Citat:
Hallå hallå,
Jag har inte någon stark barnlängtan egentligen, men vet på ett intellektuellt plan att jag absolut inte vill gå barnlös genom livet. Eftersom jag är en kvinna på 34 år så börjar det således brinna i knutarna nu.
Problemet? För ett par år sedan så tog det slut med dåvarande pojkvännen efter sju år ihop. Glöden i förhållandet hade dött för länge sen och vi var mer som ett syskonpar som skrotade runt i samma lägenhet. (Men ungefär där hamnar väl alla förhållanden till slut?) Ur ett biologiskt perspektiv är jag dock i efterhand ångerfull över att vi inte hann bilda familj. Anledningen: Hans KANONgener. Akademikerhuvud med mekanikerfingrar, god fysik och karaktär. Lång, välbyggd, äventyrlig och disciplinerad.
Nu sitter jag här och har snart i ett års tid hängt ihop med en kille som jag absolut GILLAR. Han är snäll, rolig och har ett snyggt ansikte - men ungefär där tar listan över de goda egenskaperna slut. I alla fall om man ser det ur ett genetiskt perspektiv. Han är lat, saknar läshuvud och utbildning, är kort, tunnhårig och har en historia med ångest/depression.
På det genetiska pluskontot kan väl eventuellt tilläggas att han kan äta och dricka vad han vill och förbli smal (den lottovinsten har dock lett till att han konsumerar stora mängder onyttigheter och öl på daglig basis) samt att han har en idrottslig talang (som han visserligen varit för lat för att ta till vara).
Jag har ändå förlikat mig med tanken på att det här nu är fadern till mina framtida barn. Jag har helt enkelt INTE TID att börja om i dejtingkarusellen och hitta någon annan. Sådant kan ju i värsta fall ta flera år. Vid det laget kan den sista droppen fertilitet ha sipprat ur mig. Hade jag varit 24 och inte 34 så hade jag däremot aldrig övervägt att skaffa barn med denna kille. Visst, jag tycker mycket om honom, men nog hade jag kunnat göra bättre om jag haft mer tid på mig.
Även jag har såklart plus- och minussidor vad gäller genetiken. Jag är kort, har lätt för att lägga på mig (låter det dock inte ske), ogillar folk och har redan börjat bli gråhårig. Däremot hade jag det pisselätt i skolan, har avancerat snabbt i karriären (tjänar 20k mer än min pojkvän idag), ser bra ut, har en "aktiv livsstil" och en fallenhet för bollsport.
Jag kommer givetvis älska mina ungar högre än allt oavsett hur välfungerande samhällsmedborgare de blir, men nog fan önskar man ju att lille Tyko ska få ha håret kvar efter han fyllt 20 och att lilla Ada inte ska behöva läxhjälp för att klara av mellanstadiet.
Jag och killen pratar ändå om att börja avla efter sommaren. Gör detta mig dum i hela huvudet? Eller finns det någon som känner igen sig?
PS. Vill ej ha svar om att barn är en produkt av kärlek och om man älskar varandra så spelar gener ingen roll. Så resonerar bara resultatet av en defekt genpool.
Jag har inte någon stark barnlängtan egentligen, men vet på ett intellektuellt plan att jag absolut inte vill gå barnlös genom livet. Eftersom jag är en kvinna på 34 år så börjar det således brinna i knutarna nu.
Problemet? För ett par år sedan så tog det slut med dåvarande pojkvännen efter sju år ihop. Glöden i förhållandet hade dött för länge sen och vi var mer som ett syskonpar som skrotade runt i samma lägenhet. (Men ungefär där hamnar väl alla förhållanden till slut?) Ur ett biologiskt perspektiv är jag dock i efterhand ångerfull över att vi inte hann bilda familj. Anledningen: Hans KANONgener. Akademikerhuvud med mekanikerfingrar, god fysik och karaktär. Lång, välbyggd, äventyrlig och disciplinerad.
Nu sitter jag här och har snart i ett års tid hängt ihop med en kille som jag absolut GILLAR. Han är snäll, rolig och har ett snyggt ansikte - men ungefär där tar listan över de goda egenskaperna slut. I alla fall om man ser det ur ett genetiskt perspektiv. Han är lat, saknar läshuvud och utbildning, är kort, tunnhårig och har en historia med ångest/depression.
