Vem var det asarna tillbad?

Intressant.
Jag tycker å andra sidan att det är viktigt att komma ihåg att det absolut kan vara tillägg från kristna författare.

Att tolka grundtextens hörg ok hof som "helgedomar" är att applicera eftervärldens syn. För gudarna själva var det helt enkelt deras boningar, som människor sedermera sökte efterlikna i form av heliga lunder och tempel!

Asarna inhägnade tomter och byggde hus, helt enkelt! De skulle ju någonstans bo!

Enligt Neil Price - en engelsman som forskar på vikingatiden - så finns det antydningar inom asatron som menar att även gudarna hade tempel i Asgård för "något" som dom tillbad.
https://www.youtube.com/watch?v=7Db9sG1PSsQ&t=11s

Den äldsta gudarna vi känner till i Norden är vanerna. Ull är där den högste guden. Som du kan dyrka både på Ullevi eller Ullared...

Asarna är sannolikt något senare.

I de Islänska Eddorna och sagorna är Ull inte särskilt viktig, men de nedtecknades faktiskt i början av medeltiden.
Troligen speglar Eddornas och Sagornas dikter och berättelser hur makthavarna, eliten i vikingatidens samhälle trodde.

Varifrån kom vikingatidens härskare och deras tro i linje med Eddorna? Vissa tror att folkvandringsttidens (ca 4-500-talen) fornborgar och fornlämningar av nedbrända övergivna gårdar talar för att den gamla makteliten ersattes av en ny elit, en ny elit som utbildats till legosoldater i roms armeer och efter 20 års tjänstgöring var både kompetenta krigare och snuskigt rika när de vid soldat-tjänstens slut betalades med guld.

Dessa hemvändande legosoldater hade varit i kontakt med andra (mysterie-)traditioner kring guden Oden, kallad wotan nere i Europa och de vände hem med Oden som både Allfader och Valfader (den som bestämmer vilka som ska dö på slagfältet).

De människor hemma i norden som hade döpt massor med platser efter favorit-guden Ull försvann. Men ortsnamnen lever vidare: Ullevi, Ulltuna, Ulleråker, Ullbro, Ullared m.m. m.fl..

Jag tillber Bibelns gammal testamentliga gudars Gud ("Gud står i gudarnas församlig" står det i Psalm 82), men det hindrar mig inte att ha trosuppfattningen att Ulls ande faktiskt fortfarande är närvarande i Ullunda i min kommun.

Ulls namn kommer av det forngermanska ordet Wulthus, som betyder "strålglans". Ull är en solgud, vinterns skidåkande gnistrande solgud.

Den andra solguden var troligen Baalder, för Balders namn betyder "den lysande".

Vikingatidens Edda-sagor var skrivna för vikingatidens Odens-älskande elit, så de framställer Ull som en inkompetent vikarie under 10 år för Oden (när Oden var landsförvisad för våldtäkt) och Balder dör definitivt, en gång för alla, och återuppstår inte förrän efter Ragnarök. Efter Ragnarök kommer Balder vara den lysande allfadern för nya gudar och nya människor på en ny jord, enligt Eddorna.

En alternativ tolkning är att Valans spådom här talar om Balder som ska återuppstå efter ragnarök och skapa en ny värld, nya gudar och nya människor.

Baldersmyten med en gud som dör och återuppstår, kan ha kommit med jordbruksbefolkningen som flyttade in i europa i slutet av från turkiet.

I mellanöstern hade de Baal-myter som gick ut på att Baal dog i varje sommartorka och återuppstod när regnen återkom, men i nordbornas Baldersmyt 2-3000 år senare dör Balder en gång och återuppstår efter Ragnarök.

Baal var dock den högste guden i många samhällen i mellanöstern, om det är det du menar med "transcendent".

Okej, tack så mycket för ditt långa svar.
Det var dock en nyhet för mig att Oden blev landsförvisad i tio år för en våldtäkt.

