Att vilja genomföra suicid utan att vara suicidal

För många år sen, i tonåren, var jag grovt suicidal. Kunde se ett fullt badkar med vatten och föreställa att jag dränker mig själv. Stod nära kanten i väntan på tåget. Övervägde gas. Höjder. Skjutvapen. Det gick över men tankarna har kommit tillbaka till och från, om än aldrig med samma intensitet.

Idag tänker jag dock ofta att det hade varit skönt att begå självmord. Att det skulle vara skönt att vilja begå självmord, men också att kanske våga genomföra det, eller vid behov våga genomföra det. Jag tänker ofta att oavsett vad som händer kan jag alltid begå självmord, men då vill jag också kunna stå för det och faktiskt genomföra det. Då kan jag leva livet med en lite mer bakåtlutad attityd och inte ta allt så jävla seriöst hela tiden.

Jag går alltså runt och vill kunna begå självmord utan att faktiskt vara direkt suicidal (i perioder ja, men inte nu till exempel). Varför tänker jag såhär? Har jag tänkt på självmord så mycket tidigare i livet att dessa tankar nu är en del av mina neurala anslutningar och tankemönster i hjärnan? Hur åtgärdar man detta?

Livet är egentligen värdelöst. När man inser det så kan man tänka lite slappt på att ta livet av sig utan att egentligen vara labil på något sätt.

Eh, att vilja genomföra suicid är att vara suicidal, det är liksom definitionen.
Vad var frågan, igen?

Det behöver inte handla om att vara suicidal "på riktigt". Kanske är det bara en lek med tanken, en slags känsla av att ha makten över sitt eget liv. "Om allt skiter sig kan jag alltid ta livet av mig" tyder på att man har ett kontrollbehov, ett behov av att ha en mental nödutgång.

Eller så är det en slags tvångstanke, liknande den en del får när de står högst uppe på en klippkant "Tänk om jag skulle hoppa". Det är oerhört vanligt, och det är bara en tanke som korsar hjärnan.

Att tänka på hur, och om man kan göra en sak. Är inte samma sak som att vilja genomföra det, och att sträva efter målet att lyckas genomföra det. Frågan var om hens tidigare erfarenheter har skapat ett beteende eller tankesätt som kan anses som skadligt eller bara normaliserat med tanke på tidigare upplevelser.

Enkel jämförelse.
Inte vart i krig, aldrig sett döda.
Vart i krig, sett döda.

Dvs,
Är det skadligt att normalisera problemet?



Till mitt svar till TS. I sak har du rätt.
Men att anse att ”man alltid kan ta livet av sig” är en tankegång som kan vara skadlig för dig om du lever efter den ordagrant. Du kommer förmodligen bara ta kortsiktiga beslut med samma motivering.

Mitt råd är att träffa en psykolog istället för att ta del utav alla åsikter på detta forumet. Tror det ger dig bättre hjälp i längden.

INGEN vill att du tar den enkla vägen så länge det finns hjälp att få.

Korkad jämförelse.
Att ha velat vara i krig men inte varit det, och ändå fundera på hur man kan bli det, är mer adekvat.
TS skriver ju 'Jag går alltså runt och vill kunna begå självmord utan att faktiskt vara direkt suicidal (i perioder ja, men inte nu till exempel).'
Hur 'normaliserar' denna TS 'problemet'? Vilket problem?

Du behöver dessutom inte sätta punkt efter vart femte ord, utan när meningen är slut. Det blir lättare att läsa då. För oss som läser svenska. Borde kanske varit komma istället för punkt efter 'då', men korta meningar sägs vara lättare för ovana läsare.

Jag tror att det är ganska normalt att tänka självmordstankar. Jag gör det själv ibland när jag mår riktigt dåligt eller när jag tycker allt går mot mig. Det är dock i perioder. Jag mår generellt sett ganska bra i mitt liv men har vissa dippar när jag tänker så. Är du säker på att du inte tänker så just nu och att det kanske lägger sig?

de som säger att de aldrig tänkt självmordstankar ljuger troligtvis, jag tror att alla som inte är narcissiter har tänkt så någon gång. Antingen när någon nära gått bort eller när deras partner gjort slut, för att de blir mobbade eller gör något riktigt dumt. Det brukar dock oftast ändra sig till det bättre.

Jo det är väl ganska normalt. Hur illa livet än blir kan jag alltid begå självmord. Det är sista utvägen. Inget konstigt med det. Personligen dock fan det här med katolik. Tar man självmord hamnar man direkt i helvetet. Det är ju inget vidare.

Samma här. Jag är inte självmordsbenägen men jag vill dö. Jag mår inte så där värst dåligt, har det ganska bra men döden kommer att bli bättre.
Jag hade önskat mig en micro karfentanil-kapsel inopererad under skinnet, så att bara trycka sönder den så fort man är i fara.

Det är tyvärr att lura sig själv. Man kan inte alltid begå självmord. Livet måste skita sig riktigt rejält för att man ska kunna göra det. För att kunna uppbåda motivationen för att begå självmord så krävs det att livet verkligen har blivit outhärdligt, eller att man åtminstone är säker på att det inom en snar framtid kommer att bli det.

Du kommer inte att kunna ta ditt liv så länge det fortfarande är relativt okej.

Det är som med mycket annat ett spektrum. Sannorlikheten att du skulle göra det verkar låg, men du ligger helt klart I farozonen om en katastrof eller liknande skulle inträffa I ditt liv.

Låter som en underliggande depression, som ligger och väntar på att triggas igång.

Mitt tips skulle vara att gå och prata med någon I förebyggande syfte.

Har själv försökt begå självmord två gånger och jag har genom det lärt mig att ta tag I problemen innan det går för långt.

Peace

Jag har ingen som helst aning om varför å om du tänkt på självmord så pass länge att det har blivit nå skada av det, men ska försöka svara ändå.. jag har fått lite frågetecken.. 🤔

Varför tåg å höjder? Finns ju faktiskt risk att överleva. Kul jul att bli en grönsak..

Försök att sluta tänka på det?