Varför avskyr de flesta Astrid Lindgren barnskådisarna sitt förflutna?

Kan också tänka mig att de är förknippade med sina roller resten av livet.
Personligheterna de spelade fick stort genomslag och många som såg serierna/filmerna var ungefär i samma ålder och på så sätt ”följdes åt”.

Intressant tråd, jag läste för ett par år sedan en samlad bild av barnskådisarna idag och hälften verkade rätt bittra och ville inte prata med media om sin tid som barnskådis eller alls.

De blir förknippade med sina roller resten av livet. Till exempel Inger Nilsson/Pippi och Maria Johansson/Hjördis.

Har en bekant som spelade huvudrollen i en svensk ungdomsfilm från början av 70-talet, dock inte någon av AL. Han säger i alla fall att han fick ungefär 100k för det. Rimligt?



Henne jagade man en gång i tiden när hon var tonåring, tyvärr utan framgång. Hörde sen att hon gick och träffade en kille som var nästan dubbelt så gammal som henne själv. Och väljer man bort Halaltarzan för en - vad man tyckte då iaf - gammal gubbjävel så tyder väl det på att det har snurrat till ganska så rejält i boetten och nu förstår jag varför.

Givetvis för att Astrid Lindgrens manus, i majoriteten av fallen, är så äckliga.

Vem fan är Hjördis?

Kolla då Nils Karlsson pyssling där dom sitter o tvålar in varandra i en bad balja

Jag blev utsatt för sexuella övergrepp som barn, det har traumatiserat mig och förstört min sexualitet. Du kanske inte reagerar, för du fattar inte signalerna, men jag ser direkt (och pedofilerna likaså).

Varför tror du pedofiler tar bilder på nakna/lättklädda barn vid stranden? Det triggar dom. Att Hellbom dröjde så absurt länge vid olika intima kameravinklar talar sitt tydliga språk. Vad fanns det för anledning att exploatera barnen som han gjorde?

Jag minns första gången en stor dagstidning, i slutet av 80-talet, publicerade en reklamannons med en halvnaken flicka. Hon låg i en säng och bilden var laddad med sexuella anspelningar. Innan dess förekom det inte en sådan öppen sexualisering av barn. Det blev en debatt om bilden, att den var olämplig, men det tystades snabbt ner. Publiceringen blev en murbräcka för sexuell exploatering av barn i det offentliga rummet, och på den vägen är det.

Möjligen för att de trots att de blivit vuxna aldrig har varit i närheten av den framgång de uppnådde som barn.

Gissar på att varenda jävla skådespelare från filmerna växte upp/bor på Södermalm, och att de nu skäms över att ha medverkat i svensk och vit kulturhistoria, något som deras Södergrannar försöker sitt bästa att förgöra.

Det ska ju vara Negerpippi i Rinkeby nu. Historian måste skrivas om till varje pris. Att folk minns Lotta på Bråkmakargatan som något svensk fint nostalgiskt är ett hinder för deras marxistideologi.

Jag håller inte med. Jag tror inte att de här ungarna fick välja eller prova något på eget bevåg. Min gissning är att det är föräldrarna som pushat, i vissa fall till extrema nivåer, för att barnen ska bli skådespelare.

Jag ser samma sak i vissa idrotter, där föräldrarna bokstavligen tvingar barnen att utöva en sport så att de kan bli proffs i framtiden.

De här barnen försätts i en position i en väldigt tidig ålder där de tvingas arbeta, har förminskad frihet och där de i flera år framåt "blir rollen". Det vill säga folk gastar på stan och kallar dem rollens namn. 10 år senare och okända människor kallar dem fortfarande rollens namn.

Sånt där är nog jävligt svårt att hantera som barn och tonåring, när man utvecklas, skapar en identitet, lär känna sig själv, provar nya saker, träffar nya människor och allt det där. Det blir inte en normal eller naturlig uppväxt och relation till omvärlden.

Jag kommer ihåg för några år sedan att någon på Facebook la upp en video på killen som spelade Dynamit-Harry i Lilla Jönssonligan. Han satt på tunnelbanan och folk stod runt omkring honom och ville ta bilder, skrek "Harry, Harry!" osv. Det hände för bara 3-5 år sedan och filmen spelades in 1996.

Jag kommer att tänka på de där serierna om amerikanska barn som ska bli modeller. 6-åriga flickor vars mammor investerar enorma summor pengar och tid för att barnen ska bli modeller och vinna priser. Sånt där är nog inte helt ovanligt i lilla Sverige och i skådespelarbranschen heller.

Om det jag skrivit här ovanför stämmer överens på dessa skådespelare, så har jag full förståelse för att man ogillar sina föräldrar och sin uppväxt. Jag är glad att jag kunde gå ut och lira fotboll med grabbarna på somrarna och inte spendera sommarloven på filminspelningar där jag måste repetera repliker och följa scheman. För att inte nämna kändisskapet, som säkert är roligt i 2 månaders tid - men sen blir helt värdelöst.

Det du skriver. I kombination med att varenda jävel du möter ska kommentera att du medverkat i filmerna på ett eller annat sätt. "Tjeeenare Pippi, ska vi bryta arm eller? hö hö hööööö bröööl!" Varenda dag i hela ditt liv sen du var barn.

Ja då hade i alla fall jag blivit lite trött till slut.