Jag har insett att det inte finns någon som bryr sig om mig. Enda sedan jag gick på dagis så blev jag sämre behandlad än min syster och hon fick alltid mer uppmärksamhet och mer saker än mig. Hon var alltid deras lilla flicka och jag var bara pojken. När jag gick på dagis hade jag knappt vänner och i lågstadiet var jag den enda som inte fick dansa med en tjej på klassdiscot. Jag var för ful sa tjejerna.
Åren gick och det var samma sak resten av grundskolan även fast jag hade ett fåtal kompisar på den tiden och jag tycker väl ändå lite var OK. På gymnasiet så var det egentligen ingen skillnad och kompisarna gick vidare och skaffade andrat umgänge och när det var någon fest var jag en av få som aldrig blev bjuden.
Efter gymnasiet så fick man höra att om man skaffar egen lägenhet och körkort så kommer man att få tjej. Dom gillar sådant. Så jag var en av dom som flyttade hemifrån tidigast och skaffade körkort ganska tätt inpå också och sedan träffade jag i och för sig en tjejkompis via nätet på den tiden, och vi har väl lite smått kontakt även idag. Den enda jag har kontakt med. Det enda som hände var att när jag började jobba så blev min mor besatt av att utnyttja mig på pengar eftersom hon själv inte ville jobba och jag fick aldrig tillbaka dom. Känner mig så jävla dum att jag inte kunde säga nej. Nu har vi brutit kontakten eftersom hon vägrar betala tillbaka.
Men när det kom till att träffa tjejer så har det aldrig någonsin gått bra. Tjejer har kallat mig ful även efter detta och dessa minnen försvinner inte. Och ärligt talat när jag ser bilder på mig själv från den tiden så var jag jävligt ful så jag klandrar dom inte för dom hade ju rätt. Nu idag några år efter 30 så ser jag ändå bättre ut och jag är normalviktig vilket många andra killar i min ålder inte är.
Däremot så har jag ju fortfarande utseendet emot mig även fast jag inte ser mig som ful längre, utan kanske bara oattraktiv. Jag har inte ett enda manligt drag helt ärligt. Jag har försökt träffa folk via volontärarbete, nätdejting och aldrig tackat ja till socialt sammanhang även fast det varit ont om dom. Men det vill sig inte.
Nu börjar man bli orolig över att snart vara 40 och aldrig ens varit nära till en relation med en kvinna, man har inga vänner och en släkt som inte hör av sig. Kanske ett sms när man fyller år. Folk frågar på jobbet vad man gör om helgen, julafton och midsommarafton och ibland hittar jag på för att inte verka för ensam för de andra är med familjen.
Hur ska jag kunna må bra egentligen? Jag sover knappt om nätterna, jag kan inte fokusera på jobbet och jag har börjat fundera på att skriva testamente eftersom jag kanske gör något dumt snart. Jag vill inte fortsätta leva helt oönksad för att inte va känt sig omtyckt av någon svider verkligen.
Åren gick och det var samma sak resten av grundskolan även fast jag hade ett fåtal kompisar på den tiden och jag tycker väl ändå lite var OK. På gymnasiet så var det egentligen ingen skillnad och kompisarna gick vidare och skaffade andrat umgänge och när det var någon fest var jag en av få som aldrig blev bjuden.
Efter gymnasiet så fick man höra att om man skaffar egen lägenhet och körkort så kommer man att få tjej. Dom gillar sådant. Så jag var en av dom som flyttade hemifrån tidigast och skaffade körkort ganska tätt inpå också och sedan träffade jag i och för sig en tjejkompis via nätet på den tiden, och vi har väl lite smått kontakt även idag. Den enda jag har kontakt med. Det enda som hände var att när jag började jobba så blev min mor besatt av att utnyttja mig på pengar eftersom hon själv inte ville jobba och jag fick aldrig tillbaka dom. Känner mig så jävla dum att jag inte kunde säga nej. Nu har vi brutit kontakten eftersom hon vägrar betala tillbaka.
Men när det kom till att träffa tjejer så har det aldrig någonsin gått bra. Tjejer har kallat mig ful även efter detta och dessa minnen försvinner inte. Och ärligt talat när jag ser bilder på mig själv från den tiden så var jag jävligt ful så jag klandrar dom inte för dom hade ju rätt. Nu idag några år efter 30 så ser jag ändå bättre ut och jag är normalviktig vilket många andra killar i min ålder inte är.
Däremot så har jag ju fortfarande utseendet emot mig även fast jag inte ser mig som ful längre, utan kanske bara oattraktiv. Jag har inte ett enda manligt drag helt ärligt. Jag har försökt träffa folk via volontärarbete, nätdejting och aldrig tackat ja till socialt sammanhang även fast det varit ont om dom. Men det vill sig inte.
Nu börjar man bli orolig över att snart vara 40 och aldrig ens varit nära till en relation med en kvinna, man har inga vänner och en släkt som inte hör av sig. Kanske ett sms när man fyller år. Folk frågar på jobbet vad man gör om helgen, julafton och midsommarafton och ibland hittar jag på för att inte verka för ensam för de andra är med familjen.
Hur ska jag kunna må bra egentligen? Jag sover knappt om nätterna, jag kan inte fokusera på jobbet och jag har börjat fundera på att skriva testamente eftersom jag kanske gör något dumt snart. Jag vill inte fortsätta leva helt oönksad för att inte va känt sig omtyckt av någon svider verkligen.
