Förbli barnlös resten av livet

Tänk om att man förbli barnlös resten av livet fastän man gärna hade velat ha barn men får aldrig chansen att generera några.

Man kanske aldrig träffar någon, eller inte tycker att just den tjejen ska vara mor till mina barn etc. man känner sig inte redo, och åren går och man får inga barn, det blev liksom aldrig av.
Jag blir deprimerad och mår dåligt bara jag tänker på det, nästan så att jag får panik, det känns som om livet blir väldigt, väldigt fattigt, och innehållslöst på äldre dagar om man inte ha några barn att bry sig om.

Jag är 25år och har polare efter polare som får barn nu alt. planerar för barn medans en annan inte har haft en tanke på att skaffa barn nu!, väntar gärna tills runt 30.

Jag undrar i fall det finns någon annan som filosoferar omkring detta?

Du skall nog inte tänka på det så mycket, Du hittar säkert någon som du bildar familj med och barn, Se det så här.... Det finns de från det andra könet som tänker likadant....

Jag gifte mig vid 19 år åldern, Mina "mogna" kompisar som var vid samma ålder som mig sa åt mig att jag gjorde ett misstag, De flesta i allafall var negativa till det även om de inte visade det öppet-- Nu är jag 26 år gammal och är fortfarande gift med två barn. Att gifta sig ung har sina fördelar..

Det är inte så att du "måste" gifta dig, Gift dig för att du vill´inte för att det är "nödvöndigt"..

Du ville inte ha en flickvän och du ville inte ha barn när du var liten, så varför skulle du behöva det nu? För att du har förlorat dig själv. Det är meningslöst att vara ihop med någon och det är meningslöst att skaffa barn. Det skapar bara fler såna som oroar sig för sånt här. Att folk skaffar barn är orsaken till all lidande i världen.

Och vad har du råkat ut för? Djupt deprimerad?

Jag skrev aldrig att jag inte ville ha någon flickvän, och att jag inte skulle vilja ha barn när jag var liten? vad fick du detta ifrån?
Var du i dina sinnes fulla bruk när du skrev detta inlägget?
Du får gärna förklara, för jag förstår inte riktigt vad du menar!?

Det är ingen brådska. Mina föräldrar var över 35 när dom skaffade mig, och då är jag första barnet. Jag känner många som har minst lika gamla föräldrar. Dom flesta jag känner faktiskt. Så det är absolut ingen brådska än på 9-10 år för din del.

Att rasfrämmande människor skaffar för många barn, som dom inte har råd att ta hand om, är orsaken till att dom får lida. Att en annan som vit medelklass-svensson skaffar 2 barn är inte alls samma sak som att en fattig neger skaffar 6 barn som svälter.

Ens barn har alla möjligheter att lyckas. Sen har vi en skylldighet att föra våra gener vidare.

// Offtopic //
Heh, finns en modern rasteori om en korrelation med hur utvecklad en ras är baserad på metoden de väljer att reproducera sig. Svarta skaffar mest avkomma och tar hand om dom sämst, vita skaffar färre barn än svarta och tar hand om de bäst, asiater skaffar minst barn (modelen med endast ett barn är ju rådande i Kina) och tar hand om de på en mellannivå som ligger rätt nära vita.

Det vill säga, barnen riskerar att gå åt, vad gör man då? Jo, man gör flera barn. Studien gjorde förövrigt slutsatsen att asiater är den mest utvecklad rasen så ni behöver inte bli alldeles till er i marschstövlarna grabbar.

// Ontopic //
På tal om barn då. Som biologisk varelse så kommer ju vidareförandet av sin art tvåa på listan av prioritering oftast efter överlevnad så att känna ångest inför att förbli barnlös är full naturligt på samma sätt som ångest angående döden är det.

Men så känner nog de flesta människor någon gång, det är nog väldigt svårt att gå igenom livet utan att någon gång ägna en tanke åt dessa två ämnen. Vad jag spontant känner när jag läser vad du skriver är att, du är ju knappt torr bakom öronen, 25 år är väl absolut ingen farlig ålder för en person att känna att de är lastgamla när det kommer till frågan barn. Det blir nog barn till slut men man kan nog grubbla sönder sig själv om man tillåter sig om när det är rätt eller inte, vilket kan vara en bra tankeprocess (vilket barn vill födas oönskat?) men det kommer ju alltid en tid när man måste yttra den fiffiga frasen "-Nej, här blir inga barn gjorda" och skrida till verket annars sitter man där och får grov ångest på hemmet när man ser alla andra gubbar och gummor få besök av små lintottar, och den ångesten vågar jag nog påstå är värre. Men varför göra sig en björntjänst genom att sitta och oja sig om det nu när man är ung? Ut och jaga hona istället.

Det var en kommentar på Forsakens inlägg om att det var att utsätta folk för lidande att skaffa barn, och inte en rasist-floskel. För att gå in mer på rasbiologin så är det inte så stor skillnad mellan vita och östasiater. Och definitivt ingen skillnad att nämna om vi gämför med negern. Vad gäller att kineserna bara skaffar ett barn, är en reaktion på att dom tidigare skaffat så många barn. Många vill skaffa fler än ett, men får inte. Eller får inte, det är mer anti-kinesisk propaganda. Det föds 1.73 barn per kvinna. I Japan 1.4 barn / kvinna, och i Korea 1.27. I Sverige är siffran 1.66 barn per kvinna, men den dras upp pg.a. rasfrämmande invandring. I Lettland är siffran 1.27 barn, i Estland 1.4, och i Italien 1.28. Italiens befolkning skulle halveras på 50 år om man inte hade invandrare. Således skiljer det inte oss vita europér och östasiaterna något alls vad gäller barnafödande. Min erfarenhet är att östasiater tar hand om sina barn lika bra som oss.

Nej, 25 är ingen ålder. Själv har jag inte börjat planera för barn. Men det kommer nog. Det enda jag sagt är att jag nog inte vill ha barn före 35. Så det riktmärket går jag på.

Det är ingen brådska. Det känns faktigt ganska white-trash att skaffa barn när man är ung.

Du har helt klart en poäng där, dvs om man är riktigt ung då känns det som det inte riktigt blev som man hade tänkt sig, att man inte har hunnit "leka av sig" gjort alt man vill etc.
Och det kan ju inte vara något vidare skoj att sitta där hemma låst med en/ett par ungar inte kunna göra vad man vill, och då blir allt skit. Ska man ha barn så ska man gå in 110% för det!

Men sammtidigt funkar det ju tyvärr inte så att när man är 30 år så går man och köper sig ett barn.

Vad är egentligen medelåldern för män i Sverige då man får sitt första barn?

njut av att vara barn och frulös så länge det går.
se married with children för mer info.

den biologiska klockan började ticka för mig när jag var ca 25 år. Jag kämpade hårt för att få träffa nån att föröka mig med. Jag fick offra mycket tid och pengar på det fast jag egentligen kanske inte var så intresserad. Är 30 nu och har både fru och barn, är mycket nöjd med det.Lidandet och längtn efter familj ökar säkert med åren. Vilket öde det måste va om man fyller 40 och e barn och frulös unkis..då kan man lika gärna kasta sig framför tåget.