Känner mig knappast hemma längre hos min familj

Flyttade ut några månader sen från familjen som jag älskar mest i världen. När jag bodde hemma var jag inte så pratglad utan var den typiska tonåringen/unga vuxna som ville vara för mig själv i mitt rum, osocial. Men jag visade min kärlek till min familj på andra sätt och jag hade offrat allt för dom. Det vet dom också min kära familj

Jag lovade att alltid hälsa på min kära föräldrar och syskon. Minst en gång i veckan. Vilket jag håller.

Men en sorlig sak har börjat hända på senaste. Känner mig inte hemma där längre. När jag är där har jag oftast tråkigt och längtar hem till min egna lya. Vill så gärna sitta där och prata me dom men jag är ingen pratglad person (har aldrig varit de heller speciellt med mina föräldrar) så det blir att man istället bara längtar till att komma hem till datorn eller TV. Detta gör mig ledsen för vill inte känna så hos min familj, i mitt förra hem.

Självklart pratar man och försöker socialisera sig men situationen är inte naturlig, det lite svårt att förklara. När jag bodde hemma innan hälsa man på päronen fråga lite om dagen osv och sen gick man in i rummet. Nu är man ”vuxen” och ska sitta där med föräldrarna och socialisera sig

Någon som känner igen sig?

Varför måste du åka hem till päronen en gång i veckan och prata? När du blir vuxen på riktigt och skaffar egen familj så blir det en gång per år istället det skulle passa dig perfekt

Tror du kommer sluta känna så och att det är en övergångsfas. Men du kanske inte ska tvinga dig själv att åka dig varje vecka just nu. Du kommer säkert vilja vara där oftare igen snart.

Känner samma.
Men försöker ändå besöka och umgås. Tiden man har tillsammans är viktig

Tror det är fullständigt normalt att känna som du gör. Har man en gång flyttat hemifrån så är det liksom hemma, det stället man trivs bäst på och kan vara den man är. Ditt eget ställe

Sen tycker jag att det är fint av dig att besöka dina föräldrar så ofta som du gör. Dom känner ju också dig och vet att du inte är någon pratsam person så dom är nog bara nöjda med att du kommer över.
Men..det ska ju inte vara påtvingat. Försök att hälsa på bara när du känner för det. Tror inte dom blir besvikna över det. Tror att dom kommer att känna att du lever ditt liv nu och att det går bra för dig. Det blir bara fel om det ska kännas som ett tvång. Ni kan ju kanske träffas ändå? Hitta på nåt tillsammans istället för att träffas i föräldrahemmet ?

Låter väldigt osvenskt att ses så mycket och tro att man måste prata med varandra hela tiden för att visa sin kärlek.

När du lärt dig varför blattarna skriker, "ja ska knolla din mamma" efter svennar kommer du att förstå ditt problem och dig själv.

Man har kanske inte så mycket gemensamt - och då blir det tomt. Du har ju dragit dig undan från dom - redan när du bodde hemma. Och nu när du kommer på besök, blir det konstigt att vara i kontakt.
Om ni hade något gemensamt intresse. Det är inte lätt att dela sitt dataspelsintresse med andra.
Kan det vara att du är dataspels-"förstörd"?
Ett husdjur kan hjälpa till att ge gemenskap. Eller ett småsyskon

Å andra sidan tycker jag är det ett dåligt drag hos svenskar att aldrig träffa sina föräldrar förrän möjligtvis då de är döende eller för att slåss om arvet efter föräldrarna är döda.

En gång om året som någon skrev är ju rätt sorgligt egentligen.

Ts, ni kan väl göra något specifikt när ni ses, någon aktivitet, eller tex äta middag och kanske stanna lite kortare tid om det känns så jobbigt. Fast har du bra föräldrar så tycker jag inte att du ska sluta träffa dem och dyka upp en gång om året. Träffar jag mina (de var inte bra föräldrar) så är det mindre ofta men jag stannar ofta över natten. Då blir det för mig mer naturligt att jag kan dra mig undan stunder under den tiden.

Du håller väl på att bli vuxen och måste umgås med dina föräldrar på ett mer vuxet sätt. För det behöver man ha något gemensamt att prata om. Jag har nog aldrig delat några intressen med vuxna i min släkt, så släktträffar har varit enormt tråkiga för mig. Samtidigt känner man att man måste vara en del av släkten eftersom blod är tjockare än vatten.

Jag har bott utomlands i många år och undviker på så sätt släktträffar. Jag mailar och ringer min mamma emellanåt, och besöker gamla Svedala kanske en gång om året. Det känns å ena sidan ganska lagom, å andra sidan börjar avståndet kännas jobbigt eftersom alla börjar bli äldre...

Slutsatsen är att man måste offra sig lite för släkten. Man får lägga sina egna behov åt sidan och göra så gott man kan. Det betyder nog mycket för dem också att man fortfarande håller kontakten. Du verkar ju tycka om din familj så det finns ingen orsak att distansiera dig.

Hälsar på hos föräldrarna kanske 6 gånger per år. Ringer någon gång i veckan istället. De kommer hem till mig 2 gånger per år.

Om du känner att ni inte riktigt har något att snacka om men du ändå känner att du vill umgås med dom med jämna mellanrum så kan jag verkligen tipsa om att ses och göra saker istället för att bara sitta och snacka. Tillexempel kan man åka ut och plocka svamp, gå på bio, kolla en fotbollsmatch eller vad som helst.