Efter ni tog steget från alkohol/CB hur lång tid tog det tills det sket sig?

/att ni gick in i väggen?

Drack ett par gånger i veckan under större delen av mitt vuxna liv (körde CB ibland men inte min favoritdrog så att säga, men känns ganska harmlös om man jämför med annat) och det gick väl fint, inga större problem med vardagen, jobbet och relationerna. Sen en dag fick jag smaka på lite diazepam...
Sedan dess tog det inte lång tid tills man hade ett helt förråd med alla slags benso, lyrica och tramadol. Starkare saker kunde jag inte få tag på av diverse anledningar, men det ska jag väl vara glad för. En gång var jag jävligt nära på att lyckas lura till mig oxycodon...

Hursomhelst så i början planerade man ju såklart sitt knarkschema, för dessa preparat är ju trots allt saker som inte ger någon baksmälla (en av anledningarna jag lockades först och främst) och beroende om man inte kör varje dag. En dag tramadol, en dag lyrica, en dag kortverkande benso - vilodagar mellan varje bruk. Ja det gick ju bra, i kanske en vecka... för sen satt man där med någon aktiv substans i sig varje jävla dag Antar att det slutar såhär för 9 av 10 som försöker sig på något liknande. Ja det gick ju jävligt bra.

Höll på såhär i ca ett halvår och mitt psyke har nog aldrig varit i ett sämre läge just nu. Förstört en del relationer (drack bland annat med benso en gång och det som hände den kvällen är förevigt icke-reparerbart om man säger så), även fått en hel del problem på jobbet (ingen hit att sluddra inför sin chef ska ni veta), med mera...
Men för att göra en lång historia kort så lyckades jag nog sätta mig i skiten så att säga på bara 2-3 veckor, så snabbt gick det sen var man fast. Ett par riktigt jobba månader väntar mig nu när man ska försöka återställa hjärnan en aning. Känner mig jävligt trött och irriterad om dagarna och tjejen tycker inte det är kul att vara med mig, känns inte bra. Ska dock bli så jävla kul att känna mig helt ren och klar i skallen igen, nu är det träning, meditation och god kost som gäller.

Vågar inte ens föreställa mig om jag lagt till någon tung opiat eller typ tjack bland preperaten, då hade jag förmodligen varit hemlös idag.

Nu vet att jag att många klarar av att bruka droger och bara för att det sket sig för mig så behöver det inte skita sig för andra, men ändå så har man kommit lite till insikt varför det inte ska vara möjligt att gå och köpa saker som xanor, tramadol och lyrica receptfritt på apoteket/ICA. Jag ansåg förut att alla droger borde vara lagliga och det är upp till en själv om man vill bruka eller ej, men inte längre - hade den stora massan kunnat gå och köpa den där skiten som man köper alvedon så hade vi fått otroliga nya problem i samhället, som om det inte vore illa redan. Visst ska man fokusera på behandling istället för fängelsestraff och allt det där och man måste skapa något system så att pengarna inte går till de kriminella osv, det är en jävligt svår debatt och ett jävla dilemma, men det är väl en annan tråd...
Nu är ju den destruktiva skitdrogen alkohol laglig men det är bara att gilla läget, de flesta klarar faktiskt av att dricka ett par gånger i veckan men hade dessa samma människor kunnat köpa xanor som godis och haft ett helt lager hemma, så hade det säkerligen slutat med att de flesta svalt ett par små "oskyldiga" piller varje dag.

Nu har jag väl svamlat klart... Så hur lång tid tog det för er att sätta er i skiten/gå in i väggen/börja förstöra era liv efter ni gick över från alkoholen/CB - till att börja knapra piller (som jag antar är där de flesta börjar)?
Att bara knapra lite piller och softa känns ju så harmlöst, iallafall i början...

Jag skulle aldrig ersätta cannabis med piller. Då är man inte cannabisrökare, då är man en pundare som tog vägen via cannabis.

Det är inte drogen i sig som är problemet, det är anledningen varför man behöver bedöva sig som är det. Och vill man bedöva bort saker ur sitt liv fungerar ju alkohol och piller mycket bättre än cannabis.

När du var i det här stadiet av utvecklingen, tror det hade funnits något som någon i din närhet hade kunnat göra för att få dig att sluta där, eller åtminstone få dig att stanna upp och reflektera över utvecklingen?

Alltid hållit mig borta från nedåt preparat. Prövat Tram en gång och ogillade det. Efter allt man lärt sig kring opiater och likande så fanns det inget som är lockande.

För väldigt länge sen så brukade man Amfetamin dagligen i någon månad eller så. Blev så jäkla mager snabbt och man svamlade iväg framför dator spel eller dylikt och fokuserade inte på något vettigt. Var runt 20 års åldern.

