Hur öppnar man upp sig för sin sambo/fästmö?

Jag och min fästmö har varit tillsammans i snart 8 år.
Från min sida har jag alltid varit lycklig, och hon har varit det med men det verkar som om hon inte är det längre.

Vi hade ett samtal häromdagen.
Hon började gråta och bli arg på för mig för att hon tycker inte att jag verkar bry mig, att jag aldrig öppnat upp mig för henne, prata med henne om djupa saker osv osv och att alla andra skaffar barn innan vi.
Jag har sagt till henne innan att jag VILL ha barn, det är liksom meningen med livet att skaffa barn.
Men att jag sa att jag ville vänta tills vi båda har fasta jobb och större bostad (vilket vi har nu).
Men nu tror hon att jag inte vill det egentligen, utan säger det bara för att det "ska låta bra".


Grejen är att vi har pratat om detta förut (att jag inte öppnar upp mig), jag hatar gräl. Det är det värsta jag vet och jag får alltid panik när vi börjar tjafsa och kan inte tänka på vad jag ska säga osv. Blir som en spärr, Har alltid varit så för mig. Jag är inte direkt en sån som öppnar upp mig, även om jag vill det.

Nu har hon varit sur på mig i flera dagar och när sånt är fallet går jag med sjuka tankar och tror att hon inte vill ha mig längre osv.

Hon betyder allt för mig, och jag vill inte förlora henne pga hur min jävla hjärna är ett sär.

Så snälla, hur ska jag våga börja öppna upp mig om saker? Börja ha djupa samtal osv, hur gör man ens? Vad ska man ens säga från första början?
Känns så jävla konstigt att ena sekunden sitta och te.x kolla på en film sen helt plötsligt bara börja prata om djupa saker.

Hjälp mig

Man pratar inte med kvinnor om "djupa saker". Är du dum i huvudet eller? En fitta är vad du är.

På sin höjd kommer hon använda det "djupa" du säger till henne mot dig när hon är irriterad eller vill ha något ifrån dig. I värsta fall kommer hon att tappa all respekt för dig då du beter dig som en kvinna.

Det är ett jävla bete. Och du är en sucker och faller för det. Lägg ned för fan.

Fast hon är ju ihop med dig? Och det var ju inte som du var en annorlunda människa innan? Du kanske inte är en person som har dom samtalen bara förutom då dom verkligen behövs? Jag menar kanske nåt dödsfall kommer i framtiden och då måste du ju kanske ha nån att snacka med - men att forcera nåt du inte vill göra känns ju bara konstigt och falskt.

Mitt tips är att sätta sig ner med henne, skriv ner på en lapp vad för känslor du har du vill förmedla så du kan säga dom, eller ha lappen beredd.
Känslor som att du inte är en person som gillar att prata om såna saker och inte ser det som ett krav för närhet. Att du visst bryr dig men det är inte lika självklart och att hon antingen får lita på vad du säger att du älskar henne och är lycklig, vill ha barn och bryr dig - eller inte. Du kan ju inte direkt tvinga henne tycka nåt eller lita på dig eller inte.

Berätta också att grälen gör dig stressad, att du hatar dom och får panik samt inte kan tänka på vad du ska säga och förklara att det är därför du har med lappen.
Hon kanske tycker bråken är katharsiska och får ut nåt av dom - men att du mår genuint sämre efteråt.
(allt detta är ju att öppna upp sig i samtal btw)

Slutligen - om hon är sur fråga henne varför när ni har en lugn stund och be henne berätta. Försök förstå henne och be henne försöka förstå dig.

Att ni måste lita på den andra personens goda intentioner och vilja. Att om hon säger att hon känner på ett sätt litar du på att hon inte vill dig illa - och vice versa. OCH att ni är två olika personer med olika sätt att hantera saker - och även om du kanske är kass på att prata om djupare saker kan du ju fortfarande lyssna.

Från det du har skrivit gissar jag att de hon vill se hos dig är sårbarhet. Det du har skrivit här om hur rädd du är att hon inte vill ha dig längre, att du får en spärr när ni bråkar och känner dig stressad, det är exempel på att du visar på sårbarhet, och exempel på sånt du skulle kunna säga till henne om du vill öppna upp för henne. Det är svårt att visa känslor, men du kan ju använda ord och beskriva saker utan att behöva fälla tårar för att hon ska känna att ni är öppna med varann. Det handlar om att berätta hur man känner. För vissa kommer det naturligt, medans andra inte alls snackar om sånt. Det finns egentligen inget rätt eller fel, men i det här fallet verkar det som att din partner upplever din känslomässiga distans som att något är fel i erat förhållande.

