Citat:
Stigmatiserat? Vilken värld lever du i, egentligen?Överallt tjatas det i media, av kändisar och politiker att vi måste ta "psykisk ohälsa" på allvar. Kvinnor skriver långa haranger på sociala medier om deras "mående". Massvis av folk på arbetsplatser sjukskriver sig för diverse psykiska åkommor.
Vadå det är stigmatiserat, jävla kuksugare! Det har för i helvete varit trendigt att ha "psykisk ohälsa" de senaste 3-4 åren.
__________________
Senast redigerad av Solitud 2021-06-23 kl. 15:44.
Senast redigerad av Solitud 2021-06-23 kl. 15:44.
Citat:
Jag håller med dig, det är ett hyfsat högavlönat yrke! Sen kan man ju bli rätt frustrerad över att läkarna (som pluggat lika länge som psykologerna och ofta har betydligt mindre kontakt med varje patient) tjänar rejält mycket mer, men det är en annan sak.
Det är mycket pluggande, men programmet (åtminstone där jag läste) var rätt löst schemalagt med mycket egen inläsning, vilket nog passar många.
Det är roligt att ha möjligheten att arbeta inom många olika områden. Jag har själv hittills jobbat inom psykiatri och habilitering. Jag vill forska i framtiden och tycker därför att det är väldigt kul att det finns så enormt mycket att utforska, eftersom psykologin är relativt nytt som eget vetenskapligt område. Psykologer kan ju forska på allt från t ex hur och varför vi tar ett visst ekonomiskt beslut, till hur god effekt en viss terapi har, eller hur hjärnan förstår och tolkar synintryck. Det finns precis hur mycket som helst att välja på
Jag gillar också att jag som psykolog ofta har möjlighet att jobba relativt länge med varje patient om det behövs, inte bara ses en eller två gånger liksom. Det ger möjlighet till mycket helhetstänkande, man får tid att se hur olika områden i livet påverkar personens mående och så lär man ju känna personen rätt bra också, man får en relation till varandra som jag ofta tycker är givande. Flera av mina patienter har jag kunnat skratta och skämta mycket med, trots att man ofta pratar om sjukt jobbiga saker. Och det är så sjukt tillfredsställande när man lyckas pusha en person i rätt riktning så att den mår bättre och kommer vidare i livet. Sen tycker jag om att man ofta får vara kreativ och hitta sätt att anpassa behandlingen så att det blir perfekt för just den här personen.
När jag jobbat med utredning/diagnostik har jag tyckt om att få "lägga pussel" och försöka komma fram till vad som gör att en person fungerar/gör/känner/tänker på ett visst sätt. Det är så många diagnoser som ger liknande symptom och det är spännande att reda ut och försöka förstå orsaken och vad som behöver göras.
... Lång post, men ett litet urval av de positiva sidorna
Citat:
Låter inte helt fel! Jag håller med dig, det är ett hyfsat högavlönat yrke! Sen kan man ju bli rätt frustrerad över att läkarna (som pluggat lika länge som psykologerna och ofta har betydligt mindre kontakt med varje patient) tjänar rejält mycket mer, men det är en annan sak.
Det är mycket pluggande, men programmet (åtminstone där jag läste) var rätt löst schemalagt med mycket egen inläsning, vilket nog passar många.
Det är roligt att ha möjligheten att arbeta inom många olika områden. Jag har själv hittills jobbat inom psykiatri och habilitering. Jag vill forska i framtiden och tycker därför att det är väldigt kul att det finns så enormt mycket att utforska, eftersom psykologin är relativt nytt som eget vetenskapligt område. Psykologer kan ju forska på allt från t ex hur och varför vi tar ett visst ekonomiskt beslut, till hur god effekt en viss terapi har, eller hur hjärnan förstår och tolkar synintryck. Det finns precis hur mycket som helst att välja på
Jag gillar också att jag som psykolog ofta har möjlighet att jobba relativt länge med varje patient om det behövs, inte bara ses en eller två gånger liksom. Det ger möjlighet till mycket helhetstänkande, man får tid att se hur olika områden i livet påverkar personens mående och så lär man ju känna personen rätt bra också, man får en relation till varandra som jag ofta tycker är givande. Flera av mina patienter har jag kunnat skratta och skämta mycket med, trots att man ofta pratar om sjukt jobbiga saker. Och det är så sjukt tillfredsställande när man lyckas pusha en person i rätt riktning så att den mår bättre och kommer vidare i livet. Sen tycker jag om att man ofta får vara kreativ och hitta sätt att anpassa behandlingen så att det blir perfekt för just den här personen.
När jag jobbat med utredning/diagnostik har jag tyckt om att få "lägga pussel" och försöka komma fram till vad som gör att en person fungerar/gör/känner/tänker på ett visst sätt. Det är så många diagnoser som ger liknande symptom och det är spännande att reda ut och försöka förstå orsaken och vad som behöver göras.
... Lång post, men ett litet urval av de positiva sidorna
Det är mycket pluggande, men programmet (åtminstone där jag läste) var rätt löst schemalagt med mycket egen inläsning, vilket nog passar många.
