Från romersk rätt till värdenihilism - Svensk rättspolitiks fall

Jur professor emeritus Jacob Sundberg är en särdeles kunnig och produktiv rättsvetare. Otaliga artiklar och skrifter samt några böcker vittnar om detta liksom hans internationella förehavanden. Sundberg har varit en skicklig banerförare för Europadomstolen och han är hedersmedlem av den amerikanska vetenskapsakademien. Sedan ett kvartssekel driver han Institutet för offentlig och internationell rätt, med säte i Stockholm.

Trots denna meritförteckning är han i Sverige*persona non grata*vars alster och tankar konsekvent har tystats ned. Efter att ha ögnat igenom ett antal av hans skrifter förstår man varför. Sundberg är en systemkritiker av första rang som exponerat diskrepansen mellan svensk rätt och Europakonventionen som är svensk lag. Med detta sagt är han också en försvarare av individens fri- och rättigheter mot själlös byråkrati av den sort som Max Weber för ungefär 100 år sedan förutspådde att Europa skulle utvecklas till: en "järnbur".

Sundberg är också bärare av en traditionell syn – i huvudsak av romerskt-rättsligt slag – på rättsvetenskapens roll. I juridiska sammanhang innebär detta, delvis naturrättsliga anslag, att det finns en objektiv rättvisa och sanning fastställd utifrån moraliska uppfattningar om rätt och fel; vidare att rättstillämpningen i praktiken ska vara så konsekvent, förutsägbar och sammanhängande som möjligt. Denna uppfattning, som i ett par årtusenden präglat Europa, har doktrinens dignitet..

I boken*Från Ekelöf till Europa: Om doktrinen, det offentliga samtalet och Europakonventionen*(2004) visar Sundberg hur svensk rättsvetenskaplig tradition, alltsedan 1960-talet har genomgått en total omsvängning. Doktrinen som rättskälla har förkastats till förmån för ett slags modernism uttryckt i värdenihilism och postmodernism. Sundberg menar att det offentliga samtalet överlag har drabbats av detta, även om han av naturliga skäl belyser sitt eget ämnesområde.

Utöver talrika konkreta exempel underbygger han resonemangen med etablerade teorier såsom Elisabeth Noelle Neumanns tystnadsspiral som beskriver hur viktiga frågor görs till icke-frågor, de tabubeläggs. Han använder även diverse intressanta begrepp såsom förträngningskulturen, citatskartellen, politruksystemet, sinnelagspolitiken, elfenbenstorn, den nya klassen och politisk korrekthet för att driva sin tes. Språket är akademiskt resonerande, bitvis med polemiska inslag.

På ett övertygande sätt åskådliggör Sundberg hur såväl doktrinen som lärda och sakkunniga, inte minst professorerna, har trängts undan i periferin. I deras ställe har okunniga tyckare av allehanda slag kommit att dominera debatten och därmed påverkat makthavarna. Med 1974 års regeringsform bekräftades "förstörelseverket: Montesquieu kastades ur sadeln till förmån för Rousseau", skriver Sundberg.

I boken redovisas hur doktrinens försvarare avfärdats inte med argument men med etiketter som "kontroversiella", "aparta" och "kufar" (ett motsvarande agerande har kännetecknat invandringsfrågan där "rasist", "främlingsfientlig", "fördomsfull" mm har använts som härskarteknik). Ett av de mer frapperande uttalandena har fällts av en av tidningen Expressens redaktörer Clas Brunius (23/8 1981):

"De fyller oftast sina yrkesuppgifter – därför respekterar vi dem, tolererar dem, trots de befängda idéer de ger uttryck åt […] Må kufarna leva – men ta dem inte på allvar."

Enligt värdenihilismen finns inga allmängiltiga sanningar, utan endast åsikter sprungna ur känslor (ett argument som naturligtvis kan användas för att avvisa även nihilismen). Sundbergs beskriver detta med att värdenihilisterna inte ser

"objektiva etiska plikter, endast pliktkänslor. Det finns då heller inga plikter och inga däremot svarande rättigheter. Rättsmedvetande, rättskänsla, föreställningar om rättvisa eller rättfärdighet är allenast känslor."

