Känns som att jag är allergisk mot människor

Jag försöker att komma fram till roten till varför jag stör mig på mina nära och kära så mycket ändå om de inte gjort mig illa. Jag finner det exempelvis väldigt störande när någon hör av sig och frågar om de vill hänga/frågar vad jag gör osv. Det känns nästan som att folk endast hör av sig när de vill ha hjälp med något eller ha sällskap. Jag har inga problem med depression eller med att utveckla relationer men dessutom känns det väldigt ensidigt från min sida. Jag hör väldigt sällan av mig till mina bekanta vilket får mig att känna mig konstig. Jag är väldigt utgående men samtidigt en enstörning och gillar att göra allt på egen hand men känner mig lätt ensam om det gått för långa perioder utan att ha pratat med någon, Så fort någon hör av sig och jag träffar personen/na i fråga har vi kul en stund tills jag bara vill dra därifrån. Detta har lett till en ond spiral och mycket ångest i vardagsslivet där jag nästan alltid har telefonen på flygplansläge för att undvika samtal och dylikt vilket får mig att känna mig som en dålig person. Jag har inte alltid varit så utan det började i senare i högstadiet och nu är jag i 20-25 års åldern. Någon som känner sig igen i detta?

Allergisk är du nog inte såvida inte kroppen börjar klia eller du nyser väldans efter att ha träffat folk. Tror inte du behöver ha telefonen i flygplansläge dock, vid det här laget har väl dom flesta slutat ringa dig eller?

Nja ..men trött på folk som ringer å smörar å försöker vara trevliga. efter ett tag kommer det fram att dom behöver hjälp med sitt hus..nuförtiden säger jag nej direkt.. är snickare.

Du är inte särskilt social, men framför allt så har du ett behov av att umgås med vem du vill, när du vill.
Socialt "tvång" får dig att må dåligt.
Nej, du är inte ensam.

Kanske ligger du inom autismspektrat.

Jepp, låter som autism, eller "introvert" som många kallar det.

Skulle kunna tänka mig att leva som eremit i någon liten stuga i typ Alperna. Inte för att jag hatar andra människor men jag hade inte saknat sällskap. Har inget behov av att tillhöra en flock.

Varför skulle folk annars ringa, om de inte gör det för att få sällskap. Jag tycker dessutom ändå att det kan vara tecken på en depression. Du undviker folk och utvecklar dessutom ångest. Låter som typiska symptom faktiskt. Tränar du något? Löpträning kan nog hjälpa om du inte vill medicinera.

Skett någon förändring, eller alltid varit så här ?

Känner igen exakt. Det är lite aspi drag och det är ok (tycker ju jag). Vissa (obs väldigt få) människor orkar man med. Välj dem och skit i resten.

Jag avvecklade hela kompisgänget för flera år sedan, de kändes enbart som egoistiska kravmaskiner. Har en kär vän kvar och det är så skönt. Det finns så mycket tärare där ute.

Jag styrketränar varje vecka men det är inte depression eftersom att jag är inte olycklig över mitt liv.

Så du känner inte några motivationsproblem med att gå till gymmet? Jag skulle i alla fall testa och börja löpträna och se om irritationen över andra försvinner.