Fråga henne vad hon vill veta.
Öppnar hon upp själv eller ställer hon dessa krav på dig bara?
Ta tillfället i akt när hon öppnar upp samtalet.
Vad pratar hon om?
Prata om det du också?
Att öppna upp innebär att prata om lite hemliga saker som man bara delar med enstaka personer.
Personliga svagheter och rädslor t ex.
Hon älskar säkert om du kan beskriva för henne varför hon kommer att bli en bra maka och mor. det borde du kunna berätta om utförligt.
.................................................. .................................................. ..........
Sätt igång och tillverka barn och strunta i eleka och sårande idioter som skilletgray som inte tillför värde utan endast ilska och förnedring.
vad kan hen ha för problem själv månne?
Stackars sate.

Jag påminner en del om din tjej. Är/ var väldigt "sluten", har haft svårt med tillit och har ett otroget ex i bagaget.


Jag har oftast bara bitit ihop och hållit allt inom mig för att sen låta tårarna falla när jag varit själv.I tidigare relationer har killen antingen varit rätt obrydd över att jag inte säger varken bu eller bä. Nöjt sig med mina nej, det är inget. Ett ex retade sig mycket på att jag inte är så babblig. Kunde tom skälla ut mig för att jag inte, enligt honom, konverserade tillräckligt mycket när vi åkte bil. När någon blir arg för att jag inte snackar så får det motsatt effekt. Jag blir ledsen, förlägen och sluter mig ännu hårdare. Blir som en mussla.

Sen träffade jag min nuvarande. Minns inte riktigt hur, men han fick i alla fall reda på att jag håller rätt mycket inom mig. Att även om jag blir upprörd/ledsen över nåt så håller jag masken. Han var tydlig rätt så snart med att fastställa att vi måste kunna kommunicera med varandra. Att jag måste prata om det är nåt för det funkar inte annars. Jag ville väldigt gärna att det skulle funka mellan oss två så jag fick göra en stor kraftansträngning och börja kämpa på.Att börja kommunicera mer öppet i förhållandet var för mig som att lära mig ett nytt språk, ja det var ett helt nytt sätt att leva. Känns helt sjukt så här i efterhand att det ens ska behöva kännas så.Men det visar ju på hur illa läget var för mig. Och min kille har verkligen varit på mig, jag har inte kunnat smita undan utan måste ta det här. Så fort han har sett att jag reagerat starkt på nåt så säger han direkt att jag ser att du är upprörd, gumman, prata med mig. Snällt men ändå rakt på. Och den typen av bemötande har funkat jättebra. Jag känner mig varken utskälld eller pressad, bara att han faktiskt bryr sig om vad jag tycker och tänker. Han vill faktiskt veta för att han genuint bryr sig, inte att jag ska säga nåt bara för att.


Så ställ henne mot väggen vänligt men bestämt. Inget "nu får du fan..", utan påpeka att du är missnöjd med att hon inte pratar men utan att bokstavligen skälla ut henne. Det blir med stor sannolikhet bara kontraproduktivt. Tänk på att detta är en långsam process som kommer ta tid och kräver tålamod. Det finns ingen quick fix. När hon öppnar sig för dig gällande sånt som berör er båda, stort som smått, ska du ge henne positiv feedback. Låt henne få veta hur bra det känns för dig när hon berättar saker och hur bra det är för er relation. Då blir det dels väldigt tydligt för hennne att hon är på rätt väg och dels hon får en liten självförtroende boost. Det ska kännas tryggt och bra att prata med sin partner.


Att släppa in någon i sitt själsliv när man levt "stängd" länge kan nästan te sig skrämmande. Man kännner sig väldigt blottad, ja nästan utlämnad. Man blir just det man fruktat; sårbar. Men efteråt när man har delgett sin älskade saker och ting infinner sig en otroligt häftig känsla. Man vågade! Man kunde! Och det känns faktiskt fortfarande helt ok. Att klättra över sådana mentala berg är guld värt och stärkande. Och det känns skönt att äntligen slippa bära på allt själv. För egentligen vill man ju inte det men man har inte vågat annat.