Det är roligt att ha möjligheten att arbeta inom många olika områden. Jag har själv hittills jobbat inom psykiatri och habilitering. Jag vill forska i framtiden och tycker därför att det är väldigt kul att det finns så enormt mycket att utforska, eftersom psykologin är relativt nytt som eget vetenskapligt område. Psykologer kan ju forska på allt från t ex hur och varför vi tar ett visst ekonomiskt beslut, till hur god effekt en viss terapi har, eller hur hjärnan förstår och tolkar synintryck. Det finns precis hur mycket som helst att välja på
Jag gillar också att jag som psykolog ofta har möjlighet att jobba relativt länge med varje patient om det behövs, inte bara ses en eller två gånger liksom. Det ger möjlighet till mycket helhetstänkande, man får tid att se hur olika områden i livet påverkar personens mående och så lär man ju känna personen rätt bra också, man får en relation till varandra som jag ofta tycker är givande. Flera av mina patienter har jag kunnat skratta och skämta mycket med, trots att man ofta pratar om sjukt jobbiga saker. Och det är så sjukt tillfredsställande när man lyckas pusha en person i rätt riktning så att den mår bättre och kommer vidare i livet. Sen tycker jag om att man ofta får vara kreativ och hitta sätt att anpassa behandlingen så att det blir perfekt för just den här personen.
När jag jobbat med utredning/diagnostik har jag tyckt om att få "lägga pussel" och försöka komma fram till vad som gör att en person fungerar/gör/känner/tänker på ett visst sätt. Det är så många diagnoser som ger liknande symptom och det är spännande att reda ut och försöka förstå orsaken och vad som behöver göras.
... Lång post, men ett litet urval av de positiva sidorna
Hur fel det än låter...... kommer det inte ofta folk man helst skulle vilja slippa att handskas med? kanske någon ohygienisk pundare som är helt körd i skallen och bara snackar skit hela tiden som man ska lyckas stå ut med? :P
Citat:
Jag håller med dig, det är ett hyfsat högavlönat yrke! Sen kan man ju bli rätt frustrerad över att läkarna (som pluggat lika länge som psykologerna och ofta har betydligt mindre kontakt med varje patient) tjänar rejält mycket mer, men det är en annan sak.
Det är mycket pluggande, men programmet (åtminstone där jag läste) var rätt löst schemalagt med mycket egen inläsning, vilket nog passar många.
Det är roligt att ha möjligheten att arbeta inom många olika områden. Jag har själv hittills jobbat inom psykiatri och habilitering. Jag vill forska i framtiden och tycker därför att det är väldigt kul att det finns så enormt mycket att utforska, eftersom psykologin är relativt nytt som eget vetenskapligt område. Psykologer kan ju forska på allt från t ex hur och varför vi tar ett visst ekonomiskt beslut, till hur god effekt en viss terapi har, eller hur hjärnan förstår och tolkar synintryck. Det finns precis hur mycket som helst att välja på
Jag gillar också att jag som psykolog ofta har möjlighet att jobba relativt länge med varje patient om det behövs, inte bara ses en eller två gånger liksom. Det ger möjlighet till mycket helhetstänkande, man får tid att se hur olika områden i livet påverkar personens mående och så lär man ju känna personen rätt bra också, man får en relation till varandra som jag ofta tycker är givande. Flera av mina patienter har jag kunnat skratta och skämta mycket med, trots att man ofta pratar om sjukt jobbiga saker. Och det är så sjukt tillfredsställande när man lyckas pusha en person i rätt riktning så att den mår bättre och kommer vidare i livet. Sen tycker jag om att man ofta får vara kreativ och hitta sätt att anpassa behandlingen så att det blir perfekt för just den här personen.
När jag jobbat med utredning/diagnostik har jag tyckt om att få "lägga pussel" och försöka komma fram till vad som gör att en person fungerar/gör/känner/tänker på ett visst sätt. Det är så många diagnoser som ger liknande symptom och det är spännande att reda ut och försöka förstå orsaken och vad som behöver göras.
... Lång post, men ett litet urval av de positiva sidorna
Det är mycket pluggande, men programmet (åtminstone där jag läste) var rätt löst schemalagt med mycket egen inläsning, vilket nog passar många.
Det är roligt att ha möjligheten att arbeta inom många olika områden. Jag har själv hittills jobbat inom psykiatri och habilitering. Jag vill forska i framtiden och tycker därför att det är väldigt kul att det finns så enormt mycket att utforska, eftersom psykologin är relativt nytt som eget vetenskapligt område. Psykologer kan ju forska på allt från t ex hur och varför vi tar ett visst ekonomiskt beslut, till hur god effekt en viss terapi har, eller hur hjärnan förstår och tolkar synintryck. Det finns precis hur mycket som helst att välja på
Jag gillar också att jag som psykolog ofta har möjlighet att jobba relativt länge med varje patient om det behövs, inte bara ses en eller två gånger liksom. Det ger möjlighet till mycket helhetstänkande, man får tid att se hur olika områden i livet påverkar personens mående och så lär man ju känna personen rätt bra också, man får en relation till varandra som jag ofta tycker är givande. Flera av mina patienter har jag kunnat skratta och skämta mycket med, trots att man ofta pratar om sjukt jobbiga saker. Och det är så sjukt tillfredsställande när man lyckas pusha en person i rätt riktning så att den mår bättre och kommer vidare i livet. Sen tycker jag om att man ofta får vara kreativ och hitta sätt att anpassa behandlingen så att det blir perfekt för just den här personen.
När jag jobbat med utredning/diagnostik har jag tyckt om att få "lägga pussel" och försöka komma fram till vad som gör att en person fungerar/gör/känner/tänker på ett visst sätt. Det är så många diagnoser som ger liknande symptom och det är spännande att reda ut och försöka förstå orsaken och vad som behöver göras.
... Lång post, men ett litet urval av de positiva sidorna
Verkar helt klart intressant. Var stolt över ditt jobb! Bra att möjligheten finns att faktiskt ha flera sessioner med patienten istället för ett enstaka och inte sen veta hur det går. Går själv i terapi och jag är väldigt glad att inte känna någon sorts tidspress på hur många besök jag har kvar så att säga.
Funderat på omskolning till något inom vården och psyklogyrket vekar helt klart utmanande på ett bra sätt för mig.
Kul att det finns så många olika vägar att välja mellan.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
