Varför är judar ofta kommunister?

Det finns en utbredd uppfattning inom judisk apologetik att judarnas (numera öppet erkända) inblandning i progressiva vänsterrörelser från 1800-talet och framåt härrör från en slags ideologisk vänsterövertygelse och inneboende egalitarianism, men rent historiskt har judarnas engagemang i vänsterpolitik och andra radikala reformrörelser haft sitt ursprung i rent etnocentriska och ytterst målmedvetna drifter. Så har varit fallet ända sedan Haskalah-rörelsens ursprung i slutet på 1700-talet; så mycket så att judiska socialforskare såsom Ephraim Nimni öppet erkänner motivationerna bakom den judiska uppslutningen kring mångkulturell "tolerans" i 1800-talets Europa:

If the Haskalah model was severely undermined by the rigidities of the European nation-state model, a post-Haskalah model is eminently feasible in the era of multiculturalism and multinational states, and consistent with the lifestyle and wishes of secular Jews in contemporary liberal democracies. … Diaspora Jews have a common project with other ethnic and national minorities, and post-Haskalah Jewish communities will find a sense of mission and an imprint of their collective personality. This sense of mission is appealing and mobilising, for it relates to an immediate Jewish interest as well as having a wider application in favour of other minorities … all of which is entirely congruent with the goals and aims of a post-Haskalah Jewry.

För att förstå judarnas dragning till radikala vänsterrörelser måste man förstå judarnas historiska ställning i ett snabbt föränderligt Europa under 1800-talet och framåt. Judarnas roll i Europa sedan romarrikets dagar och sedan normandernas erövring av England hade varit som en exklusiv elit med tät anknytning till kungen och aristokratin. Judar under medeltida Europa levde under kungens beskydd och ägnade sig huvudsakligen åt pengautlåning, skatteinsamling, pantverksamheter, ocker och andra ekonomiska verksamheter, och levde i mångt och mycket i symbios med ett kungarikes egna inhemska maktelit. Judarna var experter på finansiella instrument och transaktioner, och tjänade sitt levebröd på ekonomisk parasitism, utsugning och exploatering.

Efter århundraden av symbios med Europas absoluta monarkier så hotades judarnas roll som exklusiv maktelit av de framväxande kraven på parlamentarism och demokrati i upplysningstidens Europa. Men judarna var av historiska, religiösa och etniska skäl en särskild och segregerad folkgrupp som inte innefattades av medborgarskapskonceptet och i allt väsentligt var utbölingar. Judarnas nervositet inför kungaväldenas avtagande makt var i mångt och mycket befogad, och nya strategier för att säkra judarnas kontinuitet som exklusiv "nation inom nationen" växte fram under denna tidsperiod i syfte att försvaga och späda ut nationskonceptet och blodets roll i nationalstaten. Krav på "judisk emancipering" började höras, framförallt i Tyskland från judar som Ludwig Börne och Heinrich Heine, vars låtsasnationalism involverade en total likställelse mellan tyska judar och etniska tyskar. Börne själv hade svårt att förstå tyskens ovilja att välkomna juden som sin like, en ovilja som växt fram efter århundraden av kippabeklädda skatteindrivare med beväpnade livvakter; en bild som etsats fast i européens kollektiva medvetande.

Judens historia i Europa sedan 1850-talet har därför karaktäriserats av oavbrutna försök till samhällsomvälvning till fördel för universalism och nedbrytandet av nationalstaten. När Ryssland föll för judiska revolutionärer blev antisemitism förlagt med dödsstraff, till många ryska revolutionärers förvåning. Faktum är att stora delar av den allmogesocialism som växte fram i Europa under 1800-talet karaktäriserades av antisemitism; för många europeiska socialister var judarnas genomskinliga försök att porträttera sig själva som en ödmjuk arbetarklass helt enkelt för magstarka. Den eviga bilden av den handgnidande utsugaren, utlånaren och indrivaren var för stark; en bild som tyvärr kom att målas på nytt av Sovjetunionens judiska landsbygdsterror.

