Detta är Göteborg - en del av landet Sverige (dvs det är inte enbart Angered eller liknande stadsdel)
Länk till rapporten:
https://www.dropbox.com/s/quabq4o3or...n-rapport_.pdf
Några axplock från rapporten:
– Brunsmetningen och rasistkortet — som t.o.m. sanktioneras av regeringen — pågår ända ner på golvet där det får allvarliga konsekvenser.
– Inte ens stadens anställda har tilltro till rättsväsendet.
– Ständiga subtila hot blir en normaliserad del av jobbet.
– De anställda lär sig att titta bort.
– Mellanchefer och chefer tystar sina anställda.
– Klanerna och hoten har vuxit sig in i verksamheterna.
Brunsmetningen — som t.o.m. sanktioneras av regeringen — pågår ända ner på golvet där det får allvarliga konsekvenser.
"Slutligen är det också problematiskt att personal inte delar stadens värdegrund gällande hedersfrågor och att de öppet visar det under arbetstid. Det finns exempel på situationer där personal har ifrågasatt utbildningsinsatser inom staden då de anser att hedersfrågor inte är ett verkligt problem. Kollegor har blivit kallade för ”rasister” när de lyfter hedersproblematik, vilket har lett till en oro och en tystnads eftersom det är svårt att värja sig mot att bli kallad rasist och det finns ibland en bristande kunskap kring heder vilket leder till att vissa väljer att inte lyfta frågan."
Inte ens stadens anställda har tilltro till rättsväsendet.
"En annan anledning till att inte polisanmäla är att många av de intervjuade anser att det inte leder till någonting. ”Ärendet kommer ändå att läggas ned”, är en utbredd uppfattning bland anställda i staden. Tilltron till rättsväsendet är i många avseenden mycket låg. En vanligt återkommande uppfattning är också att återkopplingen från polisen brister, vilket spär på osäkerheten ytterligare."
Ständiga subtila hot blir en normaliserad del av jobbet.
"De som har intervjuats uppger att de svåraste hoten egentligen inte är de direkta, utan de som är mer av subtil sort. Det kan handla om antydningar om att någon vet var den anställde bor, eller var hens barn går i skola. Det kan handla om antydningar om vilken väg den anställde brukar ta till jobbet, med vilket färdmedel och var hen parkerar sin bil. Personer begär också ut lönelistor för att veta vilka som arbetar var. Det finns också antydningar av sexuell karaktär och då främst riktat mot kvinnlig personal. Det kan också handla om att en person med känt våldskapital hänvisar till sitt nätverk eller våldsamma bakgrund. Om antydningarna kommer från en person med känt våldskapital upplevs det som än mer obehagligt. De flesta av de intervjuade har upplevt den här typen av påtryckningar. Några menar att det är en del av jobbet och kommer med vissa ärenden, några menar att det är obehagligt och för flera av dem sitter minnen från tidigare händelser djupt."
De anställda lär sig att titta bort.
"En del brott i vissa geografiska områden eller verksamheter anmäls ofta inte. Personal som ser narkotikaförsäljning eller upptäcker vapen i kommunens fastigheter håller i stor utsträckning tyst om det. Risken att exponeras som privatperson bedöms vara för stor. En stark anledning är rädslan för repressalier och vetskapen om att det blir otroligt svårt att gå till jobbet om de kriminella upptäcker vem som har berättat. Det är inte enkelt att arbeta ensam, exempelvis kvällstid, och betrakta när ett gäng lastar in vapen i en bil eller säljer narkotika bakom en idrottshall, och att sedan fatta beslutet att rapportera en sådan händelse."
Mellanchefer och chefer tystar sina anställda.
"Många av de intervjuade menar att det finns en kompakt intern tystnad i staden. Medarbetare som lyfter situationer tystas. Det kan till exempel handla om hur illa ställt det är i en stadsdel med kriminalitet eller extremism. Att befolkningen är utsatt. Den här sortens tystnad är inte direkt kopplad till att kriminella strukturer i staden påverkar verksamheter att hålla tyst. Det handlar istället om en organisatorisk tystnad – att ledningar i olika verksamheter inte vill tala om hur illa ställt det är. Det finns en rädsla att berätta att man inte har lyckats vända en negativ utveckling och en oro för att få dåligt rykte. Information filtreras, ibland till urvattnad oigenkännlighet. Mellanchefer och chefer tystar och vill inte vara de som ger politikerna negativ information. ”Om man vill göra karriär så ska man inte berätta hur illa det är” – är en uppfattning som många av de intervjuade framför. Det är viktigare att det ska se bra ut och att skydda varumärket: den egna personen och arbetsgivaren än att ta risken att inte hålla budget eller att väcka politikernas missnöje."
Klanerna och hoten har vuxit sig in i verksamheterna.
"På några arbetsplatser har de anställda krävt att endast få arbeta med personer ur samma etniska grupp. I vissa grupper kan det finnas ledare som inte är den formella chefen. Det är den informella ledaren som bestämmer hur arbetet ska utföras. Om den formella chefen ifrågasätter den informella ledaren kan hen stöta på stora problem. Chefen eller medarbetare som ifrågasätter riskerar att bli utstötta och ibland utsatta för hot. Chefer har fått sina bildäck sönderskurna efter att ha ändrat på en gruppsammansättning eller scheman. Det finns exempel på chefer som har fått hotbrev, konstiga telefonsamtal eller märkliga förfrågningar i sociala medier. Det finns också händelser där de anställda uppger att de känner till området och att de har egna kontakter som de kan använda om inte chefen fattar de beslut som de anställda vill."