På det genetiska pluskontot kan väl eventuellt tilläggas att han kan äta och dricka vad han vill och förbli smal (den lottovinsten har dock lett till att han konsumerar stora mängder onyttigheter och öl på daglig basis) samt att han har en idrottslig talang (som han visserligen varit för lat för att ta till vara).
Jag har ändå förlikat mig med tanken på att det här nu är fadern till mina framtida barn. Jag har helt enkelt INTE TID att börja om i dejtingkarusellen och hitta någon annan. Sådant kan ju i värsta fall ta flera år. Vid det laget kan den sista droppen fertilitet ha sipprat ur mig. Hade jag varit 24 och inte 34 så hade jag däremot aldrig övervägt att skaffa barn med denna kille. Visst, jag tycker mycket om honom, men nog hade jag kunnat göra bättre om jag haft mer tid på mig.
Även jag har såklart plus- och minussidor vad gäller genetiken. Jag är kort, har lätt för att lägga på mig (låter det dock inte ske), ogillar folk och har redan börjat bli gråhårig. Däremot hade jag det pisselätt i skolan, har avancerat snabbt i karriären (tjänar 20k mer än min pojkvän idag), ser bra ut, har en "aktiv livsstil" och en fallenhet för bollsport.
Jag kommer givetvis älska mina ungar högre än allt oavsett hur välfungerande samhällsmedborgare de blir, men nog fan önskar man ju att lille Tyko ska få ha håret kvar efter han fyllt 20 och att lilla Ada inte ska behöva läxhjälp för att klara av mellanstadiet.
Jag och killen pratar ändå om att börja avla efter sommaren. Gör detta mig dum i hela huvudet? Eller finns det någon som känner igen sig?
PS. Vill ej ha svar om att barn är en produkt av kärlek och om man älskar varandra så spelar gener ingen roll. Så resonerar bara resultatet av en defekt genpool.
Du tänker helt fel. Det är inte främst generna man ska titta på när man skaffar barn med någon. Utan det viktigaste är hur personen är som person. Har han god hand med barn? Är han snäll/pålitlig? Kommer han vara bra att ha som medförälder både om ni fortsätter vara tillsammans samt om det eventuellt blir en separation? Har ni gott samarbete nu? Är han bra på att kompromissa? Har ni liknande åsikter om barnuppfostran? Sådana saker är oerhört viktigt att de känns rätt och bra innan man skaffar barn med någon. Man kommer ju vara en del av varandras liv för evigt, viktigt att trivas med varandra då och att man kan ha ett gott samarbete kring barnen. Väldigt viktigt för barnen, men också för en själv.
Din nuvarande är snäll och rolig skriver du. Det är mycket bra egenskaper över en partner som man tänker fortplanta sig med! Han kommer vara snäll mot dig och barnen och har humor som kan behövas under de första sömnlösa åren. Att han är rolig tyder på viss intelligens, så där har du dina gener.
Du är tillsammans med mannen i fråga, det borde väl ändå vara värt något? Så vill du ha barn och han verkar vara en bra snubbe att skaffa barn med, tycker jag att du ska tuta och köra. Barn är livet!
Citat:
Konstig jämförelse. Barnet existerar inte, så det finns inget för barnet att föredra. I övrigt så finns det massvis med studier som visar på att pojkar som växer upp med bara en mamma, löper 40-60% större risk att hamna i fängelse eller missbruk senare i livet.
Om sonen däremot växer upp med bara pappa, så löper han lika liten risk att hamna i missbruk eller kriminalitet, som om han växt upp i ett hem med både mor och far.
Det är heller inte så konstigt när man ser inlägg som ditt. Kvinnor med ett överdrivet självförtroende och som skaffar barn av egna egoistiska skäl.
Men visst, du är alldeles perfekt som ser bra ut, har en fallenhet för bollsport, avancerar snabbt i karriären och var ett underbarn i skolan - du bara "råkade" få en kort, flintskallig och apatisk man utan utbildning och som tjänar lite pengar.
Min gissning är att det här blir ännu ett barn från en splittrad och defekt familj. Med en mamma som tror sig vara mer än vad hon egentligen är.
Å andra sidan verkar det här mest vara trolleri. Men man vet aldrig, eftersom det faktiskt finns såna här människor på riktigt.
__________________
Senast redigerad av Borasare1980 2021-05-15 kl. 17:44.
Senast redigerad av Borasare1980 2021-05-15 kl. 17:44.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera