Påverkar längdkontraktion observerbara universum?

Tillståndet i mitten bör existera, men så länge observatörerna inte kan färdas snabbare än ljuset kan de inte få kontakt. Eller, rättare sagt, i ett statiskt universum skulle de kunna få kontakt, men då skulle samtidigt cirklarna för synliga områden växt under tiden så startpunkterna också var inom varandras observerbara universum.
Bara expansionen bromsar upp tillräckligt så kommer även i det fallet punktera så småningom kunna se varandra. Nu tycks inte vårt universum fungera så utan accelerationen bara fortsätter.

Säg såhär då. A och B är observatörer i ett sånt tillstånd, där A och B befinner sig just precis utanför varandras observerbara universum, så deras universum skär varandra så mycket det går utan att A och B är inom radien.

P är en punkt som är mitt i det delade området, en punkt som både A och B har "lika lätt att nå" eftersom den är lika långt från båda.

I P står observatören M och tittar på både A och B. A åker mot M med hastighet 0.99995c (Lorentz-faktor 100) och B gör detsamma. M är ungefär mitt i bådas observerbara universum, så dom bör kunna komma fram till M (eller kan man inte färdas halva sitt observerbara universum?). Från Ms perspektiv ser det ut som att A och B närmar sig varandra med nästan 2c.

edit: Se nästa inlägg jag gjort i tråden som tar följande i beaktning: "For example, if we were to send out signals today, from our location, at the speed of light, we’d only be able to reach 3% of the galaxies in our observable Universe today; the rest are already forever beyond our reach."

Relevant för topic är att observerbara universum är betydligt större än "reachable" universum, eller Hubble-universum. Hubble-gränsen är 14.4 miljarder ljusår bort och representerar gränsen där rummets expansion totalt sett överskrider ljushastigheten, medan observerbara universum har en radie på ungefär 46.5 miljarder ljusår.

Så jag antar att mina funderingar bör skjutas över på Hubble-universum istället för observerbara. Låt säga att vi har 3 relativt stillastående observatörer (lokalt sett stillastående alltså) längst en linje. Dom är lika långt ifrån varandra och dom två yttersta är 14.5 miljarder ljusår från varandra, just utanför sina respektive Hubble-universum.

Kommer dom yttre observatörerna kunna mötas upp med observatören i mitten ifall båda yttre observatörerna åker mot mittenobservatören med 0.99995c (Lorentz-faktor 100)?

Jag kommer osökt att tänka på ett icke-intuitivt problem: Ant on a rubber band

Jag vet inte varför du frågar sånt här på Flashback. Det enda svar du får är en massa bögar som inte kan fysik som ska uttala sig genom att stapla felaktiga argument på varann och klä in dem i godtyckliga ord de tog från en bok.

Svaret är nej eftersom universums expansion till allra största delen inte beror på att saker rör sig "bort" utan på att ny rymd kommer till mellan saker.

Ibland glömmer jag att flashback har förändrats...

Jo precis, expansion av rymd, och hastigheten som det resulterar i är ett slags globalt fenomen som inte behöver förhålla sig till lokala regler. Så frågan jag ställer mig är väl om längdkontraktion, som också verkar vara ett slags globalt fenomen, inte kan motverka expansionen?

Ignorera Xenonens inlägg och framåt. Händelsehorisonten är inte sfär i rummet utan en kon som utgörs av en sfär som breder ut sig över tid. Man har sin händelsehorisont till allt man inte hinner nå med den högsta hastigheten man kan ha. Jag kan inte vara en meter bort snabbare än man hinner dit med hastigheten c, så min händelsehorisont definieras vara där. Det är ju alltså händelser i rumtid, med betoning på tid.

Vårt observerade universum är just observerat, medans vår händelsehorisont definieras utan att beskrivas, då händelserna ligger i framtiden, och härleds från modeller. Om två ljuskoner överlappar varandra så kan de som konerna utgörs för träffas efter att ha haft sin högsta hastighet under tiden det tar fram till överlappningen.
Eftersom ljuskonen definieras av den högsta hastigheten man kan ha under oändligt lång tid så omfattar den allt man någonsin i teorin skulle kunna komma i kontakt med.
Tillskriver man rummet en expansion så blir innehållet i ens ljuskon i teorin mindre, definierat av modeller.