Grejen är det finns en kommustisk ådra i judendomen. Det finns bra exempel som till exempel kibbutzer i Israel. Grejen är att det fanns en elit som använda till exempel trotskismen för att sin lilla elitrupp skulle skulle kunna få ett världsherravälde, och dom var och kanske är beredda att gå över lik för det. Jag vidhåller att det finns flera bra idéer som är bra i kommunismen. Men otroliga skadan som har gjorts i namnet emot folk över hela världen är ju riktigt ont. Hoppas att att jag klargjorde nåt, trots att jag nästan tramsigt full nu.

Jag har lärt mig mycket av snälla judar. Och dom har otroligt mycket att lära av oss. Vi behöver ju inte bo i samma land, vi kan chatta på internet till exempel. Ni som försöker förstöra mitt folk och land, kan ni snälla sluta, det är riktigt otrevligt. Snälla judar: hej på er, vill ni chatta ifrån våra olika länder.

Judar har alltid hoppat på det tåg som går och tagit ledningen. Hade antisemitismen blivit en världsreligion hade ta mig fan en jude varit dess överstepräst.

Inte ens Hitler kunde skilja på Ashkenazer och riktiga judar , men han var på rätt spår , så vi får hare som vi hare nu när Ashkenazerna vann WWII , idioter ! Sitt ner och runka bara, nåt annat kan ni inte göra längre .

Jag tror den mest konkreta definitionen är att man tillhör en judisk församling och finns i den judiska folkbokföringen. I Sverige är alla judar välkomna oavsett religiös tro.
Den judiska församlingen i Stockholm har 4400 medlemmar.

Mig veterligen har det aldrig varit en hemlighet. Eller?

Socialismen och kommunismen växte fram under en tid då en massa aristokrater hade monopol på fina jobb.
Vilket antagligen utestängde judar från att göra karriär inom vissa branscher. Tex advokat om man tänker på herr Marx.
Antagligen ett enkelt beslut för judar att göra sig av med aristokrater och nationalister genom revolution.

Lite knepigt blir det ändå när man blandar ihop etnisk tillhörighet med religiös tro.

Det var en (antisemit?) som drog upp Karl Marx som jude eftersom hans far varit född i en judisk familj men avsagt sig religionen. Samtidigt tror jag inte en judisk församling skulle betrakta honom som jude eftersom han haft en kristen mor.

Nazisterna betraktade de som hade över 25% judiskt blod som judar som skulle förintas.

Det här en fråga som intresserat mig eftersom det måste uppstått dilemman och gränsdragningar för judiska församlingar och hjälporganisationer under nazismen vilka de skulle hjälpa och anse som judar. Jag har aldrig hört detta nämnas hur man hanterade detta.

Klart att det är en otrolig skillnad på "dilemmat" vem man skall hjälpa eller inte och dilemmat vem man skall döda eller inte.

Själva tråden ämne: Det är väl ganska naturligt att ett folk som lever i minoritet i olika nationer och inte har en egen nation lättare blir internationalister - socialister. Det är väl till exempel samma med samer. :-)

Och nog är folk av både judisk religion och judisk härkomst som lever utspridda oftare Israeliska nationalister nuförtiden.

Det beror kanske på vad du menar med "israeliska nationalister". De flesta stödjer nog Israels existens, men stödet är inte villkorslöst:

https://www.pewresearch.org/fact-tan...ews-on-israel/

Skitsnack, varför skulle man som jude stödja en rörelse som hatar ens heliga land?

De judar som grundade Israel var marxister. Fakta är att vänstern i väst stödde Israel ända till långt in på 1960-talet.

Det finns en tradition av både intellektualitet och humanism inom den europeiska judenheten. Att många judar exempelvis bryr sig mycket om flyktingar, antirasism och social rättvisa handlar förstås om judars erfarenheter av förtryck i Europa som kulminerade med Holocaust.

Sedan problematiseras detta ju av att Israel exempelvis närmast är ett högerextremt land, eftersom det etablerat sig som en rasistisk kolonialmakt i Mellanöstern. Från början var Israel väldigt vänsterbetonat, men under åren har det blivit alltmer höger, tills det som idag är allierat med fascister som Orban och Trump.