Irena Pozar skriver i Expressen om situationen för flickor och kvinnor i Afghanistan:
Hela krönikan står att finna nedan:
https://www.expressen.se/kronikorer/irena-pozar/varfor-raddar-inte-sveriges-feministiska-regering-flickorna/
Frågeställning:
Har Irena rätt i att denna fråga bör vara högprioriterad av svenska feminister? Hur pass högt ska den i så fall prioriteras i förhållande till andra feministiska frågor? Och hur ska man rent praktiskt lösa ett könskvoterat flyktingmottagande?
Personligen tror jag att det vore win-win både för de afghanska kvinnorna och för Sverige som helhet om vi kunde prioritera dem före övriga flyktingar. Den ojämna könsfördelningen som det senaste decenniets flyktingströmmar har medfört gynnar ingen och ett flyktingmottagande som prioriterar kvinnor till dess att könsbalansen återställs (eller kanske till och med tippar över svagt till kvinnlig övervikt) skulle, utöver att hypotetiskt hjälpa de mer behövande, också minska incel-/sexualbrotts-/gängbrottslighetsfenomenen som intensifierats det senaste decenniet.
Ordet är fritt.
Citat:
Bland de tusentals desperata människor som klättrar på flygplan på Kabuls flygplats i hopp om att kunna lämna landet syns få kvinnor och flickor. Var håller de hus? De är överallt och ingenstans. Talibanerna letar efter dem, tvingar bort dem från portarna till universiteten, tvingar dem att vända i dörren till sina kontor. Kvinnor på bild täcks av målarfärg, kvinnor i verkliga livet täcks med niqabs. De stoppas vid de checkpoints som ställts ut runtom i Kabul och har inte en chans att försöka ta sig ut ur infernot. Samtidigt sprider talibanerna propaganda om hur de ser på kvinnor och utbildning. De är inte emot det, säger de - för att i nästa mening slå fast att utbildningen i och för sig måste ske i enlighet med sharia.
…
Det är vida känt att Afghanistan är världens farligaste plats för kvinnor. Det som nu väntar är rena skräckscener, ett fullständigt ovärdigt liv i fångenskap på grund av att man är kvinna. De senaste veckorna har ett krig mot kvinnor inletts i ett land med starka kopplingar till Sverige. Vi har kapacitet att hjälpa, vi har stor kunskap om hur situationen har sett ut och vi vet hur mycket det betyder för hela världen att flickor får utbildning och kvinnor möjlighet att försörja sig. Jag väntar spänt på den presskonferens som aldrig kommer komma, där Ann Linde slår fast att Sverige gör allt i sin makt för att skapa säkra vägar ut ur Afghanistan och in i Sverige. Att vi ska hjälpa så många vi bara kan. I feminismens, anständighetens och ansvarstagandets namn.
Regeringens feministiska vara eller icke vara har nått ett vägskäl: om inte regeringen visar feministisk praktik nu förtjänar de inte att använda feminismen som en beskrivning av sin politik och ideologi. Feminism är inte ett modeord, något man kan dra fram när det passar. Feminism räddar liv. Regeringen måste rädda liv, nu.
…
Det är vida känt att Afghanistan är världens farligaste plats för kvinnor. Det som nu väntar är rena skräckscener, ett fullständigt ovärdigt liv i fångenskap på grund av att man är kvinna. De senaste veckorna har ett krig mot kvinnor inletts i ett land med starka kopplingar till Sverige. Vi har kapacitet att hjälpa, vi har stor kunskap om hur situationen har sett ut och vi vet hur mycket det betyder för hela världen att flickor får utbildning och kvinnor möjlighet att försörja sig. Jag väntar spänt på den presskonferens som aldrig kommer komma, där Ann Linde slår fast att Sverige gör allt i sin makt för att skapa säkra vägar ut ur Afghanistan och in i Sverige. Att vi ska hjälpa så många vi bara kan. I feminismens, anständighetens och ansvarstagandets namn.
Regeringens feministiska vara eller icke vara har nått ett vägskäl: om inte regeringen visar feministisk praktik nu förtjänar de inte att använda feminismen som en beskrivning av sin politik och ideologi. Feminism är inte ett modeord, något man kan dra fram när det passar. Feminism räddar liv. Regeringen måste rädda liv, nu.
Hela krönikan står att finna nedan:
https://www.expressen.se/kronikorer/irena-pozar/varfor-raddar-inte-sveriges-feministiska-regering-flickorna/
Frågeställning:
Har Irena rätt i att denna fråga bör vara högprioriterad av svenska feminister? Hur pass högt ska den i så fall prioriteras i förhållande till andra feministiska frågor? Och hur ska man rent praktiskt lösa ett könskvoterat flyktingmottagande?
Personligen tror jag att det vore win-win både för de afghanska kvinnorna och för Sverige som helhet om vi kunde prioritera dem före övriga flyktingar. Den ojämna könsfördelningen som det senaste decenniets flyktingströmmar har medfört gynnar ingen och ett flyktingmottagande som prioriterar kvinnor till dess att könsbalansen återställs (eller kanske till och med tippar över svagt till kvinnlig övervikt) skulle, utöver att hypotetiskt hjälpa de mer behövande, också minska incel-/sexualbrotts-/gängbrottslighetsfenomenen som intensifierats det senaste decenniet.
Ordet är fritt.