Hur kan vuxna människor tro på spöken?

Då kanske det var något övernaturligt. jag personligen tror inte på paranormala fenomen men jag utesluter inget.

Varför skulle strängteorin vara omätbar? Den handlar ju trots allt om att hitta de elementära egenskaperna hos det vi just kan mäta i vår omvärld.

Att ha tankar om det övernaturliga är mänskligt, det finns dessutom betydlig många fler som är religiösa och man skulle kunna dra en liknelse i att änglar=spöken så egentligen är det ditt synsätt som är i minoritet.

Det är inte sant. Vad ni hörde var sättningar i huset, en trädgren som slog mot väggen eller liknande. Detta fortgick i 20-30 sekunder kanske, men med tiden har minnet blivit "en kvart" och "rejäla knackningar". ELLER så var det någon av er ungar som behagade skoja genom att banka i väggen. ELLER så var det mor och far som knullade vilt så sänggaveln slog mot väggen.

Lite orimligt att hela familjen skulle ligga och softa i 15 minuter innan ni behagar kontrollera vad som händer va? Personligen hade man fått adrenalinpåslag och rusat till fönstret för att kika, speciellt om man är ute i ödemarken.

Det fanns inga trädgrenar där så nej. Att hela familjen skulle uppleva som 15 minuter. Nja.. att vi låg och softade. Nja alltså min familj var lite speciell...lata som fan! Vi låg också i samma rum och hade koll på varandra så nej ingen lekte bus. Nu säger Jag inte ATT det var övernaturligt men den enda naturliga förklaring jag har är att närmaste granne fick för sig att gå en kilometer och knacka på...möjligen gått i sömnen

Det är det här jag menar, det kan ha varit 1000 olika saker. Det händer mycket som man inte har en aning om men som inte nödvändigtvis behöver vara övernaturligt.
Som i min tidigare post där jag berättar om när jag busade med min arbetskollega. Jag berättade aldrig för nån på jobbet att det var jag. Hon gick och berättade denna "spökhistoria" till andra kollegor efter det.

Precis. I såna här situationer finns det oftast en lång rad alternativ på naturliga händelseförlopp som trots att de kan tyckas långsökta, ändå är nästan oändligt mer sannolika än en övernaturlig dito. Och då har vi inte ens nämnt hjärnans förmåga att förvränga minnen, komma ihåg fel, missuppfatta händelseförlopp och lura sig själv. Det är bara att kolla på exempel från rättegångar när olika vittnen ska beskriva en och samma händelse. Resultatet kan bli flera olika vitt skilda historier där överensstämmelsen sinsemellan är mer eller mindre obefintlig.

Det är därför vittnesutsagor anses så opålitliga och det är också därför anekdoter hamnar på botten av den vetenskaplig evidenslistan, just för att hjärnan är så bra på att feltolka och missa information. Hade hjärnan fungerat felfritt när det kommer till att tolka intryck från vår omvärld kanske begreppet paranormala fenomen inte hade existerat överhuvudtaget.

Jag skulle gärna vara okritisk och tro att allt är övernaturligt. Men jag har en elak hjärna som säger att det inte finns någon mening. Då blir det att man tolkar allt utifrån det man kan förklara. Har haft massa skumma sammanträffanden men förklarar med att de måste hända någon gång. Eller att man vet att klockan ska vara ett jämt tal och då förklarar jag det med att jag kanske sett klockan undermedvetet i periferin. Vet inte om ni fattar.

Men sedan har jag varit med om mer svårförklarade saker. Även där tror jag inte på en mening utan mer att vi råkat krascha med en annan dimension. För vetenskapen säger att det finns massa dimensioner annars stämmer inte deras matte.

Alltså att det är vetenskapligt men svårt att fatta eftersom vi inte vill tro på flera dimensioner. Bara för vi kan inte göra en bild av det i vår hjärna.

Det skulle vara trevligt att tro att man kan leva fast man dör. Saknar döda kompisar. Men dit har jag inte kommit, tror inte något jag sett varit döda människor. Men jag utesluter i teorin inte att man kan leva efter döden. Bara att jag inte tror på det känslomässigt men jag vet att jag inte kan veta.

Att blint tro på spöken är lika dumt för mig som att säga att de inte kan finnas. Jag får leva i gränslandet att jag inte kan veta vissa saker. Jag vet vad jag sett men jag kan inte förklara det för så mycket vet jag inte om världen.

Exakt så.

Vet inte exakt vad det är du syftar på här men jag tror många missuppfattar vad det handlar om när det talas om fler dimensioner och liknande i vetenskapliga sammanhang.

Ta som exempel strängteoring. Det är en vetenskaplig teori som det i nuläget inte finns någon evidens för men som fungerar på papperet, teoretiskt. Det som krävs är dock flertalet extra dimensioner, närmare bestämt 10 till 11 stycken och i en annan version hela 26 stycken.

Dessa dimensioner är inte, som det känns som att vissa tror, några alternativa verkligheter som vi skulle kunna halka in i och uppleva. I dagsläget har vi tre rumsdimensioner, längd, bredd och höjd plus tiden som är kopplad till rumsdimensionerna. Det handlar alltså om riktningar som vi kan röra oss i. Därför är det väldigt problematiskt när vi börjar tala om fler dimensioner då vi som bekant bara kan röra oss i våra tre rumsliga dimensioner samt framåt i tiden.

De är här extra dimensionerna, om de skulle existera, skulle i så fall enligt vetenskapen vara mikroskopiska, ihopvecklade och så små att vi inte skulle kunna se dom med blotta ögat. Alltså inte några alternativa verkligheter som skulle kunna förklara några paranormala fenomen.

Det finns inget som säger att dimensionerna ska vara på det ena eller andra viset. Däremot så är inte människor gjorda för att uppleva dem. Inte på samma sätt som de andra. Men finns inget som säger att dessa dimensioner inte påverkar oss, de gör de nog fast vi inte vet hur.

Dessutom finns det teorier om att det finns parallella universum. Att hela universum bara är ett av många.

I vilket fall, det behöver inte vara ovetenskapligt att det finns saker vi inte har sinnen att helt uppleva.

Jo, matematiken och fysiken som beskriver dom givetvis. Det kan liksom inte vara vad som helst där bara fantasin sätter gränser.

Parallella universum är ingenting som vi kan erhålla någon som helst information om, per definition, så dessa är ganska onödiga att spekulera kring.

Nä det stämmer att det inte är ovetenskapligt att det finns saker vi inte har sinnen känsliga nog att uppleva. Men det som vi kan uppleva och registrera med våra sinnen kan också registreras av mätinstrument, annars är det bara något som sker i vår egna hjärna utan förankring till omvärlden.

Och det som våra sinnen inte kan registrera kan vi ju inte heller uppleva. Däremot har vi extremt känsliga mätinstrument som kan observera fenomen som är långt bortom våra sinnens förmågor att upptäcka. Det är så vi har fått majoriteten av all information rörande det som händer bortom vår planet, i övriga universum.