"Mina tankar går till... " Vad betyder det egentligen?

Allt som oftast brukar politiker eller andra offentliga personer alltid beklaga någons död och därefter avsluta med orden "våra tankar går till offrets anhöriga".

Om man som till exempel Stefan Löfven med stor sannolikhet aldrig har träffat offrets anhöriga eller inte ens hört talas om offret före dödsfallet, hur kan man då tänka på dem och lida med dom?

Får inte ihop detta, och jag har hört detta tusentals gånger.

Någon som vågar sig på att förklara och kanske bena ut varifrån detta tjatande kommer ifrån?

Att man låtsas bry sig. Det är väl vad det betyder. Lite socialt sådär.

Spelad empati för att hålla illusionerna av medmänsklighet uppe.

Att man tänker på de anhöriga till den döda medans man skriver, för sekunder efter fortsätter med sitt eget liv och tänker noll sek på den döda.

Att man tänker (man ljuger) till någons nära och kära till person som avlidit. Det är något som tex politiker drar med.

Kanske kommer ifrån engelskans "our thoughts and prayers"

Absolut ingenting, man säger det för att det bör sägas sen åker man hem och äter gott och sover sött.

Idag är det nog lämpligare att säga: mina twitterinlägg och mina sms går till…

Onödigt sarkastiska svar i tråden så långt, dumdryga rent ut sagt, gå tillbaka till grunddefinitionerna åtminstone innan vi sjunker lägre: empati är förmågan att förstå andras känslor, att sätta sig in i hur andra tänker och känner utan att blanda in egna känslor, medan sympati är att känna samma sak, att gå in med egna känslor för att känna tillsammans.

Tack. Att genom ledarskap uppmuntra empati och förståelse är detta årtiondes bristvara. Istället tar cynism och projektion av egen inkompetens på empatiområdet över.

Det är helt enkelt så man säger för att visa sig god, snäll och mänsklig, men att det skulle "gå" några särskilt ömma tankar till anhöriga man inte vet vem är, är såklart lögn.
Sverige är ett medialt land med stark offentlighetsprincip, som gjort för åsiktskorridorer och fårhage. Folk har inte mod nog (med all rätt) och tid att reflektera, så därför gör man som man blivit tillsagd och lärd.

Det betyder: "Jag har inget att säga egentligen, bryr mig inget alls, men måste säga något som låter som jag bryr mig".