Pensionera sig tidigt

Verkar som tråden börjar få 2 frågeställningar och tycker båda två är rätt intressanta.

1. Ska man pensionera sig när man kan?

Tror att det bästa svaren här är att huvudsaken är att man inte jobbar för pengar. Vissa tycker det är kul och jag tror att om man går ned i tid, eller jobbar i mindre stressiga roller så kan det vara ett bra sätt att fördriva tiden. Starta eget är också en bra idé.

2. Ska man gå ned i livskvalitet när man slutar?

Jag tycker inte man ska göra det. Skulle jag inte kunna generera mer pengar än jag behöver för att leva samma livsstil som nu skulle jag inte tänka på det. Måttet för mig är att kapitalet går upp med tid trots att jag inte jobbar. Just är det inga problem men om jag vill ha en livsstil då jag aldrig tänker på pengar så behöver jag ett par år till.

1. Jag valde att byta jobb, när jag hade tillräckligt med pengar att pensionera mig. Har jobbat utomlands (både inom och utom Europa). De tidigare dubier som fanns mot "risktagandet" att flytta utomlands fanns inte längre.

2. För mig blev det tvärtom. Med utomlandsarbete + större vilja att byta jobb har ekonomin ytterligare förbättrats. Jobbar bara med sådant som jag tycker är roligt (har blivit mer kräsen på den punkten.) Ser mig själv som "semi-retired" eftersom jag inte behöver mer inkomster, men jobbar lika mycket som tidigare (fast - som sagt - bara med sådant som är roligt & bara med människor jag trivs med). Det har också blivit så att de veckor jag jobbar jobbar jag fler timmar än 40 per vecka, och att jag tar fler semesterveckor än tidigare.

Definitionen av pension varierar från person så pension behövs definieras.
För mig innebär inte pension att aldrig mer jobba. Jobba som pensionär går fint, även jobb man ogillar. Däremot får jobbet lägre prioritet som pensionär och man går helt enkelt när i tid och tiden dalar även neråt successivt ju äldre man blir. Färsking pensionär jobbar bra mycket mer än erfaren pensionär.
Pension handlar för mig egentligen inte så mycket om vad det innebär utan mer vad det inte innebär.
När man väl kommer in i arbetslivet så handlar allt om dra in så mycket cash man orkar o kan, karriär och status är viktigt. Efter några år blir även trygghet, säkerhet och ofta familj och allt vad de innebär viktigt. Ni som är föräldrar vet hur jävla dyrt det är med Svensson familjelivet.
Stora krav, stora ansvar. Helt plötsligt finns inget väl. Man måste prestera.
Visst kan man gå i pension innan barn kommer på tal, men oftast är det inte så..
Men att basera pensionen på en passiv inkomst är nog en dålig idé. Pengarna ska finnas säkrade först. Mao redo att spenderas.
Man vet aldrig vad som händer. Ska man ge upp hela sin karriär på framtida eventuella inkomster? Vad händer om det krisar sig?
Du är en has been i arbetslivet.
Fuck that. Det ska finnas miljoner i diverse investeringar innan det är möjligt att fundera på pension innan 45

Kort sagt, min poäng är att pension innebär större lugn, läge prestation, en relativt fet portfölj, passive inkomst, utspridda investeringar, en stor hög med mynt liggandes.
Jobb är inget måste. Hypotetiskt ska man klara av hela pensionen utan att lyfta ett finger att dra in pengar. Pengar är alltså inget issue längre.
Ju tidigare man kan pensionera sig desto bättre.
För att ta extremexempel - pewdiepie va är ha. Nu? 30? 32? Nått sånt iaf.
Är han pensionär enligt dig?
Jag skulle säger att han har absolut pensionerat sig vid det här laget.
Han jobbar och är fortfarande väldigt aktiv.
Men optihetsen är borta är jag helt övertygad om. Framöver kan vi räkna med att han gör bara sånt han tycker om.
Kanske har fel, kanske inte. Jag vet ingenting om hur han tänker.

Kommer använda ordet semipensionerad framöver. Man är ändå förhoppningsvis pensionär länge så en uppdelning är på sin plats.
Semipensionär

Sen blir man vadå, seniorpensionär kanske..
+100 börjar veteranpensionen.
Fixa så staten ändrar detta genast då.
Å säg att senior ska ha mindre skatt o veteran noll skatt..
Ge seniorerna nått litet extra bidrag eller förmån med. Förtjänar dom väl
Vi litar på dig. Kör.

Jag tog ledigt i fyra år när jag var runt 40. Det var skönt efter många års hårt arbete men sakta men säkert blev jag lite förslappad. När jag skriver förslappad så gick jag från högpresterande till bekväm och lite lat typ som "normala" människor i min omgivning. Nu jobbar jag igen sen några år men drivet jsg hade är inte som förr.
Jag var en lyckligare människa när jag jobbade hårt och var framgångsrik.

Hur många procent, tror du, kan gå i pension utan att inkomsterna sänks? Det är ganska svårt såvida man kan åratal kan köra in extrapengar i tjänstepensionen.

Det här är väldigt likt det jag går och funderar på. Jag ogillar inte att jobba men just nu jobbar jag med nåt som har väldigt mycket som jag inte gillar men om jag fortsätter kommer det bara gå bättre och bättre. Befordran efter befodran. Mer och mer timmar. Har även funderat på att byta roll inom samma företag men det skulle definitivt inte ge samma karriär och mindre ”prestige”. Men å andra sidan så kanske jag inte ska bry mig om det då jag i teorin inte behöver jobbet.

Jo det är det här jag är rädd för. Man slutar och den sitter man och ångrar sig för att man ger upp det man hade.

Den fara kanske finns för en del. Jovisst, som ”pensionär” kanske en del känner sig förbisedd och inte tagen på allvar.

Men jag tror att man istället skall känna sig previligerad, att man är en som slipper slita tills man stupar. Förr i tiden var det bara några få rika som slapp arbeta.

Allvarligt talat, hur kul var det på jobbet ibland? På möten tidiga mörka november mornar med klimakterie-sura kärringar som knullat sig till en chefs position över deras kompetensnivå? Eller att behöva sitta och lyssna på deras pk-bräk på alla menlösa kick-offs eller personaldagar?

Nej, som ”fri-herre” behöver du inte stå ut med denna skit. Jag går bara därifrån eller väljer andra arbetsuppgifter och umgänge.

För egen del mår jag mycket bättre och mitt blodtryck har blivit lägre!

Jag slutade jobba när jag fyllde 40, det enda jag kan ångra med det är att jag inte gjorde det tidigare.
Jag har inga problem med att sysselsätta mig om dagarna, med saker jag gillar och tycker är roligt. Den sociala biten kan man lösa på andra sätt, jag har mycket mer tid och ork att träffa och umgås med folk nu än jag hade när jag jobbade.
Min fru jobbar fortfarande, inte för att hon måste utan för att hon vill.