2021-05-15, 17:21
  #37
Medlem
Nimars avatar
En kvinna några få år från klimakteriet oroar sig för att skaffa barn med en medelmåtta?
Du är tyvärr rätt död på avelsmarknaden, förhoppningsvis så var karriären och "hitta dig själv" värt det men du får helt enkelt nöja dig med vad du har. Tiden är definitivt inte på din sida.
Citera
2021-05-15, 17:21
  #38
Medlem
maxatdunders avatar
Kvinnor som är 35 år och får panik är det mest komplicerade och svåraste för en man att förstå. När jag läser ditt inlägg tänker jag, osäkerhet, desperation, panik och stress. Jävligt dålig läge att göra beslut på om man ska ha barn eller inte, men återigen är jag inte kvinna så vet inte hur man resonerar när det "brinner i knutarna".
Citera
2021-05-15, 17:24
  #39
Medlem
Uranusismightybigs avatar
Dem flesta, om inte alla människor, har en inre önskan, nästan ett behov, av att få höra eller veta att man kom till denna värld som en konsekvens utav kärleken mellan två människor.....även om den bara var tillfällig.
Det är det fundamentala.
Det blir på nåt vis syftet och berättigandet med ens livs existens.

Annars bäddar du barnets liv för ett liv av funderingar ifrågasättande misstänksamhet och tvivel, på dig som mor, på sig själv, sin existens, och på omgivningen....individen blir ofullständig och går igenom livet med en inomboende känsla av att något hela tiden saknas.
Hur människan sedan hanterar känslorna av ofullständighet, är väldigt individuellt....

Med kärlek kommer man hästlängder (eftersom avel var uppe på tapeten)...

Var inte så dömmande mot andra människor och deras vad du upplever som brister, så kanske du utvecklar dig själv själsligt och finner vissa av livets insikter inombords.
Citera
2021-05-15, 17:27
  #40
Medlem
LenaPauls avatar
Vänta inte! Passa på nu att bli gravid om du kan , killen vill säkert också ha barn även om han inte förstår det än.

Om eran relation inte håller så är det inte hela världen det får ni lösa då så det blir bra för barnen
Citera
2021-05-15, 17:27
  #41
Medlem
Larasofts avatar
Citat:
Ursprungligen postat av en-svenk-liger
Hallå hallå,
Jag har inte någon stark barnlängtan egentligen, men vet på ett intellektuellt plan att jag absolut inte vill gå barnlös genom livet. Eftersom jag är en kvinna på 34 år så börjar det således brinna i knutarna nu.

Problemet? För ett par år sedan så tog det slut med dåvarande pojkvännen efter sju år ihop. Glöden i förhållandet hade dött för länge sen och vi var mer som ett syskonpar som skrotade runt i samma lägenhet. (Men ungefär där hamnar väl alla förhållanden till slut?) Ur ett biologiskt perspektiv är jag dock i efterhand ångerfull över att vi inte hann bilda familj. Anledningen: Hans KANONgener. Akademikerhuvud med mekanikerfingrar, god fysik och karaktär. Lång, välbyggd, äventyrlig och disciplinerad.

Nu sitter jag här och har snart i ett års tid hängt ihop med en kille som jag absolut GILLAR. Han är snäll, rolig och har ett snyggt ansikte - men ungefär där tar listan över de goda egenskaperna slut. I alla fall om man ser det ur ett genetiskt perspektiv. Han är lat, saknar läshuvud och utbildning, är kort, tunnhårig och har en historia med ångest/depression.

På det genetiska pluskontot kan väl eventuellt tilläggas att han kan äta och dricka vad han vill och förbli smal (den lottovinsten har dock lett till att han konsumerar stora mängder onyttigheter och öl på daglig basis) samt att han har en idrottslig talang (som han visserligen varit för lat för att ta till vara).

Jag har ändå förlikat mig med tanken på att det här nu är fadern till mina framtida barn. Jag har helt enkelt INTE TID att börja om i dejtingkarusellen och hitta någon annan. Sådant kan ju i värsta fall ta flera år. Vid det laget kan den sista droppen fertilitet ha sipprat ur mig. Hade jag varit 24 och inte 34 så hade jag däremot aldrig övervägt att skaffa barn med denna kille. Visst, jag tycker mycket om honom, men nog hade jag kunnat göra bättre om jag haft mer tid på mig.

Även jag har såklart plus- och minussidor vad gäller genetiken. Jag är kort, har lätt för att lägga på mig (låter det dock inte ske), ogillar folk och har redan börjat bli gråhårig. Däremot hade jag det pisselätt i skolan, har avancerat snabbt i karriären (tjänar 20k mer än min pojkvän idag), ser bra ut, har en "aktiv livsstil" och en fallenhet för bollsport.

