Citat:
Ursprungligen postat av
blisteryrash
Jag tycker det jag tror mig ha förstått om karma låter synnerligen osympatiskt: ”Om jag beter mig som ett kräk mot andra kommer hemska saker drabba MIG i nästa (jo tjena) liv.”
Drivkraften borde väl vara omvänd? ”Om jag beter mig som ett rövhål mot andra kommer det drabba DEM i DET HÄR livet.”?
Jag tycker om den här synen på karma, länkar till karma-tråden:
(FB) Karma (Samlingstråd)
Viktiga biten:
As far as the laws of existence are concerned, there is no good or bad, no crime or punishment. It is just that for every action, there is a consequence.
Every moment of your life, you perform action - physically, mentally, emotionally, and energy-wise. Each action creates a certain memory. That is karma.
Your karma is not what is happening to you, your karma is in the way you experience and respond to what is happening to you.
Citat:
För övrigt har jag inget till övers för tanken på själens återfödelse. Det är fan möjligen höjden av självupptagenhet. Som att världen inte kunde få nog av just mig? Jag måste återvända i en ny kropp om och om igen i evigheters evighet. Jag blir så jävla trött på sånt här. I slutändan handlar allt om mig, mig och ibland jag.
Jag har inte mycket till övers för återfödelse heller, men innan vi tar det: Det kan inte vara så att det är du som har svårt att släppa tanken om att det är egoistiskt?
Lyssnar du på vettigare källor så kommer du märka att dom flesta tycker det är absolut fundamentalt att förstå att man kommer dö. Memento mori, remember that you will die.
Citat:
Dessutom har jag filosoferat fram att det borde vara ohållbart med själens återfödelse. För om själar bara pånyttföds i nya kroppar (ibland inte ens som människor om själen nu varit stygg i förra livet): hur kommer det sig då att jordens befolkning (dvs antalet människokroppar) ökar och ökar? Hur räcker själarna till? Kör man in en halv själ i varje kropp? Eller en fjärdedels? Det skulle i och för sig förklara en hel del.
Låter också som argument från standard-Buddhism eller nåt sånt, vars enda krav är att det ska låta tröstande för gemene man. Precis som Kristendom eller Hinduism.
Det finns frodigare mark än godnattsagor för trötta människor.