2021-09-12, 17:58
  #1
Medlem
Samuel332s avatar
Jag försöker att komma fram till roten till varför jag stör mig på mina nära och kära så mycket ändå om de inte gjort mig illa. Jag finner det exempelvis väldigt störande när någon hör av sig och frågar om de vill hänga/frågar vad jag gör osv. Det känns nästan som att folk endast hör av sig när de vill ha hjälp med något eller ha sällskap. Jag har inga problem med depression eller med att utveckla relationer men dessutom känns det väldigt ensidigt från min sida. Jag hör väldigt sällan av mig till mina bekanta vilket får mig att känna mig konstig. Jag är väldigt utgående men samtidigt en enstörning och gillar att göra allt på egen hand men känner mig lätt ensam om det gått för långa perioder utan att ha pratat med någon, Så fort någon hör av sig och jag träffar personen/na i fråga har vi kul en stund tills jag bara vill dra därifrån. Detta har lett till en ond spiral och mycket ångest i vardagsslivet där jag nästan alltid har telefonen på flygplansläge för att undvika samtal och dylikt vilket får mig att känna mig som en dålig person. Jag har inte alltid varit så utan det började i senare i högstadiet och nu är jag i 20-25 års åldern. Någon som känner sig igen i detta?
Citera
2021-09-12, 18:02
  #2
Bannlyst
Allergisk är du nog inte såvida inte kroppen börjar klia eller du nyser väldans efter att ha träffat folk. Tror inte du behöver ha telefonen i flygplansläge dock, vid det här laget har väl dom flesta slutat ringa dig eller?
Citera
2021-09-12, 18:02
  #3
Medlem
Nja ..men trött på folk som ringer å smörar å försöker vara trevliga. efter ett tag kommer det fram att dom behöver hjälp med sitt hus..nuförtiden säger jag nej direkt.. är snickare.
Citera
2021-09-12, 18:09
  #4
Medlem
Stenballes avatar
Du är inte särskilt social, men framför allt så har du ett behov av att umgås med vem du vill, när du vill.
Socialt "tvång" får dig att må dåligt.
Nej, du är inte ensam.
Citera
2021-09-12, 18:38
  #5
Medlem
Reverend.Camdens avatar
Kanske ligger du inom autismspektrat.
Citera
2021-09-12, 18:41
  #6
Medlem
jewclaws avatar
Jepp, låter som autism, eller "introvert" som många kallar det.
Citera
2021-09-12, 19:03
  #7
Medlem
Skulle kunna tänka mig att leva som eremit i någon liten stuga i typ Alperna. Inte för att jag hatar andra människor men jag hade inte saknat sällskap. Har inget behov av att tillhöra en flock.
Citera
2021-09-12, 19:23
  #8
Medlem
Varför skulle folk annars ringa, om de inte gör det för att få sällskap. Jag tycker dessutom ändå att det kan vara tecken på en depression. Du undviker folk och utvecklar dessutom ångest. Låter som typiska symptom faktiskt. Tränar du något? Löpträning kan nog hjälpa om du inte vill medicinera.
Citat:
Ursprungligen postat av Samuel332
Jag försöker att komma fram till roten till varför jag stör mig på mina nära och kära så mycket ändå om de inte gjort mig illa. Jag finner det exempelvis väldigt störande när någon hör av sig och frågar om de vill hänga/frågar vad jag gör osv. Det känns nästan som att folk endast hör av sig när de vill ha hjälp med något eller ha sällskap. Jag har inga problem med depression eller med att utveckla relationer men dessutom känns det väldigt ensidigt från min sida. Jag hör väldigt sällan av mig till mina bekanta vilket får mig att känna mig konstig. Jag är väldigt utgående men samtidigt en enstörning och gillar att göra allt på egen hand men känner mig lätt ensam om det gått för långa perioder utan att ha pratat med någon, Så fort någon hör av sig och jag träffar personen/na i fråga har vi kul en stund tills jag bara vill dra därifrån. Detta har lett till en ond spiral och mycket ångest i vardagsslivet där jag nästan alltid har telefonen på flygplansläge för att undvika samtal och dylikt vilket får mig att känna mig som en dålig person. Jag har inte alltid varit så utan det började i senare i högstadiet och nu är jag i 20-25 års åldern. Någon som känner sig igen i detta?
Citera
2021-09-12, 19:30
  #9
Medlem
Skett någon förändring, eller alltid varit så här ?
Citera
2021-09-12, 19:30
  #10
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Samuel332
Jag försöker att komma fram till roten till varför jag stör mig på mina nära och kära så mycket ändå om de inte gjort mig illa. Jag finner det exempelvis väldigt störande när någon hör av sig och frågar om de vill hänga/frågar vad jag gör osv. Det känns nästan som att folk endast hör av sig när de vill ha hjälp med något eller ha sällskap. Jag har inga problem med depression eller med att utveckla relationer men dessutom känns det väldigt ensidigt från min sida. Jag hör väldigt sällan av mig till mina bekanta vilket får mig att känna mig konstig. Jag är väldigt utgående men samtidigt en enstörning och gillar att göra allt på egen hand men känner mig lätt ensam om det gått för långa perioder utan att ha pratat med någon, Så fort någon hör av sig och jag träffar personen/na i fråga har vi kul en stund tills jag bara vill dra därifrån. Detta har lett till en ond spiral och mycket ångest i vardagsslivet där jag nästan alltid har telefonen på flygplansläge för att undvika samtal och dylikt vilket får mig att känna mig som en dålig person. Jag har inte alltid varit så utan det började i senare i högstadiet och nu är jag i 20-25 års åldern. Någon som känner sig igen i detta?

Känner igen exakt. Det är lite aspi drag och det är ok (tycker ju jag). Vissa (obs väldigt få) människor orkar man med. Välj dem och skit i resten.

Jag avvecklade hela kompisgänget för flera år sedan, de kändes enbart som egoistiska kravmaskiner. Har en kär vän kvar och det är så skönt. Det finns så mycket tärare där ute.
__________________
Senast redigerad av Yxansurtant 2021-09-12 kl. 19:46.
Citera
2021-09-12, 19:36
  #11
Medlem
Samuel332s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av noden
Varför skulle folk annars ringa, om de inte gör det för att få sällskap. Jag tycker dessutom ändå att det kan vara tecken på en depression. Du undviker folk och utvecklar dessutom ångest. Låter som typiska symptom faktiskt. Tränar du något? Löpträning kan nog hjälpa om du inte vill medicinera.


Jag styrketränar varje vecka men det är inte depression eftersom att jag är inte olycklig över mitt liv.
Citera
2021-09-12, 19:57
  #12
Medlem
Så du känner inte några motivationsproblem med att gå till gymmet? Jag skulle i alla fall testa och börja löpträna och se om irritationen över andra försvinner.
Citat:
Ursprungligen postat av Samuel332
Jag styrketränar varje vecka men det är inte depression eftersom att jag är inte olycklig över mitt liv.
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in