Jag kommer givetvis älska mina ungar högre än allt oavsett hur välfungerande samhällsmedborgare de blir, men nog fan önskar man ju att lille Tyko ska få ha håret kvar efter han fyllt 20 och att lilla Ada inte ska behöva läxhjälp för att klara av mellanstadiet.

Jag och killen pratar ändå om att börja avla efter sommaren. Gör detta mig dum i hela huvudet? Eller finns det någon som känner igen sig?

PS. Vill ej ha svar om att barn är en produkt av kärlek och om man älskar varandra så spelar gener ingen roll. Så resonerar bara resultatet av en defekt genpool.

Du är en man som trollar, go back to sleep.
Citera
2021-05-15, 17:31
  #42
Medlem
Uranusismightybigs avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Larasoft
Du är en man som trollar, go back to sleep.

Citera
2021-05-15, 17:33
  #43
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av en-svenk-liger
Hallå hallå,
Jag har inte någon stark barnlängtan egentligen, men vet på ett intellektuellt plan att jag absolut inte vill gå barnlös genom livet. Eftersom jag är en kvinna på 34 år så börjar det således brinna i knutarna nu.

Problemet? För ett par år sedan så tog det slut med dåvarande pojkvännen efter sju år ihop. Glöden i förhållandet hade dött för länge sen och vi var mer som ett syskonpar som skrotade runt i samma lägenhet. (Men ungefär där hamnar väl alla förhållanden till slut?) Ur ett biologiskt perspektiv är jag dock i efterhand ångerfull över att vi inte hann bilda familj. Anledningen: Hans KANONgener. Akademikerhuvud med mekanikerfingrar, god fysik och karaktär. Lång, välbyggd, äventyrlig och disciplinerad.

Nu sitter jag här och har snart i ett års tid hängt ihop med en kille som jag absolut GILLAR. Han är snäll, rolig och har ett snyggt ansikte - men ungefär där tar listan över de goda egenskaperna slut. I alla fall om man ser det ur ett genetiskt perspektiv. Han är lat, saknar läshuvud och utbildning, är kort, tunnhårig och har en historia med ångest/depression.

På det genetiska pluskontot kan väl eventuellt tilläggas att han kan äta och dricka vad han vill och förbli smal (den lottovinsten har dock lett till att han konsumerar stora mängder onyttigheter och öl på daglig basis) samt att han har en idrottslig talang (som han visserligen varit för lat för att ta till vara).

Jag har ändå förlikat mig med tanken på att det här nu är fadern till mina framtida barn. Jag har helt enkelt INTE TID att börja om i dejtingkarusellen och hitta någon annan. Sådant kan ju i värsta fall ta flera år. Vid det laget kan den sista droppen fertilitet ha sipprat ur mig. Hade jag varit 24 och inte 34 så hade jag däremot aldrig övervägt att skaffa barn med denna kille. Visst, jag tycker mycket om honom, men nog hade jag kunnat göra bättre om jag haft mer tid på mig.

Även jag har såklart plus- och minussidor vad gäller genetiken. Jag är kort, har lätt för att lägga på mig (låter det dock inte ske), ogillar folk och har redan börjat bli gråhårig. Däremot hade jag det pisselätt i skolan, har avancerat snabbt i karriären (tjänar 20k mer än min pojkvän idag), ser bra ut, har en "aktiv livsstil" och en fallenhet för bollsport.

Jag kommer givetvis älska mina ungar högre än allt oavsett hur välfungerande samhällsmedborgare de blir, men nog fan önskar man ju att lille Tyko ska få ha håret kvar efter han fyllt 20 och att lilla Ada inte ska behöva läxhjälp för att klara av mellanstadiet.

Jag och killen pratar ändå om att börja avla efter sommaren. Gör detta mig dum i hela huvudet? Eller finns det någon som känner igen sig?

PS. Vill ej ha svar om att barn är en produkt av kärlek och om man älskar varandra så spelar gener ingen roll. Så resonerar bara resultatet av en defekt genpool.

Du tänker helt fel. Det är inte främst generna man ska titta på när man skaffar barn med någon. Utan det viktigaste är hur personen är som person. Har han god hand med barn? Är han snäll/pålitlig? Kommer han vara bra att ha som medförälder både om ni fortsätter vara tillsammans samt om det eventuellt blir en separation? Har ni gott samarbete nu? Är han bra på att kompromissa? Har ni liknande åsikter om barnuppfostran? Sådana saker är oerhört viktigt att de känns rätt och bra innan man skaffar barn med någon. Man kommer ju vara en del av varandras liv för evigt, viktigt att trivas med varandra då och att man kan ha ett gott samarbete kring barnen. Väldigt viktigt för barnen, men också för en själv.