Den där formuleringen låter tillräckligt nära fel att jag vill förtydliga mig.

Det som utgör den absoluta händelsehorisonten är alla händelser som sker i rumtiden som aldrig någonsin kommer att ha kausalt inflytande på någonting inom en händelsehorisont, ens om information om händelsen bredde ut sig med hastigheten c, ens efter oändligt med tid.

Allt inom en händelsehorisont är allt som någonsin kan ha kausalt inflytande på den som händelsehorisonten utgörs för. Det innebär även hur en partikel någon gång i framtiden kan interagera med baksidan av en himlakropp den som händelsehorisonten utgörs för, aldrig ens har sett, vet om eller nödvändigtvis någonsin kommer att sammanflätas med.

För en observatör så är dess händelsehorisont alltså den teoretiska beskrivningen av allt som kan påverka observatören på vilket sätt som helst, någonsin.

Det är då frågan om den högsta möjliga hastigheten "c", och universums expansion bidrar till denna teoretiska beskrivning.
Om "c" vore annat, så förändras det som kan ha kausalt inflytande på observatören, och är expansionen någonting annat så innebär likaså det en händelsehorisont som rymmer annat.

Den egna rörelsen runtomkring i rummet förändrar inte sin absoluta händelsehorisont, dit man bara närmar sig men aldrig når ens med "c" efter oändligt lång tid, och precis bortom varifrån händelser aldrig någonsin kommer kunna påverka någonting inom observatörens rymd under hela dess tid.
Den egna rörelsen inom sin händelsehorisont skiftar bara förhållandet mellan sig själv med sin direkta ljuskon och avstånden i rumtiden till händelserna inom den, och från händelserna i sin bakåtriktade ljuskon.

Om en händelse händer inom en observatörs absoluta händelsehorisont, där händelsen observeras samtidigt som den för observatören härleds ha varit någonting från sin tidigare framtida ljuskon och som därefter blivit någonting i dess föregående ljuskon, så observatören kan härleda att händelsen som för ett tag sedan observerades då egentligen redan hade skett tidigare, så är det i detta det som är mest abstrakt hos det redan väldigt abstrakta finns, enligt min ödmjuka uppfattning.

En observatör ser bara saker som redan har hänt, men innan observatören har sett det så ligger det i dennes framtid, trots att det bara kunde ha setts om det redan då låg i dåtiden.

Om man antar att information kan förmedlas med en högsta hastighet "c", så innebär det att någonting precis bredvid observatören har en händelsehorisont som rymmer annat precis bortom den förste observatörens horisont. Det betyder att det som är bredvid den förste observatören, någon gång i framtiden kan bli kausalt sammanflätad med annat som observatören inte kan.
Detta under förutsättning att de rörde sig tillräckligt snabbt bort från varandra, där de då skulle kunna vara med om händelser som inte hade något kausalt inflytande på den andres omgivning.

Om de inte fortsatte så i all oändlighet, och utan antagandet om rummets expansion, så skulle de då dock kunna vända för att accelerera tillbaka mot varandra igen, så att de fick vetskap om händelserna som var bortom deras framåtriktade ljuskon, som då hamnar i deras bakåtriktade historia.
Det vore då inte samma sak som om observatören hade mottagit en signal snabbare än ljuset, utan det vore som om observatören tog emot en signal långsammare än ljuset, men som rest en längre sträcka under en längre tid.

När man sedan tillskriver en observatör ha en händelsehorisont inom ett rum som expanderar, då blir horisonten inte längre bara en som består av en hastighetsgräns som innebär en tidsfördröjning av en signalen från en händelse långt bort i rummet.
Istället får man då en begränsning som utgörs av att man någonstans, någon gång, har ett rum som inte går att färdas igenom. Oändlig rödförskjutning, närliggande punkter i rummet som separerar från varandra snabbare än c, eller hur man nu vill beskriva modellen av sina teorier.

Det är som synes väldigt abstrakt. Det är liksom ingenting man observerar, utan det är modeller som beskriver observationer utefter teorier. Frågan är inte bara vad man mäter utan vad enheterna ens är.