Vas ska man göra om man har commitment issues?

På vilket sätt ska jag knyta an till mig själv? Vara i kontakt med känslorna?

Det finns terapimetoder för sådant.

Vad det handlar om är att den anknytning du skulle haft med dina föräldrar gör du till dig själv. Vi som knöt an till föräldrar som störde (förstörde) våra anknytningsmönster behöver en ny grundanknytning att förlita oss på.

Mja så är det nog. Jag är cp-vilse.

Till saken hör att alla relationer till andra tar slut förr eller senare, om inte annat så genom döden. Rädslan för att bli övergiven måste adresseras så som en oförmåga att hantera övergivenhet, inte en oförmåga att bygga relationer.

Det där var bra. Så är det, men jag är sämre på att skapa relationer också. Ofta finns lite eller ingen ömsesidighet socialt, men sexuellt enormt mycket. Sexuellt gillar många mig om de inte är några sizequeens.

Det ena ger ju det andra, men när jag läser vad du skriver verkar inte ditt problem vara att du inte kan fixa en relation i övrigt. Det verkar endast handla om anknytningsaspekten, dvs du "slår ifrån känslomässigt" när du väl hittat någon du vill bygga en framtid med.

Kolla upp någon som sysslar med mentalisering och hör med dem om de har terapi för anknytning! Helst den privata vägen, för hjälp med sånt här kan vara tämligen svårt att hitta men värt det när du hittar rätt.

Här är en bok om att inte ”vänta på känslorna” där ett ”enkelt” trick är att handla tvärtom mot vad känslorna ”skriker” att du inte ska göra:

https://www.nok.se/titlar/akademisk-...ktig-relation/

Har aldrig haft en relation men har haft måmga chanser. Rädslan att bli sviken är mycket större än potentialen att älska, då kan jag älska riktigt riktigt djupt.

Och så är det. Varje gång slår jag ifrån.
Den där har jag läst men vet inte om jag blev så mycket klokare. För tillfället är jag i en utredning och neurologisk funktionsnedsättning men de skrattade nästan på mig när jag var där. Så får se vad de säger slutgiltigt.

Den boken säger väl inte att man ska gå emot sina känslor? Inte vad jag minns i alla fall. Den pratar om anknytningsmodeller.

Grejen är ju att du faktiskt kan bli sviken. Speciellt när/om du med sviken menar lämnad eller tex ljugen för. Människor är långt ifrån perfekta, och kvinnan behöver inte vara någon dålig människa för att svika dig. Vad vi bedömer vara att svika någon kan variera beroende på hur känsliga vi är för olika saker.

Med andra ord är det en självbevarelsedrift du har, som får uttrycket att du inte vill binda dig när du väl vill binda dig. Adresserar du först grundproblemet löser sig resten, men om du tvingar dig själv in i en relation (för att du verkligen vill ha kvinnan egentligen) så är risken hög att du kommer ut trasigare på andra sidan.

Kapitel 6 - första verktyget: gör tvärtom-metoden

https://www.smakprov.se/smakprov/?is...rtner=smakprov

https://www.battrerelationer.se/ankn...artom-metoden/

Ingen kommer ihåg en fegis, om du gillar henne, go for it! Rädslan att bli sårad och lämnad finns alltid. Ibland sker det och ibland tar det slut av andra anledningar. Du kan enbart styra dina handlingar, inte hennes. Däremot kan du alltid kommunicera med henne kring farhågor och känslor. Ofta minskar det oron och formar ett djupare band. Om ni skulle inleda något, har hon säkerligen liknande farhågor. De är högst naturliga i en relation. Det man håller kär är man väldigt rädd om, eller hur?

Alla människor bär på bagage, hur stora och hur öppen man är med det, varierar. Du har anknytningsproblem, det är bra att du är medveten om det. Nu kan du göra något åt det, hur lång tid det än tar. Att bearbeta olika delar av sig själv är ett livsprojekt, det görs inte på en dag. Dock kan metoder som terapi vara hjälpsamma.

Sedan vad gäller din NPF-utredning, varför skrattade de åt dig?

Det är där jag brister. Ofta är jag inte ens i kontakt med känslorna att jag tar upp det tidigt. I stället väntar jag för länge tills det är försent och jag ångrar mig. Dock litar jag inte på att de gillar mig även när de är med mig. Det känns som att det alltid är nåt som de egentligen vill ha men som de inte säger. Kan liksom inte tro att de verkligen vill vara med mig.

Värsta jag vet är om kvinnan bara spelar med en i några år för att få sina barn och sen skapar ett varannan-veckas helvete för mig. Jag vill inte hamna tillbaka i ett ekande tomrum av depression, ensamhet och isolering där jag är ensam heller.

Sen vet jag inte hur det skulle se ut att fira jul med en kvinna man är i förhållande med. Ska man träffa hennes föräldrar? Vad ska man prata om? Gillar de en? Vad tycker de om henne som valt mig? Osv osv jobbiga tankar bara.

De skrattade för att jag inte hade autistiska tecken överhuvudtaget men samtidigt tyckte de uppenbarligen att jag på papperet visade tecken på att behöva utredas. Så...