Frågor om att förlora sitt barn

1 Är det lättare att gå vidare om man har 6 barn och blir av med 1, då man ändå har 5 kvar? Om man bara har 1 kvar borde väl oron att också förlora det enda man har bli mycket större.

2 Är det mindre hemskt att förlora ett barn man länge vetat kommer dö av cancer än att få ett plötsligt besök av polis och präst? Tänker att det blir lättare om man hunnit förbereda sig för det oundvikliga

2 Är det hemskare att förlora ett äldre barn än en 2-åring som inte har någon riktig personlighet ännu och kanske därför kan kännas mer "anonym"?

4 Givetvis individuellt, men hur lång tid tar det innan livet blir någorlunda normalt igen?

Svåra frågor, men jag tänker mig att du kan stryka alternativ tre. Man bondar rätt snabbt med en unge och har nog om något en starkare skyddsinstinkt gentemot ett litet barn.

Knepiga frågor men om jag gissar.

Inte lättare att förlora ett enda om man har många. Eller hur barnen där. Livet blir aldrig normalt igen men man lär sig leva med sitt nya liv, precis som alla människor gör som råkar ut för livsförändrande situationer. Tack och lov har vi människor en god förmåga att skapa nya normaliteter.

Att förlora någon till döden ger en sorg men den man förlorat har inte valt att lämna.
Den har lämnat pga sjukdom eller olycka och inte lämnat frivilligt.
Det är sorg som kan sörjas.

De som valt att lämna en pga annan människas illivillga förtal och att inte lyckas få den/de som lämnat att inse att den som förtalat gjort det av narcissim/illvilja, det gör än mera ont.
Levande barn som lämnat.

Fråga 2: Barn föds med personlighet… Från dag 1 och även innan är det fruktansvärt att förlora sitt barn. Själv hade jag diskussioner med barnet redan i magen om var hen fick placera sina fötter. Att barn inte skulle ha personlighet innan 2 😩

Ang. 1 tycker jag på ett sätt att det borde vara så. Sorgen efter individen är nog likartad. Men förlorar man sitt enda barn förlorar man ju också rollen som förälder. (Jag vet att de som förlorat ett barn ändå brukar se sig som föräldrar till det barnet, men nu menar jag hur den praktiska verkligheten ser ut, vardagslivet får t ex ett helt annat upplägg när man har barn hemma jämfört med när det bara är en eller två vuxna.)

Man går från att vara en barnfamilj till att inte vara det, man har ingen nästa generation vars utveckling man kan följa, ingen möjlighet till barnbarn i framtiden.

Om man förlorar ett barn men har fem kvar har man förlorat ett barn, men man har ändå kvar sitt familjeliv och en efterföljande generation, och förhoppningsvis kan man stötta varandra och få lättare att ta sig genom det värsta.

Ang ålder tror jag inte det spelar någon större roll, men kanske det är lite lättare om barnet hunnit bli vuxet. Man vet "vem det blev" och barnet har kanske hunnit få egna barn. Får i alla fall det intrycket av artiklar om efterlevande efter olyckor eller brott, att föräldrarna verkar uppskatta att det genom barnbarnen "finns något kvar" efter de avlidna barnen.

Tack för ditt svar. Kan det vara värre eller lika hemskt att förlora en 2-åring än en 20-åring? Vet inte hur jag ska utveckla längre, även om det kan vara jävligt dumt.

Det kan väl inte vara lika hemskt att förlora en nyfödd som någon man lärt känna? Skillnaden är ju som mellan en främling och en bekant. Visst förstår jag att det är tråkigt i vilket fall, men det finns en stor olikhet.

1. Min ena förälder resonerade så och skaffade 6 stycken
Nu slapp hon förlora någon unge, och tror inte själv det hade påverkat mig mindre om jag hade haft fler barn än de jag har.

2. Inledande chock är nog detsamma vid sjukdomsbesked och vid besök av polis. Måste vara hemskt att få ett så sjukt barn, sorgeprocessen lär ju inledas samtidigt som man måste vara stark framför barnet.

3. Nej, en bebis framstår inte ens som anonym. Man får starka känslor redan första timman, känslor som är svåra att beskriva för någon som inte har barn. Man skulle dö på ett ögonblick för det barnet. ska även tillägga att känslan aldrig försvinner. Även vuxna barn känns som de behöver beskyddas och man ser dem alltid som barn. Med lite större ansvar.

4. Det vet jag inte. Kan inte tänka mig att det skulle bli riktigt normalt någonsin igen om ens barn dog.

Föräldrarkänslorna är som sagt något som inte går att föreställa sig i förväg. För de flesta. Och de sker ju redan från start. Jag själv blev chockad av känslan och var inte beredd.

Klart det alltid är ett jävla trauma.

Men med tanke på den extremt höga spädbarnsdödlighet som varit det normala under hela människans existens (förutom de senaste 100 åren i vissa delar av världen) så tror jag att evolutionen sett till att det är mindre traumatiskt att ett spädbarn dör.

Spädbarn brukade knappt räknas som personer förr eftersom man visste att risken att dö första åren var så hög. Det normala genom människans historia var att en fjärdedel av barnen dog innan de fyllt ett år. Hälften av alla som föddes dog innan de uppnådde puberteten.

Har du nån grund för påståendet att spädbarn knappt räknades som personer förr? Det jag har läst om det verkar visa på motsatsen, att människor så långt det finns skriftliga källor verkar ta det ungefär lika fruktansvärt hårt.