

Röka cannabis funkar inte alls för mig längre. Fullständigt vidrigt är det, har inte gjort det på över 5 år nu och saknar det inte det minsta.

Har blandmissbrukat sedan tonåren, med några enstaka uppehåll på kanske 4-5 år sammanlagt.

Sammanfattningsvis verkar de flesta här i tråden blivit sämre av drogerna där livslusten bleknat med åren. Några har inte blivit helt återställda trots nykterheten. Väldigt tråkigt att höra. Grattis till er som blivit hjälpta av drogerna, ni är inte många.

Jag tror mycket beror på respekten för drogerna, där många missbrukat och höjt doserna utan några uppehåll. En annan faktor tror jag beror på att drogerna blivit ens huvudrätt där man inte lagt värde på andra saker livet erbjuder.

Är det möjligt med ett frekvent bruk, där man har drogen som en extra krycka och gör det som får en att må bra i övrigt? Exempelvis om man gör något meningsfullt, rör på sig och uppfyller de övriga psykologiska behoven samtidigt som man brukar droger frekvent. Kommer livslusten att finnas där eller hamnar man till slut i det mörka hålet?

Jag har under mina år som aktiv missbrukare provat på dom flesta drogerna. Min huvuddrog var amfetamin, mot slutet av mitt missbruk administrerade jag amfetamin och andra droger IV. Det tog väldigt mycket på mitt psyke, hela mitt liv kretsade krig droger och jag kände mig verkligen som en ytterst liten människa. Beroende var också ett faktum, givetvis.

Det tog ett tag för mig att börja känna mig lite normal psykiskt, främst att få tillbaka motivationen till att göra saker utan droger och känna att man dög som människa. Men idag så fungerar det mycket så som det ska göra, men har fått ha tålamod med allt möjligt. Det jag insåg snabbt var att jag måste börja agera utifrån det som är rätt samt riktigt och inte fly från mina problem och rädslor. Visserligen finns många av rädslorna kvar, till exempel att jag inte kommer att lyckas med mina åtaganden och att livet i slutändan kommer gå dåligt, men när jag ser tillbaka på vad jag lyckats med så känner jag ändå en trygghet.