Zarah umgicks mycket med nazister och träffade även Hitler vid något tillfälle.
Det har spekulerats en hel del i huruvida hon själv var nazist eller om hon bara var blåögd. Ur hennes memoarer från 1972:
Citat:
"Många tror att jag som ledande stjärna i tysk film sprang som barn i huset hos Hitler, Göring et consortes. Tanken är naiv men begriplig, eftersom det är allmänt känt att Hitler hade ett nästan onormalt intresse för film - liksom diktatorsbrodern Stalin. Två av världens mäktigaste statschefer vid denna tid satt natt efter natt och glodde på film i sina hemmabiografer. De använde film som vi använder TV, som avkoppling och sömnmedel. [...]
Nej, Hitler hade förvisso annat att göra än att spela canasta med mig om kvällarna. För mig var han mest ett vrål i radion som jag stängde av, för jag är känslig för elaka ljud, en obegriplig person med mustasch och lugg på bilder. Jag förmodar att hans uppfattning om mig var ungefär lika klichébetonad, han hade väl sett en del av mina filmer. Att vi överhuvudtaget träffades var en ren tillfällighet, mötet var inte planerat och inte förberett. Och det efterlämnade knappast några djupare spår på någondera sidan. Det var strängt taget ganska ointressant."
Om mötet med Hitler:
Citat:
Vi samlades i enskild lokal på en stor restaurang för att skölja ned ökendammet. I stora bankettsalen vägg i vägg var det uppdukat för ungefär fyrahundra personer. Snart tisslades det i alla vrår: "Der Führer!". Tisslet var väl underrättat, för där kom Hitler med uppvaktning och han hade för en gångs skull frack. Några månader senare drog han som bekant på sig uniformen för gott. Hitler slog sig ned vid honnörsbordet men vilka de övriga bankettgästerna var har jag ingen aning om.
Det kunde inte hjälpas att Hitler i rummet intill förändrade stämningen vid vår fest. Man kunde göra intressanta iakttagelser bland kamraterna. En del hade obetingat blivit exalterade av att känna fläktar från "Ledarens" frackskört. Andra stelnade. Några låtsades likgiltiga. Men ingen var helt oberörd, det satt faktiskt en super-kändis i nästa rum.
Efter en kvart kommer en adjutant in till oss, går fram till mig och meddelar, att: "Rikskanslern önskar att fru Leander kommer till hans bord". Jag travar efter adjutanten, ganska obehaglig till mods för jag har ingen vana att umgås med diktatorer. Hitler reser sig artigt, jag slår mig ned och undrar vad man pratar om med en som heter A. Hitler. Jag kan naturligtvis vänta och låta honom starta konversationen men det är riskabelt: han kan tvinga mig in på ämnen där jag kan göra bort mig. Efter vad jag har hört är han inte någon muntergök, dessutom är det tydligt att han är besvärad i främmande damsällskap. Och kanske sitter han också nu och grunnar över hur han skall börja - medan han tuggar på kycklingbröst. Även om det är etikettsbrott är det lika bra att jag börjar prata, det blir ju inte mycket till samvaro om båda tiger.
Jag slår an en vänligt intresserad ton och ler moderligt:
- Säg mig, herr rikskansler, har ni aldrig försökt göra något åt ert hår?
Hitler skyggar, vänder sig snabbt mot mig, men ser att jag bara är snäll och deltagande, ler osäkert tillbaka och tar upp tråden med bekymrat allvar. Han gör en detaljerad utredning om sin kamp mot luggen:
- Ni anar inte vad jag har försökt, jag har prövat med olja, pomada, hårvax och alla underliga tinkturer som finns. Men ingenting hjälper. Luggen faller bara ned i pannan. Det är fullkomligt hopplöst!
Därefter äter vi några tuggor och Hitler bjuder på sekt. Han ser cigarrettetuiet bredvid tallriken och förstår att jag är röksugen:
- Min hals tillåter inte tobaksrök, jag röker inte själv och det är inte tillåtet att röka vid mitt bord, som ni kanske vet. Men varsågod och rök ute på terassen, jag skall säga till min adjutant...
