Känns som att jag är döende. Dödsångest som knäcker mig

Är 34 år gammal.
Har inte förrän för ca 2,5 år sedan upplevt någon ångest inför min egen död.
Jag lider av GAD, paniksyndrom och har haft perioder av tvångstankar som yngre, men alla det där går inte att gemföra med det helvete jag levt i snart 3år.

Jag tror jag ska dö snart.
En ångestkänsla som konstant hänger över mig och mina dagar känns räknade.
Enligt läkarundersökningar är jag tillsynes i nuet frisk. (jag har tråkigt nog ränt en massa på vårdcentral / akutmottagning sedan detta "bröt lös".

Kan inte längre planera eller ens fantisera om en framtid, det känns liksom förutbestämt att jag snart kommer dö.

Ett konstant vemod.
En fruktansvärt jobbig och deprimerande känsla för en person som egentligen älskar livet som det är.
Det paradoxala är att jag som yngre var sucidal och inte alls rädd för döden.

Är detta såhär dödsångest kan kännas? eller vad är detta?

Någon som upplevt likande ångest?

Ja, jag får ibland också dödsångest men vad fan. Vi ska ju alla dö någon gång så fira de dagarna du är frisk och i livet. Lev lite gott och ta dig en bärs för i helvete!

Var i samma sits, från och till. Numera är det mer sällan men det händer att jag får panikångest till och ifrån, senast för någon dag sen.

Tydligen är det vanligt med dödsångest 30+ , man inser att livet är ändligt.
Skaffa en bra "pratkontakt"

Det där är nog ganska lättbehandlat, som någon sa, skaffa någon pratkontakt. Att lassa av sina innersta tankar för någon som lyssnar är oftast bara det som behövs

Jag tänker att döden i sig kanske inte är så hemsk?
Mer själva dödsögonblicket. Den behöver inte vara lång och utdragen. Det är givetvis otrevligt. Men går det bara snabbt så....🤔

Är mer att det är en konstant ångest som liksom stjäl glädjen ur allt..
Vill verkligen kunna leva medans jag lever och inte tro att jag är döende.

Svårt att beskriva och förstå varför det präglar mina tankar och känslor så, livskvaliteten blir ju obefintlig.

Känns som att det vore förutbestämt att jag alldeles snart kommer dö.

Det låter som att du behöver terapi eller som andra här sagt, någon att kontinuerligt kunna prata med.

Med GAD, panik och tvångstankar blir man lätt utmattad och tappar livslusten, det är svårt att undvika de där tankarna då.

Din dödsångest beror förmodligen på din sjukdomsbild och att du inte kan ventilera ordentligt. Skaffa en bättre ångestdämpande och någon bra att prata med!

Du kommer nog inte att dö snart, det är bara nåt du har fått för dig.

Däremot kommer du att dö nån gång och det är det som spökar. Det är ett utdraget förlopp. Från 30-40 årsåldern blir ju allting bara sämre. Du blir långsammare, svagare och tröttare. Ditt hår blir gråare och din hud blir skrynklig. Ungdomen ter sig alltmer avlägsen och du vet att den aldrig kommer tillbaka. Till slut ligger du ensam i en sjukhussäng med insjunkna kinder och ögon som två hålor. Du andas genom en slang, och du äter genom en annan slang.

Oavsett om det går fort eller långsamt så är det nerförsbacke härifrån.

Det låter som om du har hypokondriska besvär. Tror du att du har någon elakartad sjukdom som du kommer att dö av?

Hypokondri är ofta en signal från psyket om att något behöver bearbetas.

Jo det skulle jag vilja påstå att jag gör.
Det har tyvärr blivit otaliga besök på akuten /vårdcentral, där hjärntumör, anerysm, hudcancer, hjärtinfarkt varit frågeställningen.
Jag har alltid kommit därifrån med diagnosen ångestsyndrom.

Sjukdomarna varierar och när jag inte känner några symptom på någon sjukdom tänker kga att jag ska få ett hjärtstopp /massiv hjärnblödning i sömnen.
En konstant känsla av att leva under dödshot.

Kan verkligen ens tankar skapa en sådan här övertygelse /stark känsla av något? Något som blir ens verkligt i 3år??

Känns igen. Det blev till en neuros och jag har lärt mig att leva med det. Försök att sluta göra dig slv till ett offer, det gör bara det hela värre.