Hur klarar man bortgången av en älskad? Änkeman och själslig smärta på Aktuellt

Jag såg ett reportage på Aktuellt igår om en man i ett översvämmat hus. Grejorna från sin döda fru hade blivit förstörda. Han såg sörjande ut, själsligt plågad. Framspolat, titta from ca 10.28 min. Detta: https://www.svtplay.se/video/3198651...Z&position=628

Han mår inte bra. Han saknar sin hustru dagligen, troligen mest hela tiden. Han gråter. Alla minnen som bara dom två hade gemensamt. Om dessa minnen och allt annat kan han såklart tala med andra men han kommer aldrig igen kunna dela dom med någon.
Han kommer inte kunna sitta på en bänk vid havet, lägga armen om sin fru och säga; kommer du ihåg min älskade när vi gjorde det, eller när vi var där tillsammans. Alla våra år, all tid.

All tid är bara ensamma minnen. Ingen kommer tillbaka. Hur står mannen i reportaget ut...? Hur står man ut?
Jag ser ibland liknande män. De sitter ensamma med olyckliga ögon och ser bara ut att vänta på någon eller något. Jag vet inte på vad. Hur sjutton står man ut?

Min morfar drack ihjäl sig, det var så han stod ut. Själv hade jag nog börjat med det spirituella, typ meditation osv, rest runt, sålt allt skräp man samlat på sig osv...

man är i en chockdimma , man spontangråter i duschen , man är orkeslös , man tar en dag i taget


efter ett par år så släpper det

Jag hade nog gått samma väg som din morfar...

Fast vadå stå ut, att alla dör visste man när man var typ 3 år eller nåt. Mannen i klippet har ju fått allt på en gång nu med allt vatten och att frugans grejer gick sönder men tycker inte han ser så deprimerad och ledsen ut som du vill ha det till ts. Jag känner inte att han känner att allt är ett enda stort svart hål utan mening.

Känns som detta mer handlar om ateistisk dödsångest än kärlek om jag skall vara ärlig.

Supa hjälper inte. Det släpper inte efter ett par år. Sannolikt aldrig i den åldern. Mellan 30 och 40 så går det kanske över men inte över 50, i synnerhet inte efter pensionsåldern. Om kärleken var äkta så går saknaden aldrig över. Smärtan sitter alltid kvar.

Blev änkeman precis innan jag fyllde 50, nästan 20 år tillsammans. Så jag, nu mer än ett decennium efter ser att jag var chockad 2-3 år efter, kunde inte tro att det var sant, varför just jag och oss m.m. ? alkis blev jag inte tack och lov men jag förstår helt varför många super mycket. Är man ung...säg under 40 då har man energi och motivationen att gå ut och ragga, eller kanske man har ett stort kontaktnätverk många lämpliga singel kvinnor i vänskapets cirkel ? skaffa barn igen m.m. Men de som är äldre, ja, jag kan förstår varför de orkar inte längre, men då har man kanske blivit beroende av sin avliden partner ? Vissa män har det lätt med kvinnor, snygga, pengar charm...( 15% enligt Prof. J.B. Pettersson)..skulle finnas 60,000 singel kvinnor i Stockholm till exempel.

Kanske är bra att det hände så han kan börja släppa det? Hoarda saker kommer inte att göra att hon kommer tillbaka. Det är snarare så att man är fast i det förflutna och det gör ingen gladare. Han behöver hjälp att gå vidare (inte glömma henne såklart) men att komma vidare.

Folks besatthet av saker är så jävla weird för mig.

Väx upp och gå vidare.

Nej att samla är inte bra. Allt man haft gemensamt måste bort och bytas ut. Helst ska man flytta till något nytt där andra änkemän håller hus. Annars måla om och låta någon bo hos en några månader för att röra runt i sorgen och nostalgin.

Jag har pratat med många änkemän. Dom bär sorgen med sig varje dag. De flesta kommer aldrig tillbaka. De dör sörjande.
Man kan ibland se äldre gubbar med unga tjejer, men i ögonen är dom ledsna. Som inte det vore nog går deras närmste vän bort i en plötslig hjärtattack. Det är då dom börjar lyssna mycket på radio om dagarna.

Dom har ingen att prata med. Ingen kan hjälpa dem. En kvinna vill någon alltid ha, men en gammal ensam man är ensamhet det. Men sen hastigt en dag så är även dom borta.

Kort och koncist, acceptera att livet är skit i den aspekten och var lycklig och tacksam över att du fick(och tog vara) på chansen att lära känna en bra person under den korta tid vi existerar. Själv hoppas jag på att mitt nästa liv blir som en sengångare eller en duva. Så slipper man i alla fall all existensiell skit.

Jag tänker detsamma. Prylar är bara prylar.

Klart som fan att varje normal människa sörjer sina döda nära. Helt naturligt. Men den där fixeringen vid saker är inte sunt. Har han verkligen inga andra minnen av sin fru än hennes prylar? Måste varit ett torftigt förhållande.

Om vi inte dör först ska vi alla råka ut för det. Det är klart är det en olycka är det sorg och chock och vi klarar bättre oblandande känslor.

Men varför talar vi inte med varandra om döden? Jag och min livspartnter har sagt massa gånger vi ska skriva testamente men det blir aldrig av.

Jag tror det är bra att man är i chock och gråter. Att det sociala inte bestämmer hur man beter sig. Jag har förlorat vanliga vänner och bäst har det gått när all smärta fått komma ut samtidigt och jag har kunnat gråta. Ibland så har jag haft fullt upp så sorgen inte får plats. Då kan jag tänka på personen flera år efter och glömma att hen är död.

Förhoppningsvis efter några år kan man minnas med bitterljuv glädje. Har man varit ihop i 50 år så saknar man ju på alla plan. Snacka om tortyr.

Glöm inte dem som sörjer. Det kan vara vilket tafatt försök som helst. I andra länder lagar man mat till den sörjande. Det är praktiskt men också för att det inte finns mycket som man kan lindra med men man vill försöka.