Här sitter jag 8 år senare, lika maktlös om inte mer än någonsin. Ska försöka att inte skriva för lång text nu. Men det är en hel del knas och snurrigt värre.
Kontentan i frågeställningen kan i alla fall summeras som:
Hur kan man lyckas med att få co parenting med en narcissistisk alkoholist att fungera?
Jag och mina barns pappa gick isär december 2013. Bortsett från kortare perioder när han har inlett en relation med någon har vår relation och samarbete fungerat. Därutöver är det konstant krångel, kasta bajs och bara allmänt illa beteende.
Sonen är 9 år och dottern 11 år, det vill säga i ålder där de är mer och mer medvetna. De har helt insikt om att deras pappa har ett felaktigt beteende kring alkohol. Vilket till viss del förvärras av att vi hemma hos oss aldrig dricker tillsammans med barnen. Ingenting någonsin. Däremot ska det tilläggas att vi diskuterar aspekter i att det är väldigt olika kring hur människor dricker och har aldrig någonsin stämplat honom som alkoholist för barnen.
Han har nästan egentligen aldrig erkänt sig som alkoholist, utan mer perspektivet i att det “kanske har varit lite mycket nu”. Har dock vid två tillfällen genomgått behandling. Först med Campral (2015) och Antabus (2021). Vilket jag inte ens vet om det är sant. Däremot kan jag såhär i efterhand se att det alltid har funnits ett starkt behov av alkohol, även när vi levde ihop. De vanliga bortförklaringarna med att det “är mycket på jobbet nu”, “det är ju ändå helg/semester/speedway/fest/kanelbullens dag” eller vad det nu kan vara just den veckan eller dagen. I perioder har det varit situationer där det har varit väldigt hög berusning när barnen varit hos honom. Vilket så klart har inneburit att dom kommer tillbaka efter pappaveckan och är oroliga, ledsna och arga. Det har alltid tagit några dagar in i veckan innan det blir lugnt och jag kan se hur de landar. Innan det drar igång inför att åka igen.
Däremot har det senaste året blivit värre. För nu pratar vi att han har lagt till att “han har kraschat och mår så dåligt” vilket ju inom sjukvården innebär medicinering. Mediciner han tar är både Lergigan, Propavan, Atarax och Sertralin. Vilket han även tar när barnen är hos honom. Vilket har sååå många gånger inneburit att jag får finnas via telefon för barnen när dom inte kan somna eller vad det nu kan vara. För dom kan inte väcka honom. Det har vid två tillfällen detta året gått så långt att jag inte har kunnat trösta dom på telefon och har fått åka dit för att försöka få liv i honom och har tagit med mig barnen hem. Vet att det inte är okej och faktiskt inte ens lagligt. Även under dagtid så kan han sova flera timmar utan att dom kan väcka honom och som min son uttrycker det “sen är han som om han är full när han vaknar”.
Det som egentligen är värst är att ro hem det eviga ansvaret som huvudförälder, varje vecka och även varannan vecka när dom är hos sin pappa. Även basala behov fallerar, så som att se till att dom får mat. Det är mycket köpmat eller att ungarna själva fixar någon mat (så klart lagar han ibland mat). Men det är sent på kvällarna oftast och det är många timmar sedan lunchen i skolan. Sonen duschar eller borstar i tänderna om inte jag ringer och tjatar/påminner. Gympaväskor kommer tillbaka med fuktiga kläder och handduk eftersom de inte har ens packats upp hos pappan. Det finns massor med exempel. Men det är bara en bråkdel för att försöka förklara.
Det är det eviga i att hans behov tillgodoses och det finns ingen hänsyn eller tanke på att barnen finns. De gör inget tillsammans, äter inte tillsammans och pratar knappt. Alla är var för sig på egna håll. Barnen uttrycker väldigt ofta att han inte har tid, han pratar i telefon hela tiden, att han inte bryr sig och så vidare. Han har ett jobb (driver två butiker) som gör att han så klart har mycket ansvar. Men samtidigt är det ett val han har gjort på bekostnad av relationen med sina barn.
Hans föräldrar sköter städning och trädgård åt honom “för att han har så mycket”. Dock finns det både energi och utrymme för paddel, gå på speedway (både resor och matcher), akvarium och just nu byggs det en pool. Kan ju bara ana hur den kommer se ut en bit in på säsongen nästa sommar.
Vad jag än gör och roddar för barnen är det alltid jag som gjort fel, hittar på, förvränger och så vidare. Det är verkligen skit samma. Jag och barnen vet hur det egentligen ligger till och vill han kasta bajs så gör det då. Men påverkan på barnen och hur de konstant underprioriteras kan jag inte göra något åt och det är fruktansvärt frustrerande. Jag är en del i att skapa trasiga individer och det känns som om jag inte kan stoppa det utan att det bara blir värre och värre.
Tillägg. Två orosanmälningar har gjorts, nedlagda och alla lögner och manipulering han har dragit i samband med dessa har slutat med att socialtjänsten har rekommenderat mig föräldrastöd.