Din nuvarande är snäll och rolig skriver du. Det är mycket bra egenskaper över en partner som man tänker fortplanta sig med! Han kommer vara snäll mot dig och barnen och har humor som kan behövas under de första sömnlösa åren. Att han är rolig tyder på viss intelligens, så där har du dina gener.

Du är tillsammans med mannen i fråga, det borde väl ändå vara värt något? Så vill du ha barn och han verkar vara en bra snubbe att skaffa barn med, tycker jag att du ska tuta och köra. Barn är livet!
Citera
2021-05-15, 17:35
  #44
Medlem
jultomtenbrannupps avatar
Vill du ha barn så skaffa barn. Du kommer älska ungen även om den inte är helt perfekt genetiskt. Och ungen lär heller inte va olycklig pga den inte är perfekt. Däremot kan den mycket väl bli olycklig av att ha en så ytligt mamma som dig så kanske bäst du avstår att skaffa barn ändå
Citera
2021-05-15, 17:38
  #45
Medlem
Solituds avatar
Citat:
Ursprungligen postat av en-svenk-liger
Sen är jag hyfsat säker på att ett barn hellre lever ett liv med en ensamstående höginkomsttagarmorsa (som förövrigt tycker att idrott som fotboll och hockey är LIVET) än att inte finnas till över huvud taget.
Konstig jämförelse. Barnet existerar inte, så det finns inget för barnet att föredra.

I övrigt så finns det massvis med studier som visar på att pojkar som växer upp med bara en mamma, löper 40-60% större risk att hamna i fängelse eller missbruk senare i livet.

Om sonen däremot växer upp med bara pappa, så löper han lika liten risk att hamna i missbruk eller kriminalitet, som om han växt upp i ett hem med både mor och far.

Det är heller inte så konstigt när man ser inlägg som ditt. Kvinnor med ett överdrivet självförtroende och som skaffar barn av egna egoistiska skäl.

Men visst, du är alldeles perfekt som ser bra ut, har en fallenhet för bollsport, avancerar snabbt i karriären och var ett underbarn i skolan - du bara "råkade" få en kort, flintskallig och apatisk man utan utbildning och som tjänar lite pengar.

Min gissning är att det här blir ännu ett barn från en splittrad och defekt familj. Med en mamma som tror sig vara mer än vad hon egentligen är.

Å andra sidan verkar det här mest vara trolleri. Men man vet aldrig, eftersom det faktiskt finns såna här människor på riktigt.
Citera
2021-05-15, 17:40
  #46
Medlem
Borasare1980s avatar
Det är nog bara bra att du inte kommer bli nån morsa. Om det är så jävla viktigt för dig att din unge ska ha manligt attraktiva attribut snarare än att nöja dig med att ungen är frisk, då är du jävligt olämplig som förälder. Varför ta för givet att det är just en son du skulle få förresten? Får du en dotter istället så är det ju positivt om din man inte har alltför maskulina drag. Jävligt oattraktivt med kvinnor med dasslock till händer, skäggväxt och bred haka. Googla grottmannen Brock Lesnar's dotter exempelvis, stackars unge!
__________________
Senast redigerad av Borasare1980 2021-05-15 kl. 17:44.
Citera
2021-05-15, 17:43
  #47
Medlem
Så du var ihop med drömkillen i många år, gjorde slut efter 30 och blev ihop med en kille du "GILLAR", som är kort, tunnhårig och lat. I call bullshit (att du troligen är man som några varit inne på). Annars, gör slut med den stackars killen som istället kan träffa någon som avgudar honom, skaffa barn själv eller frys in ägg och leta efter en bra match istället. Förstår inte vad man menar med att det måste gå si och så lång tid, känns det bra så kör. Vet de som flyttat ihop i princip direkt, även de som råkat bli med barn i unga år och fortfarande hänger ihop.
Citera
2021-05-15, 18:16
  #48
Medlem
Jag insåg för nåt år sedan att det inte spelar någon roll vem man får barn med eftersom man ändå bidrar med 50% av generna. Alltså bättre skaffa två barn med en loser än ett barn som är perfect specimen.

För det andra har man mycket nytta av barn även om de inte är perfekta atleter och akademiker. De ger en sällskap, tar kanske hand om en när man blir äldre , ger en mening. Jag skulle nog vilja ha ett till. Det känns som att existensen av ett barn är 95% och deras gener är 5%, så länge de inte är i behov av vård eller så.

Sen är det svårt säga vilka gener som är "bra". Jag kände länge att jag måste ha skitgener pga mitt psykiska mående och för att alla tycker det är nåt fel på mig socialt, men nu tänker jag att jag åtminstone är smartare än de här araberna och afrikanerna vi massimporterar, och även trevligare och bättre artad. Världen behöver fler som mig trots allt.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in