Tre fel människor gör när de pratar om meningen med livet

Visst, det är ingen dålig tolkning. Man blir lurad. Det är alldeles för genomsyrat för att ändras inom vår livstid, speciellt med tanke på att få ens vill se något problem.

We’re all afloat in a boundless sea, and the way we cope is by massing together in groups and pretending in unison that the situation is other than it is. We reinforce the illusion for each other. That’s what a society really is, a little band of humanity huddled together against the specter of a pitch black sea. Everyone is treading water to keep their heads above the surface even though they have no reason to believe that the life they’re preserving is better than the alternative they’re avoiding. It’s just that one is known and one is not. Fear of the unknown is what keeps everyone busily treading water. All fear is fear of the unknown. If someone in such a group of water-treaders betrays the group lie by speaking the truth of their situation, that person is called a heretic and society reserves its most awful punishments for heretics. If someone decides to stop struggling and just sink or float away, every possible effort is made to stop him, not for the benefit of the individual, but for the benefit of the group. To deny at all costs the truth of the situation.

Men nu råkar det vara så. Jag har blivit lurad av andra och mig själv, och har även lurat andra; kort sagt, jag är lurad. Det är det som är problemet. Inte att någon berättar sagor (det sker sällan med flit), men att jag köpt dom. Jag var länge försvarslös mot dom förstås men det är ingen ursäkt att fortsätta vara lurad idag. Så den enda eventuella lösningen jag hittat är att göra sig av med allt sånt. Att sluta hoppas och förvänta sig baserat på sagor som någon har lurat i mig.

Lösningen, enligt min erfarenhet, är inte att hitta någon bättre saga (typ att ansluta sig till någon grupp) eller försöka ändra på sagorna som redan är etablerade.

Precis, utan dopaminsystem finns ingen "mening".
Nå, när man insett detta kan man förhålla sig till denna sanning på två sätt;

1. Livet är meningslöst.
2. Livet är meningsfritt. (Öppnar för möjligheter)

Och eftersom vi är "biologiska robotar" med ett dopaminsystem så behöver det också tas med i ekvationen;

1. Livet är meningslöst = dopamin av.
2. Livet är meningsfritt = dopamin på.

Om du valt 1 kommer du att uppleva din insikt om varat som obehaglig och hamnar i en ond cirkel.
Om du är nöjd, fortsätt så. Annars kan du försöka ta dig vidare till nästa nivå.

Livet utan lidande skulle också innebära lidande. Du blir snabbt uttråkad utan svårigheter och utmaningar. Vem tycker det är roligt med ett spel där man vinner utan ansträngning? Inmendham brukar sin vana trogen ge extrema exempel på lidande som att få en spik i ögat. Det är såklart plågsamt oavsett vem du är. Dock kanske inte det man mest behöver oroa sig för. Mer vardagligt lidande är tristess och leda. Kanske ledan kan tvinga en att bli kreativ. Det är kroppens sätt att sätta fart på en. Ledan kliar som en inre plåga och blir allt svårare att härda ut tills man gör någonting. Frågan är om inte lyckan att dricka när man är riktigt törstig slår det mesta?

Om man bara hade det bra hela tiden skulle bekvämligheten bli en plåga. Vi är gjorda för att kämpa men inom vissa gränser naturligtvis. Somliga gillar utmaningar mer än andra. Den enes lidande kan vara den andres nöje. Det finns ingen objektiv sanning. Alla kan vara överens om att en spik i ögat är dåligt men hur man sen väljer att hantera upplevelsen är olika från individ till indvid. Det sägs att konstnärer med syn på ett öga har det lättare eftersom de jobbar med två dimensioner på duk och papper. Inmendhams "negativa värde" är hans sätt att försöka tvinga på andra sin åsikt. Han är en totalt självcentrerad människa som projicerar sig själv på andra.

Om hjärnan inte vore optimerad för kamp utan för njutning, så skulle det vara helt normalt att alltid må bra - ja, i en bättre värld än denna då.

Att man skapar sin egen mening med sitt liv är ett helt ok förhållningssätt, imho. Men många som säger så menar då också att detta är något man måste göra helt själv, vilket är mindre ok, tycker jag.

Det de vill undvika, vilket man iofs kan tycka att de har en poäng i, är att bara svälja vad första bästa guru eller Kyrka säger att meningen med livet är. Fair enough! Men ändå? Om vi jämför med vetenskap är det ju en ytterligt dålig idé att alla bara skulle ignorera allt som redan har upptäckts för att skapa sin egen vetenskap från scratch. Men det är ju för att vetenskap inte är dogmatisk och begär att alla måste tro på samma saker. Det finns alltid plats för välgrundad kritik och nya upptäckter. Men varför skulle inte meningen med livet kunna angripas på ett liknande sätt? Låt oss diskutera och stöta och blöta och inspireras. Vad är meningen med livet?

Själv tycker jag att ständigt lärande och ständig utveckling är väsentlig. När man slutar att lära sig nya saker är man väsentligen redan död. Extra plus blir det om man kan bidra till att framstegen förs vidare för andra att bygga vidare på. Vilket kan handla om något så enkelt som att bara vara en del av en intresserad publik som köper böcker, ser på filmer, går på föreläsningar, etc, och därmed bidrar till att upprätthålla det allmänna intresset.

Med våra stora hjärnor är vi mer än djuren, för vilka bara här och nu existerar. Vi kan även tänka på t ex varifrån allt har kommit och vart allt är på väg. Kanske är vi de enda varelserna i universum som har denna förmåga, iaf känner vi inte till några andra just nu. Vi är som en sällsynt fridlyst blomma. Vårda den. Det är meningen med livet. Min mening.