Moderator postar ett inspel som jag gärna vill vidareutveckla. Vet inte om det är tillåtet att kommentera en klistrad modåtgärd men jag hoppas att jag har turen på min sida här:
Citat:
”Som svar på 2 - så är det en jävla skillnad på att inte vara rädd för myndigheter eller företag och på att få ett gäng mer eller mindre tillräkneliga dårar från Flashback efter sig. Det inses nog lätt.”
Jag håller med, att be någon lägga ut sina uppgifter för att bevisa en poäng kan kännas billigt men det är ju bara saken dragen till sin spets.
Det intressanta är att man unnar sig att vara anonym för att det är möjligt på Flashback men inte ser något problem med att anonymiteten riskerar att försvinna, ”
det är ju bara att skärpa sig och inte skriva saker som riskerar att medföra repressalier”. Om man verkligen tar så lätt på sin anonymitet och ändå inte reflekterar över varför man själv från första början valde att vara anonym har man en del självrannsakan att göra. Något känner nog alla ett obehag inför, det behöver inte vara så svartvitt som Flashbackdårar eller Säpo. Den sköna känslan av att vara osynlig är vi fler som känner utan att vi nödvändigtvis behöver ha Leatherface efter oss.
Jag anser inte att man i skydd av anonymitet ska kunna nonchalera alla andras rätt att vara anonyma, har man inga problem med öppenhet är det bara att visa fittan* och gå vidare men ge inte bort andras rättigheter bara för att man inte uppskattar de egna. Det här går inte att vifta bort så lättvindigt som att kalla det ”floskler”.
Dessutom tror jag att vetskapen om att man konstant riskerar att vara övervakad kan göra stor skada på arbetsmarknaden när anställda inte vågar kommunicera eftersom de i första hand måste fundera på hur deras formuleringar kan komma att tolkas/fultolkas i framtiden. Det lättaste sättet är naturligtvis att skriva en massa fluff utan innehåll. Till slut blir det närmast omöjligt att kunna se vad som ligger bakom ett beslut när fler och fler väljer att ta de avgörande diskussionerna öga mot öga utan telefoner, mail eller mess.
* Ett exempel på ordval jag hade undvikit om jag skrivit under eget namn. På Flashback är det harmlöst, men inför en HR-avdelning nedlusad med feministiska kärringar hade det förmodligen inneburit avsked. Nu kan man säkert fråga sig varför jag behövde välja det ordet, men jag kontrar med motfrågan ”varför inte”?
Vem tar skada av att höra det men inte av att lapa den? 