Utifrån denna ståndpunkt har den traditionella uppfattningen, med en objektiv moralisk föreställning om rätt och fel, kommit att avfärdas som just känslouttryck. I bräschen för denna omvälvning har gått Uppsala universitet och det som kommit att kallas Uppsalaskolan och den s k hägerströmianismen. Sundberg visar vilka som varit drivande: Per Olof Ekelöf, Axel Hägerström, Adolf Phalén, Gunnar Heckscher, Stig Strömholm. Runt sig har dessa haft ett antal vapendragare. Avståndstagandet från det traditionella synsättet – som enligt Sundberg på ett felaktigt sätt ofta jämställs med renodlad naturrätt...

Förvisso har sådana som Stig Strömholm, som avfärdat doktrinens anhängare, nödgats erkänna värdenihilismens negativa sidor:

"I en rättsordning utan naturrättsliga bindningar kan, som erfarenheten från 30-talets Tyskland visar, allt bli ’rätt’ i fullt betryggande ordning."

Sundberg sätter in den svenska värdenihilismen i vidare europeiskt perspektiv. Han konstaterar att flera europeiska länder fortfarande tillämpar doktrinen. Han noterar också att Europakonventionen är svensk lag varför det ter sig underligt att den svenska lagstiftningen så radikalt skiljer sig från denna. Härvid tar han upp att många lärda faktiskt varit ovetande om konventionens företrädesställning i svensk rätt. Emellertid drar han slutsatsen att Sverige kommer att tvingas anpassa sig till den.

Under alla omständigheter visar Sundberg att konsekvenserna av värdenihilismens framfart är omfattande. Alltifrån att individen står chanslös mot den svenska byråkratin till en radikalt förändrad syn på sådant som förr uppfattades som normalt. Sundberg påtalar att i andra länder finns alltsomoftast en tydligare uppdelning mellan den lagstiftande och dömande makten, t ex i form av oberoende författningsdomstolar till vilken förfördelade medborgare kan vända sig.

Diskussion – "utom allt rimligt tvivel" och mänskliga rättigheter på vift
Utifrån Sundbergs rön om värdenihilismens framfart kan man ta upp flera förhållanden som utmärker samtiden. Så anses det numera normalt att hävda att inget är normalt. Detta har t ex fått till följd att det är i sin ordning att barn växer upp med två "föräldrar" av samma kön. Man kan också peka på överhetens motsägelser. Å ena sidan hävdar man att kön är "sociala konstruktioner" och att inga könsskillnader existerar, för att i nästa andetag kräva att kvinnor, i egenskap just av deras biologiska anlag, ska ha mera inflytande för att uppnå könsbaserad jämlikhet.

Inom juridiken ser vi hur straffen har successivt sänkts (att man nyligen höjt straffskalan för mord förändrar inte detta faktum över tid) parallellt med en modifierad syn på gärningsman och offer, inte minst vid grova brott. Ett aktuellt exempel är den 23-årige libanesiske medborgare som våren 2010 dödade en 78-årig kvinna på en parkeringsplats i Landskrona.[1] I tingsrätten dömdes han till 1 år och 10 månaders fängelse, i hovrätten till 2 år. Men icke utvisning. 20 år efter det beryktade Lindomefallet – då rätten bedömde ett inbrott där husägaren dödades med en stekpanna varvid de tilltalade skyllde på varandra och friades – har inget hänt. Fortfarande kan man vid dylika fall lägga skulden på varandra och frikännas istället för att båda anses ansvariga och därmed kan dömas.

Förutom den grandiosa och narcissistiska personlighet som präglar många advokater vars munvighet kan förvränga en dödsmisshandel till en "olyckshändelse", såsom gjordes vid exempelvis fallet Landskrona, handlar dagens beviskrav om att det ska kunna "ställas utom allt rimligt tvivel" att en brottslig handling begåtts (huruvida det är rätt eller fel att slå en gammal kvinna vägs inte in i bedömningen).

Denna juridiska term, av uppenbart värdenihilistiskt snitt, infördes av Högsta domstolen 1980 (rättsfallet NJA 1980, s 725), dvs under den era som Sundberg granskar. Den är en vinstlott för både ordvrängande brottmålsadvokater och åtalade. Kan man någonsin ställa något "utom allt rimligt tvivel"?

Även om Sundberg inte tar upp just denna term, påvisar han alltså hur juridiken kommit att avfärda det traditionella synsättet och tron på en objektiv rättvisa. Följden har blivit att det som tidigare ansågs vara rätt har kunnat omtolkas till dess motsats; krig är fred och slaveri är frihet, för att erinra om kungen i sammanhanget, Orwell.