Ull är skidlöpares och jägares gud, och därmed närmast ett komplement till Njord/Frej, som råder över sommarens inkomstkällor: äring och sjöfart.

Jag ser dem som olika aspekter av en och samma ursprungliga gudom; men jag kan givetvis ha fel!

Men det var en intressant tolkning.
Jag har också stött på teorier om att Ulls mor Siv tillhörde vanernas släkte, liksom Frej och Njord.

Asa-tron var inte en religion på det sätt som moderna människor föreställer sig att en religion är. Dyrkan av asarna var mer att betrakta som gudstjänst än bönestunder. Genom ramsor och ritualer försökte man påverka gudarna så att de skulle gynna en. Något personligt förhållande till någn gud där de hade djupa samtal med guden hade de knappast. Begrepp som synd, frälsning, själ och bot fanns inte. Ordet bön fanns inte i fornspråket. Det kan ju säga något om relationen de asatroende hade till gudarna. Ordet kom in med lågtyska missionärer.

Det kom kristna präster, biskopar och missionärer från alla väderstreck - förutom kanske norr då.

Särskilt för västergötlands del var det den keltiska kyrkan som tidigt fick fästa bland det lokala herrefolket. Det var ju den delen av världen de hade mest kontakt med.
Katolikerna från söder blev ju de som skulle gå till historien, eftersom de gick segrande ur "striden."
Men det var inte bara de som fanns här och verkade.
Engelska biskopar fortsatte ända in till 1200-talet att verka i Västergötland på sina håll.
Och jo, även från öster kom det influenser - inte så konstigt med tanke på att det var den vägen svearna vanligtvis for ...


Men det är nog helt rätt att folket i "Fornnorden" inte hade samma relation till de mytogiska asagudarna som vi kanske föreställer oss idag.
Visst fanns de representerade på sina håll som "totempålar" nästan, men för folket i gemen var det naturens makter och väsen som var det centrala.

Och "bad" gjorde man itne för att "få Guds nåd," eller något sådant.
Utan man bad till någon, eller några, väl valda natur- eller gudaväsen för att "be om något."
Alternativt att "tacka för det man fått."

Ofta offrade man istället på någon offerplats, tex genom att sänka ner offergåvor i ett kärr.
Eller ställa ut en skål med mjölk eller gröt.


Ett annat, mer praktiskt, sätt att få ta del av "det gudomliga" var ju genom att "supa sig redlösa" i hövdingens mjödhall. Om de gick gudomens välsignelse, så kunde de tex "bli inspirerade" och börja skalda inför de andra fyllona.



Innan mjödhallarna började etableras var det till de urgamla högarna man vände sig.
Och de som bebodde dessa gillade inte nymodigheterna med fyllefester inomhus ...
Det visar Beowolf-kvädet på ett exemplariskt sätt, iom trollet Grendels ursinne över larmet från mjödhallen.
Dvs Grendel bodde i en forntida hög, tillsammans med draken.
De var alltså i kvädet representanter för den gamla tron, och hela historien vittnar om konflikten i brytningsperioden mellan gammalt och nytt.

På samma sätt faktiskt som i sagorna om troll som blir ursinniga över klockornas klang från kyrktornen.
Bara det att Beowolf var en mycket äldre förlaga, motsvarighet av samma grundläggande konflikt.

Det är ett intressant ämne men man vet tydligen väldigt lite om hur forntidens människor själva såg på sin religion. Vi känner till gudarnas namn tack vare Snorre Sturlasson, och vi vet att olika gudar var olika populära under olika århundraden. Före vikingatiden tycks guden Ull ha varit populär men Snorre skriver väldigt lite om honom. Och går man ännu längre tillbaka och försöker tolka målningarna i Kivikshögen så famlar vi i mörker.

Vad jag förstår så var det indoeuropeerna som tog med sig asatron till Skandinavien. Astron var därmed besläktad med hinduismen. Man kan ju spekulera i om man även här trodde på själavandring, eller karma och så vidare.