Och ja, det blev alldeles för långt även som en summering av bara en bråkdel.
Kontentan i frågeställningen kan i alla fall summeras som:
Hur kan man lyckas med att få co parenting med en narcissistisk alkoholist att fungera?
Jag och mina barns pappa gick isär december 2013. Bortsett från kortare perioder när han har inlett en relation med någon har vår relation och samarbete fungerat. Därutöver är det konstant krångel, kasta bajs och bara allmänt illa beteende.
Sonen är 9 år och dottern 11 år, det vill säga i ålder där de är mer och mer medvetna. De har helt insikt om att deras pappa har ett felaktigt beteende kring alkohol. Vilket till viss del förvärras av att vi hemma hos oss aldrig dricker tillsammans med barnen. Ingenting någonsin. Däremot ska det tilläggas att vi diskuterar aspekter i att det är väldigt olika kring hur människor dricker och har aldrig någonsin stämplat honom som alkoholist för barnen.
Han har nästan egentligen aldrig erkänt sig som alkoholist, utan mer perspektivet i att det “kanske har varit lite mycket nu”. Har dock vid två tillfällen genomgått behandling. Först med Campral (2015) och Antabus (2021). Vilket jag inte ens vet om det är sant. Däremot kan jag såhär i efterhand se att det alltid har funnits ett starkt behov av alkohol, även när vi levde ihop. De vanliga bortförklaringarna med att det “är mycket på jobbet nu”, “det är ju ändå helg/semester/speedway/fest/kanelbullens dag” eller vad det nu kan vara just den veckan eller dagen. I perioder har det varit situationer där det har varit väldigt hög berusning när barnen varit hos honom. Vilket så klart har inneburit att dom kommer tillbaka efter pappaveckan och är oroliga, ledsna och arga. Det har alltid tagit några dagar in i veckan innan det blir lugnt och jag kan se hur de landar. Innan det drar igång inför att åka igen.
Däremot har det senaste året blivit värre. För nu pratar vi att han har lagt till att “han har kraschat och mår så dåligt” vilket ju inom sjukvården innebär medicinering. Mediciner han tar är både Lergigan, Propavan, Atarax och Sertralin. Vilket han även tar när barnen är hos honom. Vilket har sååå många gånger inneburit att jag får finnas via telefon för barnen när dom inte kan somna eller vad det nu kan vara. För dom kan inte väcka honom. Det har vid två tillfällen detta året gått så långt att jag inte har kunnat trösta dom på telefon och har fått åka dit för att försöka få liv i honom och har tagit med mig barnen hem. Vet att det inte är okej och faktiskt inte ens lagligt. Även under dagtid så kan han sova flera timmar utan att dom kan väcka honom och som min son uttrycker det “sen är han som om han är full när han vaknar”.
Det som egentligen är värst är att ro hem det eviga ansvaret som huvudförälder, varje vecka och även varannan vecka när dom är hos sin pappa. Även basala behov fallerar, så som att se till att dom får mat. Det är mycket köpmat eller att ungarna själva fixar någon mat (så klart lagar han ibland mat). Men det är sent på kvällarna oftast och det är många timmar sedan lunchen i skolan. Sonen duschar eller borstar i tänderna om inte jag ringer och tjatar/påminner. Gympaväskor kommer tillbaka med fuktiga kläder och handduk eftersom de inte har ens packats upp hos pappan. Det finns massor med exempel. Men det är bara en bråkdel för att försöka förklara.
Det är det eviga i att hans behov tillgodoses och det finns ingen hänsyn eller tanke på att barnen finns. De gör inget tillsammans, äter inte tillsammans och pratar knappt. Alla är var för sig på egna håll. Barnen uttrycker väldigt ofta att han inte har tid, han pratar i telefon hela tiden, att han inte bryr sig och så vidare. Han har ett jobb (driver två butiker) som gör att han så klart har mycket ansvar. Men samtidigt är det ett val han har gjort på bekostnad av relationen med sina barn.
Hans föräldrar sköter städning och trädgård åt honom “för att han har så mycket”. Dock finns det både energi och utrymme för paddel, gå på speedway (både resor och matcher), akvarium och just nu byggs det en pool. Kan ju bara ana hur den kommer se ut en bit in på säsongen nästa sommar.
Vad jag än gör och roddar för barnen är det alltid jag som gjort fel, hittar på, förvränger och så vidare. Det är verkligen skit samma. Jag och barnen vet hur det egentligen ligger till och vill han kasta bajs så gör det då. Men påverkan på barnen och hur de konstant underprioriteras kan jag inte göra något åt och det är fruktansvärt frustrerande. Jag är en del i att skapa trasiga individer och det känns som om jag inte kan stoppa det utan att det bara blir värre och värre.
Tillägg. Två orosanmälningar har gjorts, nedlagda och alla lögner och manipulering han har dragit i samband med dessa har slutat med att socialtjänsten har rekommenderat mig föräldrastöd.
Och ja, det blev alldeles för långt även som en summering av bara en bråkdel.