Sundberg nämner inte Frankfurtskolan vars freudianskt inspirerade psykoanalytiska grepp har använts av otaliga akademiska skolor alltsedan 1960-talet, den tidsperiod Sundberg belyser. Nämnda grepp, där man alltså tolkar saker på ett särdeles egensinnigt sätt för att passa egna syften[2], har varit en utomordentlig härskarteknik med vilken stora delar av västerlandets traditionella värden vräkts omkull, något som bl a professor Kevin MacDonald visat i*The Culture of Critique*(2002; på svenska*Kritikkulturen, 2004).

Ett exempel på värdenihilismens upp-och-nedvända, godtyckliga tolkningsschema gäller lagparagrafen hets mot folkgrupp: etniska svenskar kan inte åberopa den. Och när undertecknad för ett antal år sedan sökte ta upp saken i en sociologisk magisteruppsats vid Göteborgs universitet avfärdades den på politiskt korrekt manér, något som flera initierade bedömare och forskare har konstaterat.[3] Sundberg själv har påtalat hetsparagrafens likheter, dess godtycklighet och inkonsekvens, med f d Östtysklands bestämmelse "hets mot staten" (i min bok*Politisk korrekthet*från 2006 se vidare fotnot 3).

Han har även belyst saken i skriften*The racism problem in Sweden and the attempt to repress it by means of legislation seen in the perspective of freedom of expression*(2001). I den granskas flera rättsfall som kommit att bli vägledande för den fortsatta händelseutvecklingen. Det gäller Gotland 1995 då en yngling bar fornnordiska symboler, Brottby 1998 där polisen arresterade drygt 300 ungdomar som deltog i en s k vit makt-konsert i en bygdegård i skogen, och en föreläsning vid Umeå universitet 1997 där en ung nationalsocialist beskrev sin ideologi. Samtliga fall renderade domar rörande hets mot folkgrupp. Sundberg konkluderar med att detta strider mot yttrandefriheten. Han sätter också in saken i ett större sammanhang och menar att massmedia, utifrån ideologiska motiv, undertryckt en öppen och fri diskussion om problem som följer i invandringens spår.

Som nämnts förutspådde Sundberg 2004 att Europakonventionen kommer att få ett större genomslag i Sverige. Här kan nämnas fallet med Ölandspastorn Åke Green som 2005 friades av Högsta domstolen med hänvisning till konventionens mycket starka skydd för rätten att uttrycka åsikter – Green hade från predikstolen och med stöd i Bibeln kritiserat homosexuella utlevelser (HD-dom, Mål nr B 1050-05).

I alla händelser är Sundbergs bok[4] ett ytterligare bevis på hur extremt långt upplösningen av det som förr ansågs normalt och värdefullt har gått i Sverige. Religionen, normer och värden, synen på (kärn)familjen, barndom och vuxenhet, nationen, etniciteten, militärtjänsten – allt detta, som förut höll ihop samhället, är upplöst. Det mesta av*upplösandet har skett via juridiken. Således är det en oerhört viktig bok som Sundberg sammanställt. Fogar man samman denna med flertalet av hans övriga alster i samma anda framträder bilden av en mycket tapper och sanningssägande man, som gjort en stor gärning för vilken han ska hedras.

Att Jacob Sundberg är paria säger mycket om de maktens hantlangare vilka i en annan tid, under ett annat system – vilket som helst – hade agerat lika värdenihilistiskt skamligt mot vilken annan dissident som helst, som de gjort mot honom.

Den långa marschen genom institutionerna*(på tyska:*der lange Marsch durch die Institutionen; på engelska:*the long march through the institutions) är en slogan som myntades 1967 av*studentaktivisten*Rudi Dutschke*för att beskriva en långsiktig strategi för att skapa förutsättningarna för*revolution: att störta samhället genom att infiltrera viktiga samhällsinstitutioner. Det blev en del av den utomparlamentariska oppositionen (Außerparlamentarische Opposition, APO) som uppstod i slutet av 1960-talet. Frasen ”lång marsch” är en referens till de*kinesiska kommunisternas*utdragna kamp, vilken inbegrep en fysisk*lång marsch*med*Folkets befrielsearmé*genom*Kina.[1]