Idag röker jag enbart Cannabis månadsvis och lite LSD/svampar någon gång per år och mår fullständig prima. Aldrig mått bättre och lär hålla det såhär resten av mitt liv. Alkohol är inget för mig längre och kanske tar en öl en gång per år eller så.

Tror man behöver hitta vad som funkar för en i moderation. Opiater skulle jag dock personligen aldrig rekommendera någon, så lätt att åka dit. Nästan garanterat

Piller alltså. Det slutar aldrig bra

Nu har jag aldrig testat droger, men är proffs på spånken, och jag måste säga att 2-3 veckor innan TOTAL dikeskörning låter väldigt kort. Jag har varit fungerande alkoholist sen 00-talet och det har svajat några gånger, men för det mesta har man lyckats styra upp på körbanan igen. Figurativt alltså. 2-3 veckor låter tok-kort. Hur fick du tag på alla diverse blanddroger?

Alla vill vi väl fly verkligheten någon gång då och då, därför dricker väl svensken 1-2 gånger i veckan, jag var likadan.

3 veckor är ändå en ganska lång tid, under 21 dagar och mer än hälften påverkad av något som dämpar ångest, så fastnar det i skallen. Det är väl inte så att jag efter 3 veckor satt som en dregglande zombie, jag jobbade och levde relativt normalt, men därifrån började det gå neråt och det blev mer och mer.

Ja, jag antar det. Det är väl när man börjar knarka/supa mitt på dagen som det går utför väldigt fort. Jag har en regel om att jag bara får supa mellan 21-00, då hinner man inte riktigt fördärva sig. Med knark som håller i sig mycket länge (benzo och opiater och sådant) blir det väl svårt att ha en sån regel.

Piller är ett djävulskt påfund, det finns INGENTING som gör en så in i helvete vårdslös i alla sammanhang som alkohol+bensodiazepiner. Det kan iofs funka att bli totalt hjärndöd på enbart piller eller alkohol också, men det krävs lite större engagemang och ansträngning för att nå samma idiotism som den oslagbara kombon alk+bens.

Närhelst ett mord med oresonligt övervåld (offret uppvisade skador efter 671 knivhugg) kan man ge sig fan på att bens i en eller annan form ingår.

Jag kan inte för mitt liv begripa att sådana preparat fyller någon funktion i något samhälle med självbevarelsedrift, förutom att stilla abstinens hos dem som redan är torsk på skiten.

Att tex (som jag) sitta som målsägare i hovrätten där en av nämndemännen är så jävla flöddrig att hon fradgar sig löddrig och uppvisar en sådan tardiv dyskinesi att hon borde spännbandas på madrasserad klinik är en wakeup utan dess like, detta florerar i samhället idag, på alla nivåer, och jag har med egna ögon sett såväl företagsledare som anestesisköterskor vara i så desperat behov av piller att en pank heroinist är som en filbunke vid jämförelse. Genomled en kort relation med en anestesisköterska (och fick några av hennes kolleger på köpet), vilket lärde mig att aldrig vända ryggen till en benstorsk. Fy fan.

Oerhört ruggigt.

Senaste månaden har jag tagit 0.2-0.3g amfetamin 1 gång i veckan och sen 2 mg ikto att landa på.

Det är det närmaste missbruk jag har kommit.

Det gick fort. Knappt ett års tid av rökande innan man började med festknarkandet, vilket innebar mycket tjack och ecstasy. Ungefär tre års tid av festknarkande innan jag tog steget över till sprutor och satte min första fix tjack. Därefter tog det inte lång tid innan man satte sina första fix opiater (Oxycontin), svårt att uppskatta hur lång tid det tog då det är nästan 15 år sedan och mycket dimma på vägen om man säger så. Men för min del så tog det "roliga" slut när min vän gick bort i en överdos på knarket jag hjälpte honom att fixa. Det var första och sista gången han provade Metadon. Tyvärr krävs det något sådant för att man ska vakna till och se över sin livssituation.

Att man själv lever ett destruktivt och trasigt liv räcker inte för att överkomma skammen och skulden man känner och be om hjälp. Hade samhället varit lite mer öppet för diskussion om knark och missbruk så hade man kanske känt sig mindre manad att hålla missbruket hemligt så länge som man gjorde och kanske sökt hjälp i ett tidigare skede.

Jag var livrädd för att ringa ambulans de gånger man överdoserat då det gick rykte om att man skickar poliser på alla fall som involverar knark. Som knarkare vill man inte ha med polisen att göra öht. Deras sätt att hantera missbruk genom böter och bestraffningar är så jävla efterblivet. Även idag dyker det upp trådar titt som tätt om folk som misstänker överdos men som pga rädsla för polisen inte vågar ringa efter hjälp. Hur sjukt är inte det? Man tar hellre döden än att riskera att få polisen på sig.