Läs en bok i filosofi - kanske öppnar upp en djup värld för dig.

Tycker du ska skaffa barn med henne, sluta förhala det.

Det finns massor av sätt att öppna upp sig på och prata om djupa saker. Men det är inte alltid så lätt, när man inte är van vid det.

Du kan mycket väl förklara för henne ungefär så som du förklarar här. Att du vill vara nära henne och dela djupare tankar och känslor - men att du helt enkelt inte är så van vid det. Du kan till och med säga att du gärna gör det, men att du i så fall gärna tar inspiration/lärdom ifrån henne, för att öva upp dig i det. (Om du är beredd att göra det).

Du kan till exempel fråga vad det är för saker hon skulle vilja prata om.

Du kan även göra det i en vardaglig mys-situation, till exempel:

Om ni ser på film till exempel en djup dramafilm, prata om innehållet efteråt, ”analysera” tillsammans. Tänk efter vilka känslor och tankar filmen väckte i dig (och ev. hur det relaterar till ditt eget liv) och berätta det för henne.

Och likadant, fråga henne vad hon fick för tankar också, utifrån filmen. En väldigt bra film är till exempel En oväntad vänskap, (The Intouchables). Den väcker nog upp väldigt mycket djupa känslor även i en person som är ”ovan att dyka på djupet”.

Förstår att det kan verka svårt och läskigt till en början. Men att öppna upp sig, visa sig sårbar, prata om känslor och djupa saker, är en ganska viktig del av kärlek, för de flesta. Det behöver inte vara hela tiden men då och då, i alla fall.

Med barnfrågan låter det som om hon är orolig. Det är lätt att förstå, när det gått 8 år… så där är det nog bra om du kan försäkra henne att du vill ha barn med henne. (Om det är så du känner).

Du verkar vara en bra kille, så lycka till!

Häng inte på hennes neurotiska svammel, du är väl för helvete en man??

Endel kärring brakar ihop psykiskt lite då och då, låt henne inte dra dig med sig ner i geggan.

Och blir det för ofta så lämna!!

Alltså, förstå att du inte kan eller kommer att ändra på dig. Så enkelt är det bara.
Skriv ner det du vill ha sagt och läs upp det när ni käkar middag. Ta vilken kväll som helst. Eftersom du läser kommer hon inte av avbryta dig. Skriv och läs även att du är oduglig på att diskutera så att hon inte försöker det med dig något mera.

Hon håller på att tröttna på förhållandet & börjar bolla anledningar till dig/skylla på dig. Du kan ALDRIG tillmötesgå en kvinna. Hon kommer förakta dig. Eventuellt funderar hon på någon annan… Tror många ”been there done that”…

Det är inte lätt att plötsligt börja prta om djupare saker när man inte är van vid det. Hoppas du scrollar bort vissa ointelligenta svar här för dom är förmodligen såna som inte får tag i en kvinna..

Det är ju klart att man som kvinna måste kunna ha djupare samtal med sin man. Finns ingen svaghet i det och inget oattraktivt i det heller. Tvärtom. Det måste man ju kunna ha med sin partner och definitivt när man bildar familj.

Frågan är ju hur du ska kunna börja öppna dig..

Skriv ner det du känner. Skriv precis vad du känner för henne och att du har svårt att prata om sånt här men att du vill kunna göra det men att du inte vet hur. Ge brevet till henne så hon kan läsa det i lugn och ro när du inte är hemma. Tänk inte så mycket på hur du ska skriva utan skriv bara rätt upp och ner.
Hon kommer att förstå dig bättre då och förhoppningsvis så sker det en öppning då.

Eller så bjud ut henne på middag på nåt lugnt ställe där det kanske blir rätt tillfälle att börja prata om det här.

Ni har varit ihop i snart 8 år och det är ju ett tag och det är ju lätt att det blir slentrian i ett förhållande.
Man måste ju jobba på förhållandet så man håller liv i det så det inte blir just slentrian.
Jätteviktigt att både kvinnan och mannen gör saker för varann så man håller förhållandet igång så det inte blir just slentrian. Man ska aldrig ta